Jag går med lätta steg och öppna sinnen mellan saga och verklighet, dansar, skuttar, skriver, sjunger, drömmer, lyssnar, betraktar och älskar mig genom livet. Ett naturbarn som lever i staden men dansar barfota i daggvått gräs och över solvarma klippor, en vandrerska med ögon blå och havet i själen. Sköldmö, älskarinna, drottning. Sovereign och bean feasa.

I grundtonerna av min melodi, den silverne kärnan av mitt jag, finns nyfikenhet och närvaro, lycka och livslust, inkänning och klarsyn, förundran och förståelse. Jag har nära till hänförelse och harmoni, till ett tidlöst nu och det som finns bortom. De är mina livbojar.
Jag är Gudinnetroende och naturtrognes, men föredrar att leva min tro framför att prata om den. Jag tror också på livet, på berättelsens kraft, på kärlek och ärlighet, solidaritet och engagemang, på att vi är större och starkare än jag, samtidigt som jag står i mitten av mitt liv.

Jag är ytlig och djup, ironisk och inkännande, jag älskar och hatar, jag är mörker och ljus. Jag tycker mycket och uttrycker en del av det här. Jag har ofta rätt, men är inte för inbilsk för att medge när jag har fel och rannsakar mig ständigt men utan att döma. Jag är mänsklig.

Jag är en överlevare: jag överlevde – tog mig ur – ätstörningar och självdestruktivitet och överlever med depression och trauman. Lågan som brinner i mig har kreativitet och destruktivitet som varsin sida, invid min livslust går döden som följeslagare. Men så länge jag lever väljer jag det friska, ljuset, livet och kärleken.

Och så här många ”jag” använder jag annars sällan på samma gång.