Etiketter
Jag började arbetsträna idag. Det är något jag själv tog initiativ till, på en plats jag ordnat via kontakter. Allt för att förekomma myndigheterna och själv äga initiativet.
Nu kommer folk att tro att det är för att jag är bättre nu, eller mår bättre, att vården lyckats lösa problemet och att det därför är dags att återgå till det normala livet. Som när personer som varit utbrända blivit bättre och går tillbaka till jobbet. Bortsett från att jag inte har något jobb att gå tillbaka till och att utbrändhet inte är problemet.
Men nej, det är inte för att jag blivit bättre som i friskare. Det är för att jag inte blir bättre. Vården kan (vill) inte göra mer och jag kan inte vänta längre. Accept and move on.
Jag hanterar allt bättre, har kommit en bit i acceptans och känner att jag måste ta steg mot ett normalt liv, friska sammanhang, en riktning mot ekonomisk frihet och värdighet. Mot en framtid. För här kan jag inte vara. Här finns ingen framtid. Den finns inte i fattigdom och i myndigheternas våld, utan frihet, trygghet eller värdighet. Jag vet inte om någon förstår hur mycket styrka som krävs för att räta på ryggen och lyfta blicken igen varje gång jag påminns om min plats på behovs- och samhällsstegarna, hur mycket vilja som krävs för att inte förlora min fria själ och mig själv. Förlorar jag det så förlorar jag allt, och jag har redan förlorat för mycket, för många (en sorg jag inte klarar av att röra vid än). Jag behöver få vara med på insidan, delta, vara en jämlike, känna stolthet över mig, göra någon stolt, få åstadkomma något och bli sedd.
Jag har driv och engagemang, vilja och idéer, är social, framåt och energisk. I det friska. Men jag har inte samma kapacitet som förr, kanske inte heller samma förmågor och kognitiva styrkor. Och jag har en sjukdom och sjuklig trötthet som väl bara är att leva med. Acceptans, acceptans.
Jag får se hur långt det räcker. Om det räcker.