• Om mig

Lisigt

~ Med lätta steg och öppna sinnen

Lisigt

Kategoriarkiv: Kattliv

30 tisdag Dec 2014

Posted by Lisa in Kattliv

≈ Lämna en kommentar

Mitt i rummet sitter plötsligt en katt på ett armstöd. Helt tyst och blickstilla. Han gör så, rör sig så ljudlöst att man plötsligt tittar upp och ser honom sitta i närheten och betrakta en. I en dörröppning, vid soffan, på hallmattan, i sängen, på ryggstödet, i ett fönster. Alltid tyst. Alltid betraktande. Nästan omärklig. Vildkatten.

Nu tittar han på en katt som sover vid mina fötter, som om han väntar så tålmodigt men ihärdigt att han med blicken försöker väcka honom. En liten katt som förmår en stor att vakna.

Efter tjugo minuter har den store katten ännu inte vaknat, så då hoppar den lille upp i soffan och börjar tvätta honom. Det fungerar.

17 onsdag Dec 2014

Posted by Lisa in Kattliv, Livet

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

tröst, trötthet, utmattning

Jag lägger huvudet i armarna på bordet. Trött. Två samtal är avklarade och nu är energin slut. Värken överröstar sinnen och tankar som en orkan i kroppen och jag kommer inte genom bruset för att höra tankarna eller koncentrera fram fokus just nu. Snart måste jag tvinga mig upp på benen igen, för dagen är inte slut bara för att jag är det. Bara lite vila…

En katt hoppar upp på min rygg och lägger sig tillrätta med huvudet på axeln, alldeles intill mitt. Han spinner i mitt öra och vibrationerna känns, varmt i ryggen. En stund sitter vi bra så.

04 torsdag Dec 2014

Posted by Lisa in Kattliv, Känslor, Livet

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

otillräcklighet

När allt talar till mig om otillräcklighet, om att inte vara bra nog, inte duga.
När jag gör allt rätt men det inte räcker. (Jag undrar vad som krävs för att det ska räcka.)
När vikten tycks läggas på det jag inte gör – inte det jag gör, på det jag inte är – inte det jag är, på det som är fel – inte det som är rätt, och motvikt saknas.
Jag väger för lätt för att vara motvikt.

Då stänger jag av ett tag.
Borrar ner näsan i en kattpäls, lyssnar till hans andetag och spinnande, känner vibrationerna i knät. Håller en tass i min hand.
För honom är jag någon. Jag är hans.
Jag låter saknaden finnas där, intill allt annat.

När man har hållit en kattass i handen sitter lukten kvar i handflatan efteråt. Torr och varm, med en aning av knäckebröd.

Trädgårdsmästare med päls

12 lördag Apr 2014

Posted by Lisa in Kattliv

≈ Lämna en kommentar

–Bonnie, du biter inte på orkidéerna nu, va?
–Nej, jag stryker mig bara lite. Markerar på dem, du vet. Så här. *gnider tänderna mot stängeln*
–*skeptisk matte* Mhmmm… Men nu biter du.
–Nähä. Jag gnider bara insidan av tänderna lite mot. Så här. *biter lite lätt*
–Du biter. Jag ser att du biter. Sluta nu.
Förnärmad katt går bort till azalean och drar demonstrativt av några blad. Sedan vänder hon sig mot kastanjekvistarna och tuggar lite på bladen. Och lindkvistarna. Och blir bortsjasad. Blicken säger ”meh, jag gjorde ju inget”.

5 minuter senare.

–Xerxes, du biter väl inte på orkidéerna?
…

Vems?

24 söndag Nov 2013

Posted by Lisa in Kattliv

≈ Lämna en kommentar

Vi har meningsskiljaktigheter kring spikmattan, jag och Bonnie. Jag anser att den är min eftersom allt är mitt. Hon anser att den är hennes eftersom allt är hennes.
Kompromissen nu är att den som tar den har den. Så nu ligger jag på spikmattan och hon ligger bredvid och blänger på mig.

Jo, jag ska koppla av och blunda lite. Strax. Ska bara…

Välfångat, katten!

14 måndag Okt 2013

Posted by Lisa in Kattliv

≈ Lämna en kommentar

Bonnie fångar en fluga mellan tassarna i luften och dunkar den i samma rörelse i golvet. Slam dunk.
Hon lyfter på tassarna. Men… flugan är ju inte på golvet?
Hon backar ett steg, tittar igen. Ingen fluga.
Hon backar ett steg till, tittar igen. Fortfarande ingen fluga. Den borde vara där.
Hon tittar på tassen. Aha. Där sitter den. På trampdynan. Mosad.
Välfångat. Ytterst välfångat.

Gosattack, tankar kring närhet

24 torsdag Jan 2013

Posted by Lisa in Kattliv, Känslor

≈ Lämna en kommentar

Jag vänder mig om och fångar honom i språnget. Flygkatten. Xerxes. Inte för att han bryr sig om huruvida jag är beredd eller inte, men när han kastar sig några meter genom luften för att landa i min famn är det mysigast att fånga. Några kilo gosattackig ungkatt (han fyller 2 sista mars) som lindar sig som en liten boa runt halsen, lägger sig över axeln och stryker huvudet mot min kind, kryper ihop på mitt bröst, alldeles under hakan, i halsgropen, så att jag måste hålla upp armarna som stöd för honom.
Ibland är det som om han försöker komma närmare och närmare, som om han vill så nära att jag inte kan släppa honom, som om han vill in under huden.

Och jag fylls av kärlek. För jag är likadan. Jag vill vara nära, ha närhet, känna tryggheten och värmen från en älskads kropp, känna min kropp ta plats intill en annans, känna våra konturer följa varandra. Vissa kroppar blir som pusselbitar som passar perfekt intill varandra. Jag vill stryka med näsan längs din käklinje, spara doften av dig, vila huvudet i din halsgrop. Jag vill att du inte ska vilja släppa mig. Men jag vill vara fri att komma och gå som jag vill.

Xerxes klättrar och klänger på mig även när han inte vill gosa. Min kropp är lika praktisk att använda som stege och avstampsplats som stolar och bord, med fördelen att jag är en lite högre möbel, som anpassar mig till honom. Men han vill vara nära, han vill vara med. Det är min lille kattegoja, som gärna sitter på axeln och är med – jag har smala axlar, så utrymmet att sitta, ligga och vända är minst sagt begränsat – och som gärna ockuperar mitt knä, eller gästers knän. När jag ligger och läser ligger han ofta på en kudde bredvid eller på mitt bröst, när jag sover lägger han sig tätt intill eller i knävecken om jag sover på sidan.
Ibland väcks jag av att jag är hinderbana.

Han är nyfiken och skuttig, lekfull och påhittig, envis och gosig och får mig att skratta. Och sucka irriterat och skälla på honom. Det glatt skuttiga, nyfikna, självständiga, kärleksfulla och närhetssökande har också jag. Alltihop i stor mängd. Men jag tar inte för mig så som han gör. Han kan vara världens jobbigaste, men kommer sedan och lägger sig i mitt knä. Som om det var världens mest självklara sak att han är älskad. Att jag finns där. Kanske är det precis så självklart.
Det har aldrig varit självklart för mig. Kärlek. Närhet. Jag önskar att jag en dag får uppleva en kärlek så självklar att jag utan att tänka tar för mig av den.

Bonnie är skyggare i sitt närhetssökande. Det är trevande, försiktigt, lite på avstånd. Hon kommer och knuffas, petar på mig och talar om att hon vill ha något. Sedan går hon några steg bort, så att jag måste sträcka på mig eller gå efter. Hon gör sig svår. Vill och vill inte, och skräms lätt bort. Minsta rörelse som är för snabb, så springer hon. Bara ibland kommer hon riktigt nära i en rastlös, konstant rörlig gosighet, där hon buffar med huvudet medan jag kliar och klappar henne, eller snor runt, runt i knät tills hon har fått nog och går. Men ibland vaknar jag på natten av att hon ligger nära, lillsked, som om hon inte riktigt vill att jag ska veta att hon vill vara där. Då visar jag inte att jag är vaken, för det skulle bryta den hemliga närheten och få henne att gå.

Det skygga finns hos mig. Rädslan att bli avvisad som ofta gör att jag är lite på språng, redo att gå om jag inte önskas. Rädslan för andras ilska och irritation som tecken på att jag är besvärlig och därmed inte älskbar. Låtsad oberördhet, en självtillräcklighet som inte längre håller, där längtan lyser fram genom sprickorna. Sommarkattens önskan och skygghet, en otrygg, inlärd övergivenhet att förhålla mig till.
Kanske gör jag mig också svår? Jag försöker låta bli. Jag vet att jag lättare öppnar mitt hjärta för att ge än att ta emot, men vill så gärna ta emot. Jag vill våga tro på att inte bli avvisad, att hitta någon som står kvar, som inte lämnar mig. Någon som omsluter min skygghet med trygghet.

Jag lär mig så mycket om mig själv.

Kattmonster, eller varför det borde finnas kattsäkra dörrar

17 fredag Aug 2012

Posted by Lisa in Kattliv, Livet

≈ Lämna en kommentar

Jag hör små knirpanden och knäppanden, klassiska tecken på kattbus. Antagligen är det Xerxes som klättrar upp på hatthyllan igen. Men icke. När jag kommer in i sovrummet ligger en nöjd Bonnie på en handväska på golvet framför dörren till klädkammaren. En dörr som är öppen. Det var den inte när jag lämnade sovrummet. Jag kikar in i mörkret och mycket riktigt, på en hylla under klädstången med kjolar sticker en nos fram. Xerxes. Såklart. Cirkuskatten.

Att han klättrar upp på hyllor är sött. Att han klättrar upp på hyllor via mina kläder, och river ner dem, är mindre sött. Sådana där småsaker som klomärken och revor är inget som hör ihop med mina kläder. Helst inte i alla fall. Därför försöker jag komma ihåg att stänga klädkammardörren. Men tydligen kan även den öppnas, precis som alla andra dörrar. Ja, mina katter öppnar dörrar. Xerxes hoppar på dörrhandtaget tills dörren går upp, Bonnie petar upp dörrar. Och jag tror att de är i maskopi med varandra. Partners in crime and cuteness.

Fosterkatten Bosse

29 torsdag Sep 2011

Posted by Lisa in Flocken, Kattliv

≈ Lämna en kommentar

Bosse, min senaste fosterkatt, har nu varit hos mig i ett par dagar och jag har kunnat få en lite bättre bild av hans beteenden. Han är en oerhört gosig katt som hemskt gärna vill bli klappad och kelad med. Men det är som att han inte vågar riktigt. Om jag kommer fram till honom, sätter mig ner, klappar och kliar honom, så spinner han och stryker sig mot mig. Går varv på varv runt mig, nära. När jag lyfter upp honom i sängen (han hoppar inte upp), så lägger han sig ner och njuter. Men han gör det inte självmant. Hela hans kroppsspråk visar försiktighet, hans framtoning är skygg. Även när jag klappar honom är han beredd att rygga undan om jag i stället för att klappa skulle tillrättavisa, slå eller stöta bort. Så känns det i alla fall. Han är rädd för snabba rörelser, för ben och fötter. Jag tror att människor har sparkat mot honom.

Bosse gör inte så mycket väsen av sig. Han ligger oftast under sängen eller vid fönstret, inte sällan delvis dold av en gardin. Så att han är med, men liksom i periferin, utan att ta plats, utan att märkas. Som om han ville vara med, men inte vet om han får. Och jag tvingar honom inte; hos mig får han ta den tid han behöver för att vänja sig vid att han får vara med, han får prata, han får tala om att han vill ha gos, eller bus, eller något annat. Nu är han så otroligt försynt, så … kuvad.

(Och ja – jag är medveten om att jag tolkar hans beteenden genom mänskliga ögon.)

Kattliv

29 tisdag Mar 2011

Posted by Lisa in Kattliv

≈ 3 kommentarer

– Men nu verkar hon sådär fokuserad på jobbet igen. Knattrar som värsta kulsprutan på tangenterna. Så kan vi inte ha det. Who’s in?
– Jag!
– Bus? Självklart!
Bonnie går ut och petar på matte. Pet, pet. Springer sedan undan för att matte ska komma och leka. Eller gosa. Oklart vilket. Huvudsyftet är att störa. Matte går efter, kliar lite bakom örat, kastar iväg en leksaksfisk.
Matte sätter sig vid datorn igen.
Ozzy sonderar terrängen genom att hoppa upp på skrivbordet och sätta sig vid fönstret. Matte pratar lite med honom men fortsätter knattra.
Ozzy sätter sig framför datorskärmen och stirrar på matte.
– Fattar du inte att vi tycker att du ska sluta jobba nu. Vi har tråkigt och jag vill ha gos.

Matte förstår inte, kliar bara Ozzy lite och sätter sedan ner honom på golvet. För att fortsätta jobba.
Tiger börjar pipjama ynkligt från sovrummet.
– Matte, matte, var är du? Jag har inte sett dig på flera minuter. Kom hiiiit!
Matte kommer inte utan kallar på Tiger som glatt kommer trippande när han hör hennes röst. Fast han kommer för att gerillagosa. Sätter sig bredvid matte, pussar, stryker sig, klappar matte med klorna halvute och kryper ner i knät. Förrädiskt gosig, men det här är inte gullegos utan terrorgos i syfte att skapa maximal distraktion och störning.
Efter några minuters bökande runt, runt i mattes knä för att täcka varje kvadratmillimeter med katthår, och ett antal attacker med blöta Tigerpussar och kloklappar, på en nu något frustrerad matte, är Tiger nöjd och hoppar ner. Steg 1 avklarat.
Nu är det dags att få matte att lämna datorn.


Tre katter i köket. Ozzy börjar ropa.
– Matte, matte, matte! Matte, matte, matte!
När matte bara vänder sig om och tittar på honom är det dags för steg 2: kasta saker. Ett muggunderlägg åker i golvet. 
– Ozzy! Matte låter lite sträng.
Ett armband puttas ner, och en nässpray. Men ingen matte.
– OK, flocken. Vad ska vi göra? Välta växter?
Ja, det står en kruka på bordet. Den innehåller nu i stort sett bara pärlhyacintlökar eftersom tre små pälsmonster på förbluffande kort tid kan sätta i sig bladen i en händelsecirkel som består av att katt äter pärlhyacintblad – katt spyr upp pärlhyacintblad och hårboll – katt äter fler pärlhyacintblad. Och så vidare.
– Hörni, vad tror ni om den här?
– Mmm, jag undrar om det inte finns vatten på botten också.
– Jag vill! Får jag! Får jag! Får jag!
Duns. 
– Vad gör ni egentligen? Vad var det där? frågar matte från arbetsrummet.
Det hörs ett stilla porlande när vatten rinner ur den välta krukan, över köksbordet och ner på golvet.
Matte kommer till sist ut i köket, ser en belåten Ozzy på köksbordet och en Tiger och en Bonnie under bordet bredvid en växande vattenpöl. Suckar. Plockar bort blöta saker från bordet och hämtar en trasa. Torkar upp, sätter på kaffe. 
Tre nöjda katter stryker sig runt mattes ben, är bevekande bedårande och får gos. Matskålen fylls på.
Mission accomplished.


Tio minuter senare sover katterna. Matte kämpar med koncentrationen.


Arkiv

Kategorier

Follow Lisigt on WordPress.com

Klicka här om du vill få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Follow Lisigt on WordPress.com

Webbplats byggd med WordPress.com.

  • Följ Följer
    • Lisigt
    • Har du redan ett WordPress.com-konto? Logga in nu.
    • Lisigt
    • Anpassa
    • Följ Följer
    • Registrera
    • Logga in
    • Rapportera detta innehåll
    • Visa webbplats i Inläggsvyn
    • Hantera prenumerationer
    • Minimera detta fält