Jag ångrar inte saker jag gjort. Eller åtminstone ytterst sällan. Det finns ingen mening med att ångra det som inte kan göras ogjort, så jag låter mig inte riktigt ångra något. Jag tar smällen, betalar priset. Står för mina val, även då jag i tystnad önskar att jag hade fått en andra chans. Även då jag önskar att omständigheterna som ledde till valet hade varit andra.
Ibland undrar jag om jag inte kunde ha varit mer varsam med mig. För en del konsekvenser blev större än vad som är bra. Och det visste jag om, men valde att bortse från. Väljer att bortse från. Presens.
När räkningen kommer är det ändå för sent att ångra mig.
Livet är kort. Man ska inte ta ut olyckor i förväg, man ska njuta medan njutningen finns där. Medan tid är. Jag är njutningslysten. Som en katt. Däremot är jag inte impulsiv, utan medveten om konsekvenserna, om att det har ett pris. Allt har visat sig ha ett pris. Men börjar jag tänka på priset för det jag vill så låter jag något annat styra och begränsa mitt liv, min lust, min livslust. Jag kan inte göra det. Inte när begränsningarna redan är så stora och tillfällena för få.
Det är en balansgång.
Var det värt det? Det är egentligen irrelevant. Även om priset är högt så är det som är gjort gjort. Det var bra då, det är bra när det är. Och i minnena finns ett tidlöst nu som lever kvar, där det är bra. Jag har hittills aldrig ångrat några fina minnen, vackra stunder, goda upplevelser. Det är värt något. Det är värt mycket.
Så ja, det var värt det.
En svårare fråga: Var det bra för mig?
Det är en ständig balans mellan vilja och varsamhet. Även det som är bra kan göra skada och ibland vet jag inte om det var bra förrän skadan gör sig påmind.
Vissa skador läker. Andra gör det inte. Då var det inte så bra. Men det är för sent för att ångra mig. Jag kan bara vara varsam med mig nu och hoppas att jag blir lite mer försiktig.
Fast det kommer jag nog inte att vara. När lust ställs mot självbevarelsedrift vinner lusten. Och viljan. Då tänker jag att jag kan vilja allt bra. Låta bitarna falla och sätta ihop dem igen, om jag går sönder. Självsvåldigt. För visst finns det ett visst mått av våld mot mig själv i att ignorera priset fast jag vet om det?
Lusten är inte blind, inte för mig, den struntar bara i allt bortom nuet. Och den är hoppfull. I lusten finns en dröm, ett ”kanske”, ett ”om”. Hur kan jag ångra ett hopp och en dröm?
Så var det värt det? Ja. Nej. Jag vet inte.
Hade jag ångrat mig om jag kunde gå tillbaka och välja om? Om jag hade kunnat ta en annan väg vid skälet? Ja.
Jag är medveten om hur många som tycker att man inte ska ångra sig, som inte ser någon mening med det. Men det betyder något för mig när jag farit illa, eller om jag gjort någon annan illa. Så korta stunder ångrar jag mig.
Lisigt 