Etiketter
Du måste tala om hur det är.
Du måste våga be om hjälp.
Jag berättar. Så mycket jag kan utan att gå för sönder själv. Ärligt. Berörande, får jag ofta höra. Jag blottar mig och släpper på försvaren så mycket att jag sedan är hudlös och vill fly. Men det är ju bra, för jag ber om hjälp.
Men det är fel. Om jag kan berätta och be om hjälp behöver jag ingen hjälp. Då får jag ingen. För jag kan ju berätta och har insikt. Kan jag be om hjälp så behöver jag den inte. Ber jag inte om hjälp kan de inte hjälpa. Praktiskt system. Jag kan inte vinna.
Fast det finns en värre faktor. Den att det inte finns någon hjälp kvar att få. Den är för verklig just nu, och svår att resa mig från.
Lisigt 
Många gånger har jag försökt tala om för andra att det är precis så här det ligger till. Nästa gång ska jag hänvisa till ditt inlägg. Du förmedlar det så bra och så exakt!
Tack! Jag har försökt berätta för vänner och andra hur det är – ATT det är så här – men det verkar vara svårt för dem att förstå. Det verkar vara något människor förstår först när det drabbar dem. Förhoppningsvis kan det någonstans ge något att vi berättar om det vi upplever.