Bara tanken på 30–40 år till så här…
År där ännu mer tas ifrån mig. Bit efter bit.
Det är fasa.

Jag tänker sällan så. Det tjänar inget till. Men när det är så jävligt som idag och jag inte lyckas lyfta mig finns det där. När jag bara vill att det ska ta slut så är vetskapen om hur länge jag kan behöva stå ut tung.

Jag behöver hopp.

Ja. Det är en sådan dag. Alltför få timmars upphackad sömn, katterna begravde min hårborste i kattlådan och är tjatiga och i vägen för att tigga mjukmat, jag har så inihelvete ont att jag kallsvettas och knappt vill andas, köket är fullt med disk som jag måste ta tag i för att kunna laga maten som jag tog upp ur frysen (idiotjävel), dammråttorna hopar sig, jag ser bara måsten överallt, vill ut och bada men är så trött att jag bara vill gråta gråter.

Det är en sådan dag när jag fräser på katterna och det inte skulle göra mig det minsta om jorden gick under, bara det gick snabbt. En dag när jag hatar allt och alla.

De dåliga, helt utmattade dagarna är fortfarande fler än de bra, trots att jag varje morgon tänker att det ska bli en bra dag.
Positivt tänkande hjälper inte. Det är bara ett hån mot den som mår dåligt.

Det här är inte depression. Det är att vara för trött för att orka leva.
Det är vad det är. En sådan dag.
Jag hatar.

Mensplufsig.

Jag hatarhatarhatar känslan av hud mot hud när låren möts. HATAR. Det får mig att vilja gå ner 15 kilo så att jag är garanterad det där mellanrummet som borde finnas mellan dem.
6 år som frisk och jag kan inte förlika mig med det. Idag är en sådan där dag när det är en motvillig kompromiss att stå ut. Jag skiter fullkomligt i om det är normalt; det är så mycket annat av de andras normalitet som definitivt inte stämmer in på mig, så varför skulle jag köpa det argumentet den här gången?

Men kompromissen består i konsekvenstänkande. Om jag börjar gå ner en massa i vikt kräver det en fokus som jag inte riktigt har, och antagligen ork som jag definitivt inte har. Jag vet att energin kommer när den lätt maniska frenesin slår till, men det krävs lite för att komma dit. Dessutom – och det här är den viktigaste anledningen – skulle jag tappa kontakten både med själen och kroppen. De är a och o för min kreativitet och för dansen, och eftersom dansen är ungefär det viktigaste jag har så vill jag inte äventyra den ännu mer. Det är illa nog att ångest och en kropp som är tokspänd och värker pga stress och sömnbrist och annan skit lägger krokben för mig. (Däremot är dansen hotad inför hösten om jag inte på något magiskt sätt får in mer pengar.)

Att jag inte tänker gå från önskan och tanke till handling, säger förhoppningsvis sig självt. Hade jag kunnat göra något för att acceptera denna del av friskheten hade jag gärna sett det, hittills har jag inte hittat något. Tack och lov går  mensfetman över.

Så. Nu har jag sagt det.