Vad betyder väl mitt beröm i ett hav av bekräftelse?

Några år på sociala medier har gett många tillfällen att betrakta människor och se mönster i beteenden. Det är intressant, och ibland lite nedslående. Som här.

Är det någon mening med att ge beröm till, visa uppskattning för eller bekräfta någon som redan får mycket uppskattning? Blir det inte bara som en droppe i havet för den som redan blir rikligt bekräftad? En i mängden. (Låt mig aldrig bli en i mängden.)

De verkar aldrig uppskatta det. Det verkar aldrig betyda något. Mängden uppskattning verkar devalvera varje enskild persons uppskattning. Kanske vänjer de sig så vid bekräftelse att de tar den för given, så att den inte längre är något värd. Så att det jag säger, det jag visar inte betyder något.

Jag är någon som visar uppskattning när jag tycker om något, som ger komplimanger och beröm, lyfter, validerar och boostar. Jag ser, lyssnar och bekräftar. Kanske är det på sätt som inte alltid märks, men ofta säger jag det högt. Ofta, tyvärr, med en känsla av ord som faller platt till marken. Att de inte betyder något. Ord som inte heller återgäldas, för de som vant sig vid bekräftelse blir ofta sämre på att själva bekräfta, validera, visa uppskattning. Det är som om det stiger dem åt huvudet och de blir självcentrerade. Allt ljus på dem, allt beröm till dem.
Jag visar inte uppskattning för att få något tillbaka, utan det är villkorslöst och kravlöst (som alltid från mig; mer om det någon annan gång). Men det är ett mönster jag har noterat, och ett som blir väldigt tydligt i sociala medier.

Jag vill tro att mina ord har ett värde, att det betyder något att jag ser, uppmärksammar och uppskattar, för det är alltid ärligt, inget tomt smicker och inget jag strösslar med slentrianmässigt, men jag vet inte. Vem är jag att tro att just mitt beröm betyder något? Någon värdefull, är jag. Någon vars ord och uppskattning borde betyda något. Gör de inte det så är det kanske ingen mening med att ge dem. Då kommer de ändå inte att saknas. Eller?

Det vore en sorg att sluta visa uppskattning. Det vore att tysta en del av mig. Men om det jag gör inte betyder något är det kanske ingen mening med det. Det vore tråkigt.

Missbruka inte mitt namn

Jag tycker inte om när människor använder mitt namn i onödan. Om du pratar med mig, hur ofta behöver du egentligen säga mitt namn? Är det inte uppenbart att vi pratar med varandra? Eller i direkta kommentarer på sociala medier, där det är helt uppenbart att det är mig du tilltalar. Men vissa människor har en ovana att upprepa namnet på den de talar med, och jag tycker så illa om det. Så väldigt illa.

”Hej, Lisa!”
”Vad roligt att du säger så, Lisa.”
”Tack, Lisa.”
”Hur menar du nu, Lisa?”

”Hur har du mått sedan senast, Lisa? Svåra biverkningar, Lisa? Inte bättre? Det var tråkigt att höra, Lisa. Men jag skriver ut ett nytt recept och så ses vi igen om ett år, Lisa. Lita på mig, Lisa.
”Vi har ett särskilt bra erbjudande nu, Lisa. Vi kan ge dig ett bättre pris, Lisa, men erbjudandet gäller bara idag. Du behöver bara svara ja, Lisa, så skickar vi avtalet, Lisa. Jag lovar att vi ger dig det bästa priset för din själ, Lisa; du kan lita på mig, Lisa.”

För mig är det försäljarsnack, predikanter och väckelsemöten, bondfångarfasoner. Ett manipulativt grepp för att få personen som tilltalas att känna sig extra sedd och uppmärksammad, att tro att just hen är utvald.
Det blir särskilt illa när det är någon i överordnad ställning som överanvänder förnamn, som en läkare till en patient. Där känns det som om läkaren har fått lära sig att det är så man skapar förtroende, att det ska få patienten att känna att läkaren är inläst och närvarande och bryr sig – hen har ju bemödat sig om att lägga namnet på minnet. Det får inte den effekten på mig. Jag upplever det som oäkta och inlärt. Manipulativt.

Det krävs mer för att vara förtroendeingivande än att kunna läsa mitt namn på framsidan av en journal. Det får mig inte att känna mig hörd, ombrydd eller särskilt uppmärksammad. Jag blir illa till mods om du använder mitt namn mer än när du hälsar på mig eller när det är befogat. Närvaro visar du genom hur du lyssnar och återkopplar. Men det kräver att du är närvarande och lyhörd, vilket de som överanvänder förnamn sällan är.

Men människor är olika och en del uppskattar det säkert och känner sig mer sedda om de tilltalas med förnamn. För den som sällan blir tilltalad alls, är jag säker på att det betyder mycket att någon tilltalar en med namn, för att det på något sätt ger en en plats i ett sammanhang igen. Någon visar att man finns. Och kanske är det verkligen äkta menat, ett sätt att visa att man är närvarande, även om det är klumpigt och behöver göras med lyhördhet. Jag försöker, som alltid, höja mig över min reaktion och inte projicera den på personen jag möter, men… det är så här jag upplever det.

Till mitt 15-åriga jag?

Medan jag städar och plockar, byter Beltanes röda mot Lithas blå och turkosa, funderar jag på vad jag hade velat säga till mitt 15-åriga jag. Eller ett allmänt yngre jag. Det första är ”lita på din intuition”. Och det rådet hade jag gett mig själv oavsett ålder, för det brukar vara sant. Jag har bara inte alltid litat på magkänslan. Det var dumt.

Men mest av allt hade jag lyssnat på mitt 15-åriga jag. För det var det ingen som gjorde. Ingen lyssnade och ingen ställde de där jobbiga frågorna som man kan ställa först när man lyssnar noga. Frågor som öppnar dörrar och leder till utveckling. Hon hade behövt någon som lyssnade, mitt 15-åriga jag. Någon som stod kvar och såg.

Kanske borde jag samla råden jag kommer på. Som ett inlägg som löpande fylls på. Listor, jag är svag för listor. Kanske som en särskild sida här. Senare.

18. A writer writes. If you want to be a writer, write.

Etiketter

En författare skriver. Om du vill bli författare, skriv.

Skribent eller författare? Vad ska man kalla den som skriver? Jag ser mig mer som skribent än som författare när jag skriver, för något som det här har inte riktigt den verkshöjd jag skulle kalla för författande. Jag skriver visserligen annat också, ibland och sällan här, men jag kallar mig definitivt inte poet för det. Min definition av en författare är någon som lyckas slutföra en text, möjligen någon som skriver något med syfte att slutföra det. Men det är min syn, och hårklyverier. När jag skriver är jag skribent. Det hörs ju.

Och ja: Det enda sättet att bli en författare är att skriva, och slutföra. Slutförandet är avgörande. Du behöver inte vara publicerad för att vara författare, även om du behöver vara det för att vara publicerad författare. För att bli det krävs det lite mer än att bara ha skrivit. Men det handlar först och främst och alltid om att skriva.

Jag kan tycka att det är intressant när människor frågar författare hur man blir författare, som om det vore ett mysterium. Framgångsreceptet är mer än att skriva, men det är med ordet det börjar.

Skriver du? Då är du skribent, eller författare om du föredrar det.R

Det här var del 18 av Regina Bretts 50 livsläxor.

17. You can get through anything if you stay put in today.

Etiketter

Du kan ta dig genom allt om du står kvar i idag.
Nej, Om du stå kvar i nuet.

Det är idag jag lever. Nu. Inte i det som var, inte i det som kanske kommer, inte i det jag önskar var eller inte var. I det som är. Och hur jävligt det än är, så är det bara nu jag vet att jag har, och bara nuet jag kan förhålla mig till.
Det är inte alltid lätt, och inte alltid det jag önskar, men jag kan bara leva i nuet. Det är det enda jag säkert vet något om.
Låter det hippieigt? Förenklat? Tro mig, det är inte enkelt. Bara det enda sättet jag kan leva på. Aktivt leva.

Det har inte alltid varit så. Närvaro, härvaro, har inte alltid varit naturligt för mig. En kombination av uppväxt (man lär av sin omgivning som liten), sjukdom och ett samhälle där närvaro inte är en grundvärdering, även om medveten närvaro idag är mycket mer utbrett. Men jag lärde mig. Lär mig, även om närvaro faller sig ganska naturligt för mig. Tankarna är rörliga och vill vara överallt, hjärnan vill gå runt i gamla spår och leta faror, men jag tar mig tillbaka till det enda som kan räknas: nu. Till vad jag upplever. Till det jag är och gör. Till det som ligger just framför mig.

Det är inte alltid angenämt och trevligt att vara närvarande i det som är, för ibland gör livet ont, ibland gör allt rent fysiskt ont. Ju värre nuet varit, ju sämre jag mått, ju mer depression, ångest, smärta eller traumareaktioner dragit i mig, desto viktigare har det varit att hålla mig i nuet. Och att i nuet inte sjunka ner i smärtan, inte rusa åstad i panikångest och rädsla, inte fly, inte gå vilse. Inte låta mörkret omfamna mig. För mig är det enda sättet att bryta det att gå över till det som förankrar mig i ögonblicket: sinnena. Vad upplever jag? Upplevelsen finns bara nu. Rikta sinnena mot det som är och vara där. Utåt eller inåt. Men riktar jag sinnena utåt hittar jag en plats mitt i allt. Ett här, nu. Där kan jag vara.

Ju mindre energi jag har, desto viktigare blir det också att vara idag, nu, för att lägga kraften på det som behöver göras, det som ligger framför mig. Gärna praktiskt och enkelt, om jag inte orkar tänka. De enkla sysslorna har ett stort värde. Men det är också så att mina förpliktelser är nu, de finns nu. Idag. Även om jag planerar för imorgon, så gör jag planeringen idag. Och med låg energi är planering viktigt, och att göra det jag har att göra idag, för skjuter jag på det tar det

Kan jag ta mig genom allt om jag gör så? Klarar jag allt en dag – en timme, en minut – i taget? Jag vet inte. Jag tar mig väl genom allt tills jag inte gör det. Klarar allt tills jag inte gör det. Tills det är stopp. En dag tar det stopp. Tills dess är jag i idag. I ett ständigt pågående nu.

Det här var del 17 av Regina Bretts 50 livsläxor.

Alla vill inte vara med på kort

Etiketter

,

”Kom nu! Alla ska vara med!”

Överallt ska det tas kort. Alla ska vara med. Alla vill väl vara med? Sociala medier har lett till en kultur där det ska tas kort i alla sammanhang, där alla ska vara med och där alla sedan ska vara OK med att läggas ut i sociala medier. Alla ska se hur trevligt vi har det, vilka trendiga ställen vi går till, vilka coola människor vi hänger med. Det spelar ingen roll om det är en tweetup, några drinkar med tjejerna eller en utelunch vid en taco truck – allt ska fotograferas. Alla ska vara med. Det är klart att alla vill vara med. Le mot kameran nu. Cheese!

Men alla vill inte vara med. Och det ska vara OK att säga nej. Det ska inte behöva vara något man ska motivera och förklara, eller behöva tjata om. Nej ska respekteras, tycker jag. Borde inte samtycke gälla även där?

Men var inte dum nu. Du som är så snygg! Bara ett, och det hamnar bara på mitt konto.
Och alla som tar kort i alla sammanhang utan att ens tala om det.

Det trugas nästan lika mycket om foton som om man säger nej till alkohol.

Du vet inte om jag har ett svartsjukt ex eller en knäpp stalker som vill hålla koll på mig. Du vet inte varför jag inte vill vara med på kort, och jag ska inte behöva förklara det. Nej är nej.

Jag vill själv välja vad som syns av mig i sociala medier. Det handlar inte om att jag är blyg eller har dåligt självförtroende, utan om integritet. Min kropp, mitt val. Sedan går det inte att kontrollera vad som sprids, men så långt det är möjligt vill jag få välja.

Jag var på ett event igår, där arrangörerna frågade om alla var ok att vara på kort på föreningens Facebook, och respekterade om någon inte var det. Jag uppskattar det. För jag är OK med sådana bilder, men sade ifrån att jag inte ville vara med på någons privata foton, eftersom jag redan såg att några ville ta gruppfoton och fotografera vad vi gjorde. Jag brukar lösa det genom att hålla mig i utkanten eller erbjuda mig att ta foton på personen själv med hens kamera. Och genom att säga ifrån så tänker jag att kanske kan någon lära sig att fråga innan de börjar fotografera.

För mig handlar det om vanligt hyfs och respekt för andras integritet. Man frågar, man inväntar svar, man respekterar svaret utan tjat. Samtycke.

Steg en vanlig kväll i maj

Steg i fuktigt gräs.
Blöta fotspår i trappan.
De försvinner snart, men fötterna minns. Gräset minns.

Näsan blir blöt av regnvåta syrener.
Den torkar också, men doften blir med in i sömnen.

Medan ljusen slocknar och den sista rökelseslingan dansar upp mot taket.

Jag tycker om att gå ett varv över gräsmattan på kvällen. Med skorna i handen och blicken upp mot stjärnorna. En vanlig kväll i maj, som klarnat framåt mörkret, så blinkar en tunn månskära fram mellan förbidragande skyar och Polaris lyser milt ovanför. Jag hittar henne alltid, en fast punkt i en rörlig värld. Det ger mig trygghet; det beständiga i det föränderliga, ett ankare som finns kvar. Stilla Stella Polaris. Och Luna som ständigt förändras i återkommande mönster. Jag vet alltid vad jag har henne också.

Trots att kylan hänger kvar långt in i maj så slår syrenerna ut. Jag kan inte gå förbi syrener utan att stanna och dofta på dem. Det är som en hälsning, och hur skulle jag kunna gå förbi och inte hälsa när de är så efterlängtade? Det är hur jag lever och visar tacksamhet: i små handlingar, med uppmärksamhet, i stor närvaro och sinnlighet. Det ger tröst och liv, glädje som når genom alla andra lager. Tacksamhet i praktiken.

Jag går ett varv efter dagens sista syssla och tar med mig kvällen, daggen, gräset och doften, månen och stjärnorna in. Allt får plats. Ett efter ett slocknar ljusen jag tänt och natten tar sin plats. Mörkret sluter sig som en varm famn om sömnen.

16. Life is too short for long pity parties. Get busy living, or get busy dying.

Etiketter

Livet är för kort för att fastna i självömkan. Lev så länge du har livet kvar.

Jag har svårt för självömkan, svårt för frossandet i sin egen olycka och ett syndomsigtyckande som bara ger ett ältande ner, ner och ner i ett svart hål. Allt mer nötta spår i mattan. Tyck synd om dig, ja, men fastna inte i det. Att fastna i självömkan är att göra dig själv olycklig. Inget blir bättre av det, absolut ingenting. Lyft blicken.

Jag vet, det är lätt att fastna där i spåren på mattan, förrädiskt lätt. Det är lätt att gå ner sig djupare. Det är inte lika lätt att bryta den självömkande och ledsna spiralen, det vet alla som varit där. Det är inte lätt. men det går. Jag kan frossa i det en stund men måste bryta det för att inte sjunka för djupt. Det har jag inte råd att göra, för där nere finns en depression som gärna vill ta över. Det får den inte göra. Och mitt sätt att bryta handlar om närvaro och blick. Att uppleva, ta in, rikta blick och sinnen mot något annat, utanför mig själv.

Att fastna i självömkan är inte att vara närvarande, inte att leva i nuet; det är att inte leva alls. Hjärtat slår och det finns hjärnaktivitet, du ser ut att vara levande. Men var är du? Här i livet eller i tankarna? Livet är mer än att andas; att leva – eller Leva – är en aktiv handling just nu. Och det går utmärkt att tycka synd om sig utan att det tar över hela livet. Jag kan leva, uppleva, vara lycklig och känna alla känslorna, även sorgen, och tycka synd om mig samtidigt med en hel massa annat. Och jag vill inte missa något.

Det här var del 16 av Regina Bretts 50 livsläxor.