Ja, jag kan vara en riktig prestationsprinsessa. Det är inte som förr, när mitt värde helt bestämdes av mina prestationer – betyg, tentaresultat, poäng, beröm – och vad andra tyckte om mig, för jag har verkligen taggat ner. Mitt värde handlar inte längre om vad jag gör, hur väl jag gör det eller vad andra tycker. Det gör det inte. Annat än ibland, när jag tappar bort mig själv och i brist på mig själv faller tillbaka in i gamla tankemönster. Och tro mig: det är inte något jag är stolt över och det hjälper mig inte. Men det händer.

När jag säger att mitt värde inte handlar om prestationer, inte om vad jag gör utan om vem jag är, och att det är ett självklart värde som är precis lika stort som alla andras, så vet jag verkligen att det är så. För det mesta är det inget jag ifrågasätter eller funderar på och jag skulle aldrig låta någon säga något annat. Men någonstans undrar jag hur mycket jag verkligen har tagit in det. Hur mycket jag känner att det är sant. För det mesta känner jag det, men det här handlar om de där stunderna som inte är för det mesta.

Jag vet att jag ställer höga krav på mig själv och ofta begär att jag ska vara konstruktiv, klok, positiv och effektiv, och att jag ska lösa saker så fort jag har identifierat problem och lösning. Jag tycker själv att jag har lugnat ner mig något rent otroligt och inte längre kräver att jag ska vara någon Super-Lisa som orkar och klarar allt jämt, men jag vet ju samtidigt vad jag är kapabel till, att jag har stora resurser och vad jag skulle ge andra för råd. Jag ser framåt, ser möjligheter och lösningar – för det mesta – är bra på att peppa andra, så det borde väl bara vara att säga samma saker till mig själv. Men där är det svårare. Och det är i den svårigheten som prestationsprinsessan gör sig påmind.

När jag är under rejäl stress, som jag är och har varit ett tag, går omkring med en gnagande oro som inte vill släppa och inte lyckas lösa problemen, så blir jag lätt ännu hårdare mot mig själv. Den där oron vill jag inte tillåta eftersom den inte hjälper mig. Jag försöker vara konstruktiv, arbeta på, hitta nya möjligheter och lösningar, tänka positivt, fokusera på det jag vill ha mer av – lyckandet – och inte falla ner i det svarta hål som jag lätt faller ner i när oron blir för stor och problemen känns olösbara. Många runt mig pratar om vikten av att tänka positivt och att det kommer att ordna sig, och jag tror att jag har gått på det pratet lite. Jag är ju den där positiva, starka, kloka som hittar lösningar. Så jag försöker verkligen hålla fast vid det positiva, vid möjligheterna, vid att det kommer att ordna sig, samtidigt som oron och magvärken växer sig starkare, jag ligger vaken på nätterna och har ångest över att det jag gör inte verkar hjälpa.

Där frodas tanken på att jag gör fel, att jag gör allt fel till och med, självförtroendet faller som en sten och jag fastnar. Försöker och försöker och försöker tänka positivt samtidigt som jag tappat tron på mig själv och mina förmågor och bara gråter över att jag är trött och ensam och livrädd och inte kan göra något rätt. Visar jag det här? Nej. Jag biter ihop och försöker lite till. Jag kan kanske berätta en del, men vänder det alltid till något positivt och hoppfullt till sist. Dels för att jag försöker affirmera och peppa mig själv, så som jag vet brukar fungera, och dels för att jag vill undvika alla välmenande råd om att tänka positivt. För jag har ju redan märkt att det inte hjälper! Men ändå gör jag det, tills jag faller nästa gång.

Men det finns en anledning till: när jag faller och fastnar på det här sättet blir jag en person som jag inte är stolt över och som jag inte vill vara. Om jag ska uttrycka det utan omsvep, så blir jag en gnällig improduktiv bitch som fastnar i oro och negativitet och bara ser sina egna fel, och som ligger farligt nära ett resonerande som skulle kunna låta som offermentalitet. Vilket är strängt förbjudet för mig. Det här är ju mitt liv, mitt ansvar och bara jag kan lösa problemen. Så för att inte låta andra se den här jobbiga – ytterligare ett litet förbud – bitchen försöker jag verkligen att lägga oron åt sidan och tänka positivt och konstruktivt. Jag vill inte dränera dem som får veta hur det är och som hjälper mer än vad jag kanske klarar av att visa, vill inte vara så jobbig och krävande att jag driver bort någon, så jag försöker bita ihop och klara mig själv.

Klokaste syster C påpekade att jag inte kan prestera positivitet och glädje, och det var en totalt överrumplande tanke som inte var helt angenäm att ta in. För det ligger mer än ett korn av sanning i den. I mina försök så blir positiviteten en prestation som ska ge resultat för att vara lyckad. Får jag inget resultat så tänkte jag nog inte tillräckligt positivt, för det är väl så det fungerar?
Faktum är att jag kan vara ärligt positiv och glad, och helt äkta i min entusiasm, samtidigt som en del av mig håller på att gå sönder av oro så fort jag är ensam igen och distraktionerna är borta. Men jag måste fokusera på det som är bra, för det är väl ändå åt det hållet som lösningar och möjligheter finns? Enligt attraktionslagen får jag mer av det jag lägger min fokus på, då måste jag ju tänka positivt. Men positiv är något man är, inte något man gör, jag förstår det.

Jag trivs inte med att vara så prestationsinriktad, eller kanske resultatinriktad, att jag tappar bort det som egentligen är jag. Det är inte sådan här jag vill vara. Jag vill släppa det tänkandet, vill bli fri från prestationsprinsessans tunga tiara och än en gång lära mig att leva i stället för att överleva, att bara vara i stället för att göra. Just nu känns det svårt, och jag vet inte hur det ska gå till, men samtidigt vet jag att inget är omöjligt. Jag har redan gjort det jag trodde var omöjligt.