”Du är så öppen, så avväpnande i din sårbarhet. Det gör att andra också vågar visa sig sårbara.” Jo, jag har fått höra det några gånger och använder mig av det i gruppsamtal och cirklar. Ärlighet, innerlighet, öppenhet, sårbarhet. Jag går på djupet med det som andra tycker hade varit svårt och känsligt och väjer inte från det svåra andra berättar. Det som inte syns är att samtidigt som det är äkta och öppet så finns det redan en distans när jag berättar. Allt är nära, allt är sant, men det är inte lika sårbart som det verkar.
Det som är positivt och fint i vissa sammanhang är inte lika positivt i andra, för det slår också dunster i ögonen på folk. Människor har så många gånger feltolkat öppenhet och ärlighet med det svåra som att om jag kan prata om det så är allt under kontroll. Det har varit ett utmärkt alibi, en mask där jag kan gömma mig fast jag står framför dem. Det är lätt att bli undvikande när människor tror att man säger allt.
Ibland är det väsentliga det som inte sägs, men det är det sällan någon som märker. Och det har visat sig vara svårt att ändra på.
Jag fick ett råd för ett tag sedan som var helt rätt ord i rätt tid. Kanske mer tillsägelse än råd, men ändå ett råd. Det var i ett samtal med en av få som vet om vilken förändringsprocess jag är inne i nu som jag berättade att jag märkt hur två situationer i två helt olika delar av livet ofta får mig att må dåligt. Båda bidrar till den stress som redan från början är en del av problemet, båda är situationer där jag anpassar mig men inte får mina behov tillgodosedda (eller ens frågade efter). Jag kände att jag nog måste säga ifrån i båda snart, få en förändring eller gå, för att det inte går längre. Det höll hon inte med om.
–Nu ska du inte göra något sådant. Du har något viktigare att göra nu. Tänk tanken, lämna i tanken, tänk den gång på gång. När det sedan blir rätt tillfälle har du redan vant dig vid tanken. Men gör inget nu.
Jag behövde höra det. Förnuftiga ord som påminde mig om att hålla fokus på det som är viktigast. Ord jag inte klarade av att säga till mig själv, för jag var i flyktläget där jag hellre fokuserar på allt annat, försöker lösa allt annat, än det som är viktigast här och nu. Jag har redan från början lätt att tappa fokus, glömma var jag egentligen borde ha det och istället rikta uppmärksamheten mot det ena efter det andra, men när det är något riktigt jobbigt så vill sinnet fly så mycket att jag inte alltid ens märkt det. För situationerna jag hade uppmärksammat var/är ju verkligen inte bra för mig. Men inte viktigast nu. Som när man ska göra något tråkigt hemma och hela tiden kommer på andra saker man måste göra och behöver göra nu.
Nej, jag ska inte skapa drama nu. Så jag tänker tanken istället, säger i tanken det jag hade behövt säga och går om det inte får gehör, lämnar i tanken det som inte är hållbart i längden. Prövar tanken, när den dyker upp. Det känns inte som om jag blivit så van vid den att jag lugnt ska kunna säga något. Det kommer. Men nu sitter jag still i båten.
Välj lyckan. Till det här svarar jag ett rungande ”självklart!”, samtidigt är det inte lätt. Självklart, men inte enkelt. Det finns mer i att välja lycka än att bara välja. Samtidigt som det är ett val. ”You can choose, happiness is an option.”
Jag väljer lyckan, i stort sett alltid. Och jag vägleds av lyckan, den är en av mina grundkänslor. I min kärna är jag lycklig. Men lyckan är inte konstant, det är inte som att man en dag är lycklig och så är allt perfekt. Den håller inte livets skuggor borta. Mitt liv är inte perfekt, jag är inte perfekt, men jag är lycklig. För mig har det varit ett val, att öppna mig för och uppleva glimtarna av lycka i livet, när allt bara är och det är som om själen andas. Glimtar av lycka som solsken som rör sig genom ett lövverk, eller som när en solstråle letar sig fram genom molnen och glittrar på vattnet. Glimtarna finns även i det mörka, som stjärnor i natten när jag öppnar mig för dem. Det har varit livräddande. Och det finns lyckor, lyckor som kanske är ett barn, en vän, en älskad, ett djur, droppar i gräset på morgonen, morgonsolen, kluckande vågor, vackra ord att bära nära hjärtat.
Vissa jagar lyckan och talar om den som om den är något man en dag når och så är den fullkomlig. Ett liv utan olycka. Men så länge man jagar lyckan så hittar man den aldrig, för den är inte där borta eller i ett ”när”, utan lyckan är här och nu. Så när jag säger att jag väljer lycka, så är det egentligen närvaron jag valt, för utan den kan jag inte uppleva glimtarna och stunderna. Närvaro och att öppna mig för att känna lyckan, för att vara lycklig. Öppna ögon och öppen själ. Det är inget konstant och smärtfritt, men det finns där. I ögonblicken, glimtarna, lyckorna vi har i livet. Vissa har många, men ser dem inte. Andra har färre, men ändå fler. Mitt liv känns så mycket rikare för lyckan.
Att vara olycklig då och då är inte att vara o-lycklig. Jag kan fortfarande vara lycklig. Men min lycka är mitt ansvar. Mitt. Så vad behöver jag? Försakar jag min lycka för att jag jagar det perfekta, eller för att jag inte vill ge upp om något eller någon som gör mig för olycklig? Ibland kräver lyckan svåra val. Hur många tårar kan jag gråta över någon, hur ofta orkar jag vara arg, hur många chanser ger jag? Gå om du mår för dåligt och inte kan förändra situationen. Lämna dem som är vårdslösa med dig. Stå inte ut för länge i det som drar ner dig. Be om hjälp om du behöver och kan. Jaga inte det perfekta.
Lev närvarande och öppet, så hittar lyckan dig, även i olyckan. För den finns där. Enkel, anspråkslös, i ögonblicken. Ögonblick som kan vara allt.
Allt har en mening. Det finns en mening med allt som händer.
Nej, allt har inte en mening. Jag tror inte på det och jag tror framför allt inte på att krysta fram en mening i allt som händer. Människor blir sjuka och dör, svåra olyckor skadar, människor faller offer för krig och katastrofer, skogar brinner och skördar torkar eller regnar bort. Det finns ingen mening i det, ingen mening i lidandet, ingen mening i ödeläggelse och förstörda liv. Det finns ingen gudomlig plan med det. Det blir så oerhört privilegierat att sitta och prata om att allt har en mening när världen och livet visar att det inte är så.
På närmare, personligt håll drabbas människor av övergrepp och våld, sjukdomar och skador. Det finns ingen mening med om min älskade dör. Inte heller att förlora jobbet, gå in i väggen eller bli dumpad har en mening, och det är väl där som människor oftast kommer med förnumstigheter på temat att allt har en mening, och där människor i efterhand pratar om att det hade en mening. Deras kris, svåra sjukdom, plötsliga arbetslöshet eller skilsmässa hade en Mening. Ja, det är lätt att säga det i efterhand. När jag hör dem hör jag också att man ska vara tacksam för vad man drabbas av, för prövningarna, förlusterna, smärtan. Nej, du behöver verkligen inte vara tacksam för det. Allt som inte dödar härdar inte och andra människor kan inte tala om för dig hur du ska känna.
Vi skapar mening för att vi behöver det, för att det ska finnas något betydelsefullt istället för nedbrytande meningslöshet. Vi skapar mening för att slippa stå handfallna inför allt det vi inte kan förstå, inför det som annars blir övermäktigt. Vi skapar mening för att det är så vi fungerar, våra hjärnor vill skapa betydelse. inte för att allt som händer har en mening.
Vad jag tror på är att göra något meningsfullt av mina erfarenheter och upplevelser, av det jag lärt mig. Jag är en bättre vän och partner för det jag lärt mig om andra och mig själv, en bättre lyssnare, stödperson och prästinna för det jag har upplevt och hur jag bearbetat det; jag kan följa människor genom deras mörker och sorg tack vare att jag genomlevt och lever med mitt eget mörker och mina egna sorger. Innebär det att jag ser en mening med att ha gått sida vid sida med döden eller med de trauman och skuggor jag bär med mig? Nej. Jag är inte tacksam för det, heller. Däremot är jag tacksam mot mig själv för hur jag lyckats acceptera och förhålla mig till det, och för vad jag har kunnat göra med mina erfarenheter.
Det är så här det är för mig, det behöver inte vara så för dig. Jag lägger ingen värdering i det. Och det är först när jag kommit igenom något som jag har kunnat göra något meningsfullt av det. I kriserna har jag haft fullt upp med att överleva.
Jag viskar mina hemligheter till träden, låter vinden bära ditt namn med sig. Jag berättar allt för vågorna, vrålar in i stormen, låter salta tårar blandas med salt hav. Vågorna bär. Naturen tar emot och sluter mig i sin famn. De tröstar tyst och ger mig rätt frågor, de bär mina hemligheter i förtroende.
Om du vill att en hemlighet ska förbli riktigt hemlig ska du inte berätta den. För då är den inte längre lika hemlig. Och vissa hemligheter kan vi nog bara bära själva, ensamma. Av skam, av stolthet, av hänsyn, för att det är för privat, för att det saknas ord. En del hemligheter finns ett tag. Inte bara vad någon ska få i present, det som kunde vara jättesvårt att inte avslöja när man var liten, utan saker som kommer att gå över. En dag behöver det inte vara hemligt längre, för en dag är det löst och passerat och över. Kanske går det att dela hemligheten då. Kanske behövs det inte. Och vissa är nog inte ämnade att bli berättade, hur tunga de än är att bära själv.
En hemlighet jag fått i förtroende av någon annan kan också vara tung, men aldrig så tung som mina egna. För i förtroendet tar jag bara emot den som bär sin hemlighet. Jag behöver inte bära något. Bara hålla mitt ord. Och när jag ger mina hemligheter i förtroende till någon är det så jag vill att de ska göra: bara ta emot och hålla mina ord.
Men vissa saker viskar jag till träden, för de står djupt rotade och stöttar. Havet bär.
Reality checks. De är sällan det jag vill höra, men kanske det jag behöver höra. Något som ger en förklaring, jagar bort blindhet och självbedräglighet, ger svar eller väcker viktiga frågor. Eller så är det bara ett sätt att försöka skapa mening i det oönskade: om jag lär mig av det och gör det till något bra så är det inte meningslöst, även om det gör ont. Men det är tråkigt att reality checks så sällan är positiva. Visst hade det varit fint om livet gav lite balans bland dem, så att en tråkig reality check vägdes upp av en bra? För varje som känns som ett slag borde det komma en som var som en smekning. En som bryter ner, en som lyfter. Eller åtminstone var fjärde.
Oftast är det som en Jantesmäll eller att jag inte ska tro för gott om något/någon/livet. Något som drar ner mig på jorden, eller ner under den, och som verkligen kan kännas hårt. Jag försöker komma på nu om det någon gång varit en reality check som lyfter när jag är låg, något oväntat positivt och fint. Kanske minns jag bara de jag hade velat slippa. De flesta dagar tål jag det hårda och oönskade, kan ta med mig det och göra något bra av det. Idag hade jag behövt något oväntat bra och fint som lyfte och gick emot det som rört sig i tankarna. Så funkar inte livet, men det borde få finnas mer balans.
Ett år in i pandemi, begränsningar och hemarbete, ett år in i inställda planer och sociala sammanhang, uteblivna resor och ovissheten inför hur länge isoleringen ska vara. Nästan alla möten med människor är via skärmar, skärmtiden har ökat något löjligt och det känns ibland som att ha vuxit fast vid datorn. Med tiden försvinner motivationen att göra annat och orken att komma över tröskeln.
Det slår mig nu på morgonen: Jag orkar inte sortera längre. Hjärnan orkar inte sortera. Jag skriver listor över vad jag ska göra på jobbet, vad jag inte får glömma, vad jag vill kunna pricka av. Jag tittar på dem och klarar plötsligt inte av att prioritera. Hur väljer man vad som är viktigast när allt är viktigt? Hur länge kan det som inte är lika viktigt få vara inte lika viktigt och komma sist i kön? Plötsligt kan någon fråga efter det, och då är det högst upp. Jag orkar inte sortera, och jag kan inte avgöra vad som är en rimlig arbetsinsats med saker. Jag har svårt att komma igång, svårt att sätta en gräns för bra nog, svårt att avsluta. Den här veckan, svårt att tänka.
Jag tappar bort mig i det jag ska göra. En impuls att göra något om något tar över trots att jag borde göra något annat, men jag ska bara. Jag fastnar, trots att jag vet att jag borde göra något annat, trots att jag vet att jag behöver göra något annat. Jag säger till mig ”bara en gång till”, ”bara tre minuter till” och struntar sedan i det. Jag väljer medvetet fel. Det där med commitment till mig är än en gång ett problem. Så ett dåligt samvete gnager över alla felval, allt som inte blir gjort, allt jag vet att jag borde – behöver – göra annorlunda. Jag kan skriva listor, strukturera, prioritera på pappret. I verkligheten förmår jag inte nu. Och det syns inte.
Det är för många intryck, trots bristen på stimulerande intryck. Sinnena får vila i meditationer och cirklar, där jag får vara, bara vara, och där det betyder oerhört mycket. I jobbet är det bara prestation som räknas, ännu mer nu när vi inte ses och det sociala kittet är borta. Då blir man inte riktigt en person längre. Och när hjärnan blir trött blir alla intryck överväldigande och dränerande, allt blir som ett enda brus. Mental tinnitus. Där är jag nu.
Tröttheten, hjärntröttheten och att inte kunna göra rätt ger en stress som liksom bubblar upp ur bröstet och väller upp i halsen. Eller om det är ångest. Stressångest. Vissa dagar trycker gråten på när det bara inte går att tänka. Allt är för mycket. Jag påminns om hur det var den där sommaren då utmattningen gav en stress som hade kroppen i vad som kändes som konstant adrenalinpåslag, där pulsen rusade och rusade.
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra, eller hur. Jag orkar inte sortera längre, men måste prestera nu.
Skulle du må bättre av att släppa taget? Gör det. Släpp det gång på gång tills du inte tar upp det längre. Att släppa taget och gå vidare är inte något du säger. Det är något du gör.
Jag läste nyligen någon som skrev att hen var rädd för nästa depression. Och jag kan helt relatera till den rädslan, till en fruktan för nästa depression om man flera gånger varit där och kanske, som jag, upplevt att depressionerna blir djupare och längre. Men är jag rädd?
På ett plan är jag; det finns en gnagande rädsla och en iskall fruktan där, den iskyla som jag många gånger känt i depressionen. Den finns där, som Mårrans ensamma kyla, som ett hot. För den är ett hot, ett mycket verkligt sådant. Och den är inte borta, den försvinner aldrig helt. Inte längre. Men jag har lärt mig leva med och acceptera den såpass mycket att jag ibland knappt är medveten om den. Men den finns där, och den är fruktan.
Så är jag rädd? Tja, under den senaste långa, djupa depressionen tröttnade jag på att vara rädd. Jag resignerade inför den. I surrendered. Jag kan känna rädslan och leva ändå, utan att den styr och utan att spjärna mot den. Efter att ha levt i många år med döden som ständig närvaro i vad som är en dödlig sjukdom, och med vad som ibland varit en kamp på liv och död, så accepterade jag det. Rädslan är en fruktan för mitt liv, och för allt som depressionen kan ta ifrån mig och tar ifrån mig när den förvärras (för den är en sjukdom, inte en del av mig), men rädslan är inte jag. Den är inte i livets tjänst. Helt krasst: den gynnar mig inte här. Inte i den här kampen, inte i levandet. Jag lever så länge jag lever. Jag kan inte gå och vara rädd för något som är en del av mitt liv, jag kan inte leva så. Jag kan inte vara närvarande i nuet, inte leva i förundran, om rädslan är vägledande. Och jag lever med närvaro och förundran, lycka och kärlek, nyfikenhet, lust och tro. Jag väljer dem. De är vägledande.
För många år sedan, i en annan kamp, insåg jag att jag levt större delen av livet med rädsla, med rädslor, och hur mycket jag hade anpassat mig efter dem. De stod i vägen för mig. Då lovade jag mig – committed to – att inte låta rädslan styra igen. Det har gjort skillnad. Jag förnekar inte rädslan, jag förminskar inte fruktan, men jag låter dem vara där, känslor bland andra känslor. Sedan kom en period då mängder av trauman flöt upp till ytan. Den perioden sammanföll med den djupaste depression jag upplevt, och då upplevde jag ett faktiskt hot mot mitt liv, med både traumabearbetning och livskamp samtidigt. Det var en mardröm med så mycket irrationell rädsla för något som inte längre var i nuet, och med verklig fruktan för något som i högsta grad var i nuet. Att leva med så mycket rädsla är fruktansvärt energikrävande. Jag kunde till slut bara acceptera att jag är maktlös inför rädslan, och för mig är det just det som gör skillnaden: i accepterandet ger jag mig frihet att inte längre styras. Egenmakt.
Så jo, jag känner rädsla för depressionen, men jag är inte rädd. Jag är inte mina känslor; jag känner dem. Men jag känner så mycket mer än rädsla och oro, så de får vara där de är. Depressionen också.
Det blev vintertid. Normaltid – nej, det är vintertid för mig. Mörkertid. Vad betyder ljus på morgonen när det ändå är mörkt när jag går upp, när varje vardagmorgon ändå är för tidig och allt inom mig spjärnar mot och inte vill vakna? Det är den förlorade timmen dagsljus på dagen som betyder något för mig; att det plötsligt är mörkt när arbetsdagen är slut. Det är som om ha förlorat en timme då det gick att vara utomhus, en timme för en skogspromenad hem från jobbet, i skog utan lampor. Jag förlorar en timme till mörkret. Och det behöver jag inte. För mörkret finns alltid där. Mjukt och välkomnande mörker i natten, eller de kalla skuggorna som vill dra in och lägga sig över allt. Att gå in i mörkertiden lockar mig inte.
Nu börjar tiden med många tända ljus varje kväll, mjuka filtar, ombonat, stilla. Vi går mot vilan, och min kropp svarar på naturen. Jag är en del av naturen, naturen är en del av mig. För vart år som går känns det allt tydligare hur årets hjul snurrar i mig. Det är inte naturligt att vara lika aktiv året runt.
Jag söker alltid ljuset; min själ hittar det. Glimtarna som alltid finns. Och allt finns där; förundran, lycka, ljus, kärlek. Under mörkertiden behövs det ännu mer. För jag ser inte alltid lika klart. I år är mörkret redan lite för nära, skuggorna kryper närmare. Jag söker ljus och vilar i mörkret.
Lisigt 