Etikettarkiv: acceptans

Nystart, omstart

01 tisdag Aug 2017

Posted by in Livet, Personlig utveckling

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Jag började arbetsträna idag. Det är något jag själv tog initiativ till, på en plats jag ordnat via kontakter. Allt för att förekomma myndigheterna och själv äga initiativet.

Nu kommer folk att tro att det är för att jag är bättre nu, eller mår bättre, att vården lyckats lösa problemet och att det därför är dags att återgå till det normala livet. Som när personer som varit utbrända blivit bättre och går tillbaka till jobbet. Bortsett från att jag inte har något jobb att gå tillbaka till och att utbrändhet inte är problemet.
Men nej, det är inte för att jag blivit bättre som i friskare. Det är för att jag inte blir bättre. Vården kan (vill) inte göra mer och jag kan inte vänta längre. Accept and move on.

Jag hanterar allt bättre, har kommit en bit i acceptans och känner att jag måste ta steg mot ett normalt liv, friska sammanhang, en riktning mot ekonomisk frihet och värdighet. Mot en framtid. För här kan jag inte vara. Här finns ingen framtid. Den finns inte i fattigdom och i myndigheternas våld, utan frihet, trygghet eller värdighet. Jag vet inte om någon förstår hur mycket styrka som krävs för att räta på ryggen och lyfta blicken igen varje gång jag påminns om min plats på behovs- och samhällsstegarna, hur mycket vilja som krävs för att inte förlora min fria själ och mig själv. Förlorar jag det så förlorar jag allt, och jag har redan förlorat för mycket, för många (en sorg jag inte klarar av att röra vid än). Jag behöver få vara med på insidan, delta, vara en jämlike, känna stolthet över mig, göra någon stolt, få åstadkomma något och bli sedd.

Jag har driv och engagemang, vilja och idéer, är social, framåt och energisk. I det friska. Men jag har inte samma kapacitet som förr, kanske inte heller samma förmågor och kognitiva styrkor. Och jag har en sjukdom och sjuklig trötthet som väl bara är att leva med. Acceptans, acceptans.

Jag får se hur långt det räcker. Om det räcker.

Det är inte vad jag vill

10 fredag Apr 2015

Posted by in Livet, Ord

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

,

–Det är inte vad jag vill.
–Nej, det är det inte. Kan det vara bra ändå?
–Ja, det är bra. Det som är, är bra. Så länge jag inte blir påmind om vad det inte är. Så länge jag inte vill ha mer. Så länge jag inte längtar. Så länge jag kan ta det bra och nöja mig.
–Kan jag?
–Just nu kan jag. Men jag vet inte hur länge det räcker.

När jag blir påmind om det jag saknar, det jag längtar efter, det jag önskar, det jag ville, växer tomrummet invid det jag har, vid det som är bra. Och hur gärna jag än vill kan jag inte få det bra att växa och bli vad jag önskar. Vad jag vill. Jag kan inte göra något alls med det, mer än ta det för vad det är. För det bra. Och det vore orättvist att ta det för vad det inte är; det vore att förkasta det bra, eller hur? Det gör jag inte. Det gör jag ju inte. Så gör inte jag. Jag gör det bästa möjliga, det mesta möjliga, så länge det räcker.
Men visst finns tvivlet om hur länge det räcker. Hur länge jag kan nöja mig med det som är och glömma tomrummet bakom axeln. Så länge det bra väger upp saknaden. Men just nu är det bra. Då stannar jag där. Här. Nu.

Självkänsla, självmedkänsla

02 måndag Feb 2015

Posted by in Empowerment, Ideal och identitet, Självkänsla

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Självkänsla
Självmedkänsla

Det här är något jag jobbar en del med, i alla dessa lager på lager av förändring det handlar om med djupare känslor, närvaro, acceptans och utveckling. Att vara i det som är. Det som visat sig vara nästa lager i självkänsla för mig: att låta självkänslan även omfatta självmedkänsla. Self-compassion.

För mig handlar självkänsla om att känna mig själv. Vad är jag, vem är jag, vad vill/tycker/tänker/känner jag? Vad brinner jag för, vad gör mig varm och kall, vad ger och tar lust? Vad mår jag bra av? Vad gör mig lycklig? När och hur är jag sann mot mig?
Dit hör också att bejaka och tillåta mig; att acceptera det jag är, den jag är, nu, utan att värdera det. Ett jag som på samma som förändras och utvecklas, men ändå förblir jag oavsett vad som händer runt mig. Ett stabilt själv.

Där kommer självmedkänsla in. Att ta vara på mitt jag, den jag är. Att bry mig om mig. Jag är inte så värst bra på att vara snäll mot mig. (Enligt vissa runt mig är det milt sagt.) Jag kan bli hård, förebrående och väldigt otålig med mig själv. Min enorma vilja och lättheten till frustration när viljan inte räcker har inte riktigt varit till min fördel. Det har inte fallit sig naturligt att vara förlåtande, värnande och omhuldande, inte att trösta och ta hand om mig själv för att jag behöver det eller för att må bra. Jag har tänkt att det ska göra att jag mår bättre, annars är det misslyckat och förgäves. Jag har heller inte fått med det att jag är bra för att jag är jag, att jag är värdefull för att jag är. Så jag jobbar på det. För jag vill vara lika självklart snäll och varsam mot mig själv som mot andra. Det är jag inte idag.

Jag kan inte rädda alla

25 söndag Jan 2015

Posted by in De stora frågorna, Gnäll, Känslor, Tankar

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Sömnen gäckar mig. Den vill inte släppa in mig, inte låta mig falla in i den så som jag vill. Nätterna blir en kamp att somna och hålla mig sovande, somna om och fortsätta sova. Jag tömmer tankarna, slappnar av och låter mig sjunka. Men…

När jag somnar kommer drömmarna. Och varje dröm, varje natt sedan nästan två veckor, måste jag rädda någon. Jag drömmer att jag måste bedöma situationer och signaler – blir någon misshandlad eller har de vilt sex, försöker någon dö eller är det bara leda o.s.v. – och fatta beslut på liv och död. Och jag vet att om jag bedömer fel… Det är ekvationer jag inte kan lösa, för informationen till höger om likhetstecknet är ofullständig. Det finns inget facit. Jag vet inte. Och jag kan inte rädda alla. Inte ens i drömmarna.

Jag vaknar stressad med ångestpåslag och spända muskler (de spänner sig och krampar visserligen bra redan utan mardrömmar). Och frågan ”Vem räddar mig?” Så sjunker jag långsamt tillbaka ner i sömnen.

Jag kan inte rädda alla.
Jag vet det, när jag är vaken har jag förlikat mig med det. Accepterat det. Jag kommer alltid att vilja rädda alla, men jag kan inte, och jag kan inte gå omkring med ångest över det. Det går inte. Jag höll på att gå under av det ansvaret en gång.
När jag är vaken är det inget problem. Men jag är sämre på att kontrollera drömmarna, fast jag vet vad som utlöst dem.
Och jag är så trött.

”Så är det nu”

02 tisdag Dec 2014

Posted by in De stora frågorna, Livet

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Så många lager av sorg och förluster. Så många nivåer av acceptans.

”Så är det nu.” Som tröst. Som påminnelse om det enda jag säkert kan veta något om. Nu. Ibland fastnar ”nu” i halsen. Där jag vet att det är mer än ett nu och innebär ett ”alltid” eller ”aldrig”. Det finns ett element av hoppfullhet i ”så är det nu” som jag upplever kan ställa sig i vägen för en djupare acceptans. För hur ska jag kunna acceptera något som jag inte till fullo tar in, annat än som ett flyktigt nuläge, en önskan och ett motstånd mot att det är så här det kommer att vara?

Kanske är det min önskan att det inte ska vara som det är (nu).
Kanske är det mitt motstånd mot att acceptera på den nivå som sinnesrobönen berör: acceptera det jag inte kan förändra för att kunna nå sinnesro. För att kunna släppa det.
Jag är inte där. Inte när det gäller de djupare sorgerna, de tyngre förlusterna. Och jag vet inte riktigt hur jag ska komma dit heller.
Men det är ok. Det är som det är. Just nu.

Jag vill ju

28 torsdag Nov 2013

Posted by in De stora frågorna

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Ibland blir jag fyra år igen och trotsigt envis*. För jag har så mycket vilja i mig och jag vill ibland saker som är omöjliga. För det räcker inte alltid med vilja. Det finns saker i livet som inte går att vilja bort.

Det är just några sådana som jag vill ha bort.
Vill, vill, vill, vill, vill!!!
Och det går inte. Jag kan inte.
Och jag blir frustrerad och modfälld och ledsen, för jag vill så innerligt gärna. Kan det inte bara vara så att jag inte kommit på hur jag ska göra än, men att jag när jag kommer på det kan göra allt bra? Jag letar kryphål och lönngångar. Vill tro på att jag ska kunna åstadkomma mirakel.

Jag vet egentligen bättre. Men jag vill. Och jag har ju tagit mig genom saker som jag fick höra var omöjliga, med vilja. Jag gjorde mig frisk från en väldigt lång ätstörning – så lång att den var det enda sättet att leva på som jag kände till och en stor del av min identitet – trots att alla sa att man inte kan bli frisk. Jag bröt till slut ett långvarigt självskadebeteende, även det på vilja.
Jag blev frisk. Fast det inte skulle gå.
Varför skulle jag inte kunna vilja mig frisk nu?!

Jag vet, då handlade det om att bryta beteenden och förändra tankar. Dem rår jag över. Jag rår inte över allt. Jag rår inte på allt, hur mycket jag än vill.

Jag har till sist accepterat att jag inte alltid kan göra allt bra, att jag inte kan ställa allas problem tillrätta, trösta eller hjälpa, även om jag vill. Oftast är det inte min sak att göra det, och då är det enda jag kan göra att finnas där. Det var en stor viljefrustration som lades till vila när jag kunde acceptera det och känna att det är ok. Mindre energiförlust, större lugn. Så jag är inte omöjlig.

Så varför är då det här så svårt att acceptera att jag inte kan vilja bort?
Jaa… För att det gäller mitt liv? Min identitet som hotas? Viktiga delar av det jag räknar som ett bra liv som står på spel? Eller är jag bara trotsig och envis och vet inte hur man ger upp? För att det känns som ett tillkortakommande och nederlag om jag accepterar?

Det vore lättare att kunna acceptera att viljan inte räcker och i stället använda den till att omorientera mig härifrån; se hur jag får ett bra liv med det jag har att förhålla mig till nu. Spelplanen har ändrats och jag kan inte ändra på det, men borde kunna göra det bra ändå. Väl? Om jag kunde släppa den här envisa och smått förnekande viljan som är nu.
Jag är inte där än. Något säger mig dock att jag är på väg och att det här är en del av processen. Det är mitt sätt att bearbeta, ta in och förstå. Jag skulle vilja ha svar jag inte kan få, jag skulle vilja få stöta och blöta det, rasa och gråta och bolla möjliga vägar och gång på gång få höra att det är klart att det kan bli bra ändå, att allt ordnar sig och att jag inte har gett upp och misslyckats, och steg för steg landa, förstå och hitta ett lugn. Men nu är det inte så.
Men jag vill.

*Det händer att jag stampar i marken när jag blir frustrerad också. På riktigt.