Djupt inom mig finns ett skrik

Etiketter

, ,

Djupt inom mig finns ett skrik.

Det är barnets skrik; barnet som alltför tidigt lärde sig att begrava gråten, att den inte tjänade något till. Barnet som stängde av, stängde dörren till känslorna och blev en annan, en som var starkare och inte behövde tröst, som inte behövde.
Jag hör henne, och jag försöker nå henne för att trösta. Men hur tröstar jag det otröstliga?
Hur tröstar  jag ett barn som inte fick äga sin gråt och ta emot tröst?
Hur når jag fram?

Det är ett förtvivlans skrik som ekar genom decennier, där orden tagit slut och känslorna tagit vid. Där sorgen öppnar sig, där skräcken står blottad.
Där finns en brunn av sorg som jag inte vågar gå nära, för att den får mig att knäa inför känslor jag saknar ord för och skriket fastnar i halsen och hindrar mig från att få luft. En sorg för tung att bära och ännu för ljudlös. Jag försöker trösta mig, men vet inte hur.
Jag kan inte ta bort något, så hur tröstar jag mig?

Där rör sig en skräck så stor att jag förstår att jag gömde undan och begravde den. I åratal stängde jag den inne, stängde den ute. Kapslade in och gömde den med en del av mig.
Hur bemöter jag en skräck jag mötte långt innan jag hade ord för den?
Den triggar hela försvarssystemet. Fly, slåss, stänga av. Jag kan inte slåss, jag kan inte längre stänga av, jag kan inte fly. Att inte kunna göra mer än att känna är… förtvivlan. Det är verkligen skräck. Det sköljer över mig som de värsta panikattackerna och jag kan inte ens skrika. Jag kan bara stå kvar. Adrenalinrusig och skakande, med försök att behålla mig förankrad i det icke skräckfyllda, i det icke förtvivlade. Jag kan bara hålla om mig och hålla mig kvar, och försöka trösta.
Men jag vet inte om jag når fram. För skriket ekar inom mig.

Nystande

Jag letar svar och förklaringar genom att följa trådar genom känslor, tankar och minnen, genom att nysta mig fram till en början, en rot, ett frö. Blir det ett brott på tråden eller den slutar i inget, fortsätter jag inte att älta runt, runt, runt där – jag har lärt mig att det bara slukar energi och lust – utan släpper det. Kommer det tillbaka kan jag följa tråden vidare då.

Men det har inte alltid varit så. Jag fastnade mer förr. Då kunde jag vända och vrida, grubbla och försöka förstå intellektuellt. Jag trodde att jag skulle kunna hitta svar som fick allt att framstå i ett förklaringens ljus, svar som magiskt skulle lösa allt. Om jag bara förstod och visste varför, så skulle det bli bra. Att förstå är väl att lösa?
Trodde jag verkligen det, eller ville jag tro det?
 Det är såklart inte så. Det har aldrig varit så enkelt för mig, i alla fall. En förklaring är inte en lösning, inte en magisk besvärjelse som löser förbannelsen. Ändå… den kan ge svar om vilken väg man ska ta. Ibland livsviktiga svar på känslor som blockerat vägen.

Jag på egen hand trevat mig fram genom allt mörkare grottgångar, följt spår tillbaka, likt Ariadnes tråd, men en tråd som leder in i det okända. In i ett allt mer otryggt och skrämmande mörker, men genom det in mot labyrintens mitt. Jag behöver inte göra mer än följa känslan när den kommer, låta tråden löpa. Det ger svar. Inget förklaringens milda ljus, utan oftare smärtsamt förblindande insikter som får mig att tappa orienteringen och luften, och som gör mörkret djupare tills jag finner tråden och mig själv igen.

Det är ingen magi. Ingen skönt förklarande lösning. Men finns det en tråd att följa in i labyrinten, så har den också en mitt. Där finns skatten. Där finns något bortom mörka gångar och smärtsamma sanningar.

Kontrollfrågor

Kontrollfrågor för jaget som inte är lika självklara som de låter:

• Mår jag bra av det här?
• Ger det här mer än det tar?
• Är det här något som väcker lust eller dödar lusten?
• Leder det här närmare eller längre bort från det jag vill?

Jag försöker komma ihåg att stämma av. För att inte tappa fokus, för att inte tappa bort mig, för att inte tappa vad som betyder något; för att inte glömma vad jag är och vad som är viktigt för mig. Ibland glömmer jag. Då tappar jag snart lusten och kommer på mig med att vara sur och otillfredsställd.

Så jag får hitta något sätt att påminna mig om att påminna mig.

Etiketter

Du måste tala om hur det är.
Du måste våga be om hjälp.

Jag berättar. Så mycket jag kan utan att gå för sönder själv. Ärligt. Berörande, får jag ofta höra. Jag blottar mig och släpper på försvaren så mycket att jag sedan är hudlös och vill fly. Men det är ju bra, för jag ber om hjälp.
Men det är fel. Om jag kan berätta och be om hjälp behöver jag ingen hjälp. Då får jag ingen. För jag kan ju berätta och har insikt. Kan jag be om hjälp så behöver jag den inte. Ber jag inte om hjälp kan de inte hjälpa. Praktiskt system. Jag kan inte vinna.
Fast det finns en värre faktor. Den att det inte finns någon hjälp kvar att få. Den är för verklig just nu, och svår att resa mig från.

Jag går med långsamma steg genom tiden.
Ett allt mer fruset nu, i en tid som rusar förbi runt mig.
Verkligheten blir suddig som när allt går för fort, fast det står stilla. Svindlande fort. Fast jag står nästan stilla nu.
Och jag når inte fram.

Jag håller det så hårt jag kan i mina händer, men tappar taget. Det glider ur mina händer.
Och jag ser allt jag älskat försvinna i fjärran.

Det är suddigt nu. Verkligheten känns suddig, tiden försvinner från mig. Jag klamrar mig fast vid den, men… det är som om den löses upp framför mig och flyr förbi. Fort. Alldeles för fort. Jag hänger inte med.

Jag tappar tid. Plötsligt har några timmar gått och jag vet inte vart de tog vägen. Mitt nu och nuet utanför är inte i samklang. Och jag blir rädd att allt ska försvinna. Att det ska vara som i sagorna, där tid rinner olika snabbt i olika världar, och när jag väl hittar tillbaka har tjugo år gått och alla har sedan länge gått vidare och glömt. Vem har tid att vänta? Då är det kanske lika bra att stanna tills tiden tagit slut. För jag vill inte förlora mer. Jag vill inte förlora fler. Det gör så ont att se alla gå vidare och försvinna bort. Och jag står kvar, för jag kommer ingenstans längre.

Det här är ingenstans. Den här dimman.

Självkänsla, självmedkänsla

Etiketter

, ,

Självkänsla
Självmedkänsla

Det här är något jag jobbar en del med, i alla dessa lager på lager av förändring det handlar om med djupare känslor, närvaro, acceptans och utveckling. Att vara i det som är. Det som visat sig vara nästa lager i självkänsla för mig: att låta självkänslan även omfatta självmedkänsla. Self-compassion.

För mig handlar självkänsla om att känna mig själv. Vad är jag, vem är jag, vad vill/tycker/tänker/känner jag? Vad brinner jag för, vad gör mig varm och kall, vad ger och tar lust? Vad mår jag bra av? Vad gör mig lycklig? När och hur är jag sann mot mig?
Dit hör också att bejaka och tillåta mig; att acceptera det jag är, den jag är, nu, utan att värdera det. Ett jag som på samma som förändras och utvecklas, men ändå förblir jag oavsett vad som händer runt mig. Ett stabilt själv.

Där kommer självmedkänsla in. Att ta vara på mitt jag, den jag är. Att bry mig om mig. Jag är inte så värst bra på att vara snäll mot mig. (Enligt vissa runt mig är det milt sagt.) Jag kan bli hård, förebrående och väldigt otålig med mig själv. Min enorma vilja och lättheten till frustration när viljan inte räcker har inte riktigt varit till min fördel. Det har inte fallit sig naturligt att vara förlåtande, värnande och omhuldande, inte att trösta och ta hand om mig själv för att jag behöver det eller för att må bra. Jag har tänkt att det ska göra att jag mår bättre, annars är det misslyckat och förgäves. Jag har heller inte fått med det att jag är bra för att jag är jag, att jag är värdefull för att jag är. Så jag jobbar på det. För jag vill vara lika självklart snäll och varsam mot mig själv som mot andra. Det är jag inte idag.

Jag kan inte rädda alla

Etiketter

, ,

Sömnen gäckar mig. Den vill inte släppa in mig, inte låta mig falla in i den så som jag vill. Nätterna blir en kamp att somna och hålla mig sovande, somna om och fortsätta sova. Jag tömmer tankarna, slappnar av och låter mig sjunka. Men…

När jag somnar kommer drömmarna. Och varje dröm, varje natt sedan nästan två veckor, måste jag rädda någon. Jag drömmer att jag måste bedöma situationer och signaler – blir någon misshandlad eller har de vilt sex, försöker någon dö eller är det bara leda o.s.v. – och fatta beslut på liv och död. Och jag vet att om jag bedömer fel… Det är ekvationer jag inte kan lösa, för informationen till höger om likhetstecknet är ofullständig. Det finns inget facit. Jag vet inte. Och jag kan inte rädda alla. Inte ens i drömmarna.

Jag vaknar stressad med ångestpåslag och spända muskler (de spänner sig och krampar visserligen bra redan utan mardrömmar). Och frågan ”Vem räddar mig?” Så sjunker jag långsamt tillbaka ner i sömnen.

Jag kan inte rädda alla.
Jag vet det, när jag är vaken har jag förlikat mig med det. Accepterat det. Jag kommer alltid att vilja rädda alla, men jag kan inte, och jag kan inte gå omkring med ångest över det. Det går inte. Jag höll på att gå under av det ansvaret en gång.
När jag är vaken är det inget problem. Men jag är sämre på att kontrollera drömmarna, fast jag vet vad som utlöst dem.
Och jag är så trött.

Mitt i rummet sitter plötsligt en katt på ett armstöd. Helt tyst och blickstilla. Han gör så, rör sig så ljudlöst att man plötsligt tittar upp och ser honom sitta i närheten och betrakta en. I en dörröppning, vid soffan, på hallmattan, i sängen, på ryggstödet, i ett fönster. Alltid tyst. Alltid betraktande. Nästan omärklig. Vildkatten.

Nu tittar han på en katt som sover vid mina fötter, som om han väntar så tålmodigt men ihärdigt att han med blicken försöker väcka honom. En liten katt som förmår en stor att vakna.

Efter tjugo minuter har den store katten ännu inte vaknat, så då hoppar den lille upp i soffan och börjar tvätta honom. Det fungerar.