Djupt inom mig finns ett skrik.

Det är barnets skrik; barnet som alltför tidigt lärde sig att begrava gråten, att den inte tjänade något till. Barnet som stängde av, stängde dörren till känslorna och blev en annan, en som var starkare och inte behövde tröst, som inte behövde.
Jag hör henne, och jag försöker nå henne för att trösta. Men hur tröstar jag det otröstliga?
Hur tröstar  jag ett barn som inte fick äga sin gråt och ta emot tröst?
Hur når jag fram?

Det är ett förtvivlans skrik som ekar genom decennier, där orden tagit slut och känslorna tagit vid. Där sorgen öppnar sig, där skräcken står blottad.
Där finns en brunn av sorg som jag inte vågar gå nära, för att den får mig att knäa inför känslor jag saknar ord för och skriket fastnar i halsen och hindrar mig från att få luft. En sorg för tung att bära och ännu för ljudlös. Jag försöker trösta mig, men vet inte hur.
Jag kan inte ta bort något, så hur tröstar jag mig?

Där rör sig en skräck så stor att jag förstår att jag gömde undan och begravde den. I åratal stängde jag den inne, stängde den ute. Kapslade in och gömde den med en del av mig.
Hur bemöter jag en skräck jag mötte långt innan jag hade ord för den?
Den triggar hela försvarssystemet. Fly, slåss, stänga av. Jag kan inte slåss, jag kan inte längre stänga av, jag kan inte fly. Att inte kunna göra mer än att känna är… förtvivlan. Det är verkligen skräck. Det sköljer över mig som de värsta panikattackerna och jag kan inte ens skrika. Jag kan bara stå kvar. Adrenalinrusig och skakande, med försök att behålla mig förankrad i det icke skräckfyllda, i det icke förtvivlade. Jag kan bara hålla om mig och hålla mig kvar, och försöka trösta.
Men jag vet inte om jag når fram. För skriket ekar inom mig.