”Du är så öppen, så avväpnande i din sårbarhet. Det gör att andra också vågar visa sig sårbara.” Jo, jag har fått höra det några gånger och använder mig av det i gruppsamtal och cirklar. Ärlighet, innerlighet, öppenhet, sårbarhet. Jag går på djupet med det som andra tycker hade varit svårt och känsligt och väjer inte från det svåra andra berättar. Det som inte syns är att samtidigt som det är äkta och öppet så finns det redan en distans när jag berättar. Allt är nära, allt är sant, men det är inte lika sårbart som det verkar.
Det som är positivt och fint i vissa sammanhang är inte lika positivt i andra, för det slår också dunster i ögonen på folk. Människor har så många gånger feltolkat öppenhet och ärlighet med det svåra som att om jag kan prata om det så är allt under kontroll. Det har varit ett utmärkt alibi, en mask där jag kan gömma mig fast jag står framför dem. Det är lätt att bli undvikande när människor tror att man säger allt.
Ibland är det väsentliga det som inte sägs, men det är det sällan någon som märker. Och det har visat sig vara svårt att ändra på.
Jag fick ett råd för ett tag sedan som var helt rätt ord i rätt tid. Kanske mer tillsägelse än råd, men ändå ett råd. Det var i ett samtal med en av få som vet om vilken förändringsprocess jag är inne i nu som jag berättade att jag märkt hur två situationer i två helt olika delar av livet ofta får mig att må dåligt. Båda bidrar till den stress som redan från början är en del av problemet, båda är situationer där jag anpassar mig men inte får mina behov tillgodosedda (eller ens frågade efter). Jag kände att jag nog måste säga ifrån i båda snart, få en förändring eller gå, för att det inte går längre. Det höll hon inte med om.
–Nu ska du inte göra något sådant. Du har något viktigare att göra nu. Tänk tanken, lämna i tanken, tänk den gång på gång. När det sedan blir rätt tillfälle har du redan vant dig vid tanken. Men gör inget nu.
Jag behövde höra det. Förnuftiga ord som påminde mig om att hålla fokus på det som är viktigast. Ord jag inte klarade av att säga till mig själv, för jag var i flyktläget där jag hellre fokuserar på allt annat, försöker lösa allt annat, än det som är viktigast här och nu. Jag har redan från början lätt att tappa fokus, glömma var jag egentligen borde ha det och istället rikta uppmärksamheten mot det ena efter det andra, men när det är något riktigt jobbigt så vill sinnet fly så mycket att jag inte alltid ens märkt det. För situationerna jag hade uppmärksammat var/är ju verkligen inte bra för mig. Men inte viktigast nu. Som när man ska göra något tråkigt hemma och hela tiden kommer på andra saker man måste göra och behöver göra nu.
Nej, jag ska inte skapa drama nu. Så jag tänker tanken istället, säger i tanken det jag hade behövt säga och går om det inte får gehör, lämnar i tanken det som inte är hållbart i längden. Prövar tanken, när den dyker upp. Det känns inte som om jag blivit så van vid den att jag lugnt ska kunna säga något. Det kommer. Men nu sitter jag still i båten.
Välj lyckan. Till det här svarar jag ett rungande ”självklart!”, samtidigt är det inte lätt. Självklart, men inte enkelt. Det finns mer i att välja lycka än att bara välja. Samtidigt som det är ett val. ”You can choose, happiness is an option.”
Jag väljer lyckan, i stort sett alltid. Och jag vägleds av lyckan, den är en av mina grundkänslor. I min kärna är jag lycklig. Men lyckan är inte konstant, det är inte som att man en dag är lycklig och så är allt perfekt. Den håller inte livets skuggor borta. Mitt liv är inte perfekt, jag är inte perfekt, men jag är lycklig. För mig har det varit ett val, att öppna mig för och uppleva glimtarna av lycka i livet, när allt bara är och det är som om själen andas. Glimtar av lycka som solsken som rör sig genom ett lövverk, eller som när en solstråle letar sig fram genom molnen och glittrar på vattnet. Glimtarna finns även i det mörka, som stjärnor i natten när jag öppnar mig för dem. Det har varit livräddande. Och det finns lyckor, lyckor som kanske är ett barn, en vän, en älskad, ett djur, droppar i gräset på morgonen, morgonsolen, kluckande vågor, vackra ord att bära nära hjärtat.
Vissa jagar lyckan och talar om den som om den är något man en dag når och så är den fullkomlig. Ett liv utan olycka. Men så länge man jagar lyckan så hittar man den aldrig, för den är inte där borta eller i ett ”när”, utan lyckan är här och nu. Så när jag säger att jag väljer lycka, så är det egentligen närvaron jag valt, för utan den kan jag inte uppleva glimtarna och stunderna. Närvaro och att öppna mig för att känna lyckan, för att vara lycklig. Öppna ögon och öppen själ. Det är inget konstant och smärtfritt, men det finns där. I ögonblicken, glimtarna, lyckorna vi har i livet. Vissa har många, men ser dem inte. Andra har färre, men ändå fler. Mitt liv känns så mycket rikare för lyckan.
Att vara olycklig då och då är inte att vara o-lycklig. Jag kan fortfarande vara lycklig. Men min lycka är mitt ansvar. Mitt. Så vad behöver jag? Försakar jag min lycka för att jag jagar det perfekta, eller för att jag inte vill ge upp om något eller någon som gör mig för olycklig? Ibland kräver lyckan svåra val. Hur många tårar kan jag gråta över någon, hur ofta orkar jag vara arg, hur många chanser ger jag? Gå om du mår för dåligt och inte kan förändra situationen. Lämna dem som är vårdslösa med dig. Stå inte ut för länge i det som drar ner dig. Be om hjälp om du behöver och kan. Jaga inte det perfekta.
Lev närvarande och öppet, så hittar lyckan dig, även i olyckan. För den finns där. Enkel, anspråkslös, i ögonblicken. Ögonblick som kan vara allt.
Allt har en mening. Det finns en mening med allt som händer.
Nej, allt har inte en mening. Jag tror inte på det och jag tror framför allt inte på att krysta fram en mening i allt som händer. Människor blir sjuka och dör, svåra olyckor skadar, människor faller offer för krig och katastrofer, skogar brinner och skördar torkar eller regnar bort. Det finns ingen mening i det, ingen mening i lidandet, ingen mening i ödeläggelse och förstörda liv. Det finns ingen gudomlig plan med det. Det blir så oerhört privilegierat att sitta och prata om att allt har en mening när världen och livet visar att det inte är så.
På närmare, personligt håll drabbas människor av övergrepp och våld, sjukdomar och skador. Det finns ingen mening med om min älskade dör. Inte heller att förlora jobbet, gå in i väggen eller bli dumpad har en mening, och det är väl där som människor oftast kommer med förnumstigheter på temat att allt har en mening, och där människor i efterhand pratar om att det hade en mening. Deras kris, svåra sjukdom, plötsliga arbetslöshet eller skilsmässa hade en Mening. Ja, det är lätt att säga det i efterhand. När jag hör dem hör jag också att man ska vara tacksam för vad man drabbas av, för prövningarna, förlusterna, smärtan. Nej, du behöver verkligen inte vara tacksam för det. Allt som inte dödar härdar inte och andra människor kan inte tala om för dig hur du ska känna.
Vi skapar mening för att vi behöver det, för att det ska finnas något betydelsefullt istället för nedbrytande meningslöshet. Vi skapar mening för att slippa stå handfallna inför allt det vi inte kan förstå, inför det som annars blir övermäktigt. Vi skapar mening för att det är så vi fungerar, våra hjärnor vill skapa betydelse. inte för att allt som händer har en mening.
Vad jag tror på är att göra något meningsfullt av mina erfarenheter och upplevelser, av det jag lärt mig. Jag är en bättre vän och partner för det jag lärt mig om andra och mig själv, en bättre lyssnare, stödperson och prästinna för det jag har upplevt och hur jag bearbetat det; jag kan följa människor genom deras mörker och sorg tack vare att jag genomlevt och lever med mitt eget mörker och mina egna sorger. Innebär det att jag ser en mening med att ha gått sida vid sida med döden eller med de trauman och skuggor jag bär med mig? Nej. Jag är inte tacksam för det, heller. Däremot är jag tacksam mot mig själv för hur jag lyckats acceptera och förhålla mig till det, och för vad jag har kunnat göra med mina erfarenheter.
Det är så här det är för mig, det behöver inte vara så för dig. Jag lägger ingen värdering i det. Och det är först när jag kommit igenom något som jag har kunnat göra något meningsfullt av det. I kriserna har jag haft fullt upp med att överleva.
De senaste dagarna har jag påmints om ett par av alla saker som stör när man lever med utmattning och bestående trötthet. Det första är hur människor tycker att det är så bra att jag sätter gränser, prioriterar och värnar mer om mig, mina behov och min tid, men bara så länge det inte drabbar dem. Drabbar det dem kan de tvärtom bli stötta och sura, som när jag inte svarar på saker eller inte hör av mig tillräckligt snabbt och tillräckligt ofta.
Det andra, vilket ofta gäller samma personer som ovan, är uttalanden om hur ”det där” drar energi, men ”det här” (det de vill) orkar jag, det är ju inte jobbigt. 1) Du är inte jag och vet inte vad som är jobbigt för mig, 2) en förekomst av ”det här” är kanske inte jobbigt, men när det är många av både det här och det där, då blir det jobbigt. Nä, det är kanske inte så jobbigt att träna ibland, men det är bara en av flera (många) saker jag ska räcka till, så att du orkar träna flera gånger i veckan och får energi av det säger inget om mig. Och att svara på dina meddelanden eller fika med dig kanske inte är jobbigt för dig, men det är kanske det för mig, för att jag har annat att lägga energi på och för att du inte är den enda som vill något av mig.
Skedteorin, eller the spoon theory, är en bra bild av det där med allt som energin ska räcka till. Jag skulle gärna fika med någon, men då måste jag ta bort något annat. Och för att prioritera mina grundbehov och min återhämtning behöver jag ha skedar kvar efter måstena. Det är lätt att glömma att vi är olika, vi har olika energinivåer och olika svårigheter och utmaningar, och därför går det inte att jämföra dig med mig eller någon annan, eller säga att det som är lätt för mig är lätt för dig, eller det som har en hög tröskel för mig har det även för dig.
Just nu känner jag t.ex. att min ork är maxad, mitt liv är maxat. Jag är halvtidssjukskriven och har en del stora förändringar jag jobbar med, försöker fokusera på jobbet, hantera känslan av att vara kass som inte presterar så bra som jag kan, röra på mig, äta bra och se till att få tid till återhämtning. Själen behöver också sitt i natur, promenader, mina kvinnocirklar och kontakt med vänner. Jag är inte en så bra vän som jag vill vara och känner ibland hur övermäktigt det är att svara på meddelanden, samtidigt som jag kan fastna på sociala medier. Jag vill mycket men har svårt för att inte fastna i distraktioner, något som kanske är lätt för andra. Det är inte ”bara att sluta” för mig, även om det är det för dig. Och jag orkar inte med en enda person till som önskar något av min tid och energi och förväntar sig svar, för även om en person inte tar så mycket energi, så är det aldrig bara en person. Det är en gräns jag drar nu: ingen mer. Nu sätter jag mig främst, vilket är nog så energikrävande. Eller ja, katternas behov går före mina. Det är bara så det är.
Jag viskar mina hemligheter till träden, låter vinden bära ditt namn med sig. Jag berättar allt för vågorna, vrålar in i stormen, låter salta tårar blandas med salt hav. Vågorna bär. Naturen tar emot och sluter mig i sin famn. De tröstar tyst och ger mig rätt frågor, de bär mina hemligheter i förtroende.
Om du vill att en hemlighet ska förbli riktigt hemlig ska du inte berätta den. För då är den inte längre lika hemlig. Och vissa hemligheter kan vi nog bara bära själva, ensamma. Av skam, av stolthet, av hänsyn, för att det är för privat, för att det saknas ord. En del hemligheter finns ett tag. Inte bara vad någon ska få i present, det som kunde vara jättesvårt att inte avslöja när man var liten, utan saker som kommer att gå över. En dag behöver det inte vara hemligt längre, för en dag är det löst och passerat och över. Kanske går det att dela hemligheten då. Kanske behövs det inte. Och vissa är nog inte ämnade att bli berättade, hur tunga de än är att bära själv.
En hemlighet jag fått i förtroende av någon annan kan också vara tung, men aldrig så tung som mina egna. För i förtroendet tar jag bara emot den som bär sin hemlighet. Jag behöver inte bära något. Bara hålla mitt ord. Och när jag ger mina hemligheter i förtroende till någon är det så jag vill att de ska göra: bara ta emot och hålla mina ord.
Men vissa saker viskar jag till träden, för de står djupt rotade och stöttar. Havet bär.
Ja, nej, nja. På många sätt krävs det att min hjärna blir stimulerad för att jag ska bli attraherad av någon, och i det långa loppet är det mer så än inte. Men samtidigt; jag är fysisk. Min lust och åtrå sitter i hela kroppen och jag njuter mest när kropp, själ och sinnen alla blir en del av lusten. Jag kan bli nästan dumkåt, så fysiskt attraherad att jag struntar i förnuftet. För en tänkande människa är det helt underbart att kunna vara så närvarande i lusten, att låta åtrån göra en bubbla av tidlöshet där hjärnan och sinnena handlar om sinnlighet, sensualitet, sex, om att ge och få njutning. Och då är det kroppen snarare än hjärnan som styr. Men det är kanske hjärnan som styr vem jag blir så attraherad av, vem som tar sig genom filtret. Det är inte många.
För gångerna när jag inte blir dumkåt och för vägen genom filtret är hjärnan jätteviktig som könsorgan. Mycket av min lust och åtrå triggas ändå av något i sinnena, och den som inte attraherar mitt intellekt lika mycket som min kropp kommer inte så långt. Min hjärna tänder på din och att någon inte kan uttrycka sig är oattraktivt. Den som förmår tala till mig fysiskt, till min fantasi, mina sinnen, min nyfikenhet, som kan skapa intimitet och tillit kommer alltid att komma längre. Jag älskar när någon kan göra min riktigt kåt och dum och frestad bara genom att tala med mig, så att det uppstår en sinnenas lust och kättja. Men väl där tar kroppen över. Och det är underbart.
Reality checks. De är sällan det jag vill höra, men kanske det jag behöver höra. Något som ger en förklaring, jagar bort blindhet och självbedräglighet, ger svar eller väcker viktiga frågor. Eller så är det bara ett sätt att försöka skapa mening i det oönskade: om jag lär mig av det och gör det till något bra så är det inte meningslöst, även om det gör ont. Men det är tråkigt att reality checks så sällan är positiva. Visst hade det varit fint om livet gav lite balans bland dem, så att en tråkig reality check vägdes upp av en bra? För varje som känns som ett slag borde det komma en som var som en smekning. En som bryter ner, en som lyfter. Eller åtminstone var fjärde.
Oftast är det som en Jantesmäll eller att jag inte ska tro för gott om något/någon/livet. Något som drar ner mig på jorden, eller ner under den, och som verkligen kan kännas hårt. Jag försöker komma på nu om det någon gång varit en reality check som lyfter när jag är låg, något oväntat positivt och fint. Kanske minns jag bara de jag hade velat slippa. De flesta dagar tål jag det hårda och oönskade, kan ta med mig det och göra något bra av det. Idag hade jag behövt något oväntat bra och fint som lyfte och gick emot det som rört sig i tankarna. Så funkar inte livet, men det borde få finnas mer balans.
I början av pandemin och en bit in i den sades det att den psykiska ohälsan inte hade ökat till följd av den. Kanske var det så. Folk kände ett slags gemenskap i social distansering, hemarbete, vi begränsade våra kontakter, hanterade att fritidsaktiviteter ställdes in eller flyttades online, höll oss borta från gym och mötesplatser. Vi tog ansvar. Vi. Det fanns ett vi.
Men för alla fanns – finns – inte ett vi eller sammanhang. Människor har blivit av med jobb och inkomst. Den sociala distanseringen blir en isolering för den som lever ensam, inte tillhör en social bubbla eller familjegemenskap, som kanske hade sina sociala kontakter på jobbet och i aktiviteter, eller på långt avstånd. Det går ett tag, men det har gått mer än ett tag nu.
Jag ser hur den psykiska ohälsan ökar. Det syns på sociala medier, bland kollegor, i min omgivning, och jag känner själv av det. Och när människor faktiskt pratar om det och själva säger något, då har det ofta redan pågått ett tag. Utmattningssyndrom och utbrändhet börjar märkas, i olika grad, motivationsbristen och bristen på mening tilltar. Ångesten som märkts redan från början på människors humör och beteenden verkar inte bli värre, men kan bakom ytan breda ut sig och förändras. En depression kan få fäste när den inte motverkas av sociala kontakter, samhörighet, sammanhang, distraktioner och saker som ger mening och ljus i tillvaron; om ingen finns där som ser hur du förändras och ser hur du mår kan olika former av psykisk ohälsa växa. Ett missbruk kan få fäste. Självskadebeteenden och ätstörningar, nya eller återfall, kan ske utan att någon märker det. Ensamheten kan växa. Det inre rummet med alla tankar och känslor blir en ensam ekokammare, en isoleringscell.
Det syns kanske inte i vårdens statistik för att människor inte söker vård. Steget att göra det är stort redan från början, och att överallt se att vården är överbelastad ökar inte benägenheten att söka vård. När det inte finns någon som ser, driver på en att söka hjälp och sedan finns vid ens sida medan man försöker göra det, så gör man kanske inte det. Det krävs mycket energi, tålamod och uthållighet för att söka och få hjälp. För det är svårt att få tider i företagshälsovården, svårt att få tider till bra kontakter i primärvården, i stort sett omöjligt att få en kontakt inom psykiatrin. Akutpsykiatrin ger ingen hjälp, de kan möjligen erbjuda förvaring i ett akutskede. Oftast avvisar även de. Så den största delen av den psykiska ohälsan når kanske aldrig statistiken. Eller så syns den i rapporter (som här) och utredningar som lätt psykisk ohälsa, och det låter ju inte så allvarligt. Men den finns där.
Antalet självmord har inte ökat under pandemin, visar studier. Det är positivt. Människor är tåliga och håller ut. Men det finns en risk att missbruk, självskadebeteenden, psykiska besvär och självmord ökar ju längre tiden går – och efter den här samhällsomvälvande delen av pandemin. (Vilket t.ex. WHO och Nationellt Centrum för Suicidforskning och Prevention skrivit om.) Kriser ger en eftersläpningseffekt i mående. När samhället släpps på och folk lättat och glatt börjar umgås igen kan det bli ännu mer påtagligt för den som inte mår bra, som inte förmår glättigheten, som tappat fotfästet och inte hittar tillbaka, eller som fortfarande inte har ett socialt sammanhang.
Kanske har den psykiska ohälsan faktiskt inte ökat. Eller så märks det bara inte om man inte har det i sin bubbla.
Ett år in i pandemi, begränsningar och hemarbete, ett år in i inställda planer och sociala sammanhang, uteblivna resor och ovissheten inför hur länge isoleringen ska vara. Nästan alla möten med människor är via skärmar, skärmtiden har ökat något löjligt och det känns ibland som att ha vuxit fast vid datorn. Med tiden försvinner motivationen att göra annat och orken att komma över tröskeln.
Det slår mig nu på morgonen: Jag orkar inte sortera längre. Hjärnan orkar inte sortera. Jag skriver listor över vad jag ska göra på jobbet, vad jag inte får glömma, vad jag vill kunna pricka av. Jag tittar på dem och klarar plötsligt inte av att prioritera. Hur väljer man vad som är viktigast när allt är viktigt? Hur länge kan det som inte är lika viktigt få vara inte lika viktigt och komma sist i kön? Plötsligt kan någon fråga efter det, och då är det högst upp. Jag orkar inte sortera, och jag kan inte avgöra vad som är en rimlig arbetsinsats med saker. Jag har svårt att komma igång, svårt att sätta en gräns för bra nog, svårt att avsluta. Den här veckan, svårt att tänka.
Jag tappar bort mig i det jag ska göra. En impuls att göra något om något tar över trots att jag borde göra något annat, men jag ska bara. Jag fastnar, trots att jag vet att jag borde göra något annat, trots att jag vet att jag behöver göra något annat. Jag säger till mig ”bara en gång till”, ”bara tre minuter till” och struntar sedan i det. Jag väljer medvetet fel. Det där med commitment till mig är än en gång ett problem. Så ett dåligt samvete gnager över alla felval, allt som inte blir gjort, allt jag vet att jag borde – behöver – göra annorlunda. Jag kan skriva listor, strukturera, prioritera på pappret. I verkligheten förmår jag inte nu. Och det syns inte.
Det är för många intryck, trots bristen på stimulerande intryck. Sinnena får vila i meditationer och cirklar, där jag får vara, bara vara, och där det betyder oerhört mycket. I jobbet är det bara prestation som räknas, ännu mer nu när vi inte ses och det sociala kittet är borta. Då blir man inte riktigt en person längre. Och när hjärnan blir trött blir alla intryck överväldigande och dränerande, allt blir som ett enda brus. Mental tinnitus. Där är jag nu.
Tröttheten, hjärntröttheten och att inte kunna göra rätt ger en stress som liksom bubblar upp ur bröstet och väller upp i halsen. Eller om det är ångest. Stressångest. Vissa dagar trycker gråten på när det bara inte går att tänka. Allt är för mycket. Jag påminns om hur det var den där sommaren då utmattningen gav en stress som hade kroppen i vad som kändes som konstant adrenalinpåslag, där pulsen rusade och rusade.
Jag vet inte riktigt vad jag ska göra, eller hur. Jag orkar inte sortera längre, men måste prestera nu.
Lisigt 