Sådant som stör

De senaste dagarna har jag påmints om ett par av alla saker som stör när man lever med utmattning och bestående trötthet. Det första är hur människor tycker att det är så bra att jag sätter gränser, prioriterar och värnar mer om mig, mina behov och min tid, men bara så länge det inte drabbar dem. Drabbar det dem kan de tvärtom bli stötta och sura, som när jag inte svarar på saker eller inte hör av mig tillräckligt snabbt och tillräckligt ofta.

Det andra, vilket ofta gäller samma personer som ovan, är uttalanden om hur ”det där” drar energi, men ”det här” (det de vill) orkar jag, det är ju inte jobbigt. 1) Du är inte jag och vet inte vad som är jobbigt för mig, 2) en förekomst av ”det här” är kanske inte jobbigt, men när det är många av både det här och det där, då blir det jobbigt. Nä, det är kanske inte så jobbigt att träna ibland, men det är bara en av flera (många) saker jag ska räcka till, så att du orkar träna flera gånger i veckan och får energi av det säger inget om mig. Och att svara på dina meddelanden eller fika med dig kanske inte är jobbigt för dig, men det är kanske det för mig, för att jag har annat att lägga energi på och för att du inte är den enda som vill något av mig.

Skedteorin, eller the spoon theory, är en bra bild av det där med allt som energin ska räcka till. Jag skulle gärna fika med någon, men då måste jag ta bort något annat. Och för att prioritera mina grundbehov och min återhämtning behöver jag ha skedar kvar efter måstena. Det är lätt att glömma att vi är olika, vi har olika energinivåer och olika svårigheter och utmaningar, och därför går det inte att jämföra dig med mig eller någon annan, eller säga att det som är lätt för mig är lätt för dig, eller det som har en hög tröskel för mig har det även för dig.

Just nu känner jag t.ex. att min ork är maxad, mitt liv är maxat. Jag är halvtidssjukskriven och har en del stora förändringar jag jobbar med, försöker fokusera på jobbet, hantera känslan av att vara kass som inte presterar så bra som jag kan, röra på mig, äta bra och se till att få tid till återhämtning. Själen behöver också sitt i natur, promenader, mina kvinnocirklar och kontakt med vänner. Jag är inte en så bra vän som jag vill vara och känner ibland hur övermäktigt det är att svara på meddelanden, samtidigt som jag kan fastna på sociala medier. Jag vill mycket men har svårt för att inte fastna i distraktioner, något som är lätt för andra. Det är inte ”bara att sluta” för mig, även om det är det för dig. Och jag orkar inte med en enda person till som önskar något av min tid och energi och förväntar sig svar, för även om en person inte tar så mycket energi, så är det aldrig bara en person. Det är en gräns jag drar nu: ingen mer. Nu sätter jag mig främst, vilket är nog så energikrävande. Eller ja, katternas behov går före mina. Det är bara så det är.

Hemligheter

Jag viskar mina hemligheter till träden, låter vinden bära ditt namn med sig.
Jag berättar allt för vågorna, vrålar in i stormen, låter salta tårar blandas med salt hav.
Vågorna bär.
Naturen tar emot och sluter mig i sin famn.
De tröstar tyst och ger mig rätt frågor, de bär mina hemligheter i förtroende.

Om du vill att en hemlighet ska förbli riktigt hemlig ska du inte berätta den. För då är den inte längre lika hemlig. Och vissa hemligheter kan vi nog bara bära själva, ensamma. Av skam, av stolthet, av hänsyn, för att det är för privat, för att det saknas ord. En del hemligheter finns ett tag. Inte bara vad någon ska få i present, det som kunde vara jättesvårt att inte avslöja när man var liten, utan saker som kommer att gå över. En dag behöver det inte vara hemligt längre, för en dag är det löst och passerat och över. Kanske går det att dela hemligheten då. Kanske behövs det inte. Och vissa är nog inte ämnade att bli berättade, hur tunga de än är att bära själv.

En hemlighet jag fått i förtroende av någon annan kan också vara tung, men aldrig så tung som mina egna. För i förtroendet tar jag bara emot den som bär sin hemlighet. Jag behöver inte bära något. Bara hålla mitt ord. Och när jag ger mina hemligheter i förtroende till någon är det så jag vill att de ska göra: bara ta emot och hålla mina ord.

Men vissa saker viskar jag till träden, för de står djupt rotade och stöttar. Havet bär.

24. The most important sex organ is the brain.

Etiketter

Det viktigaste könsorganet är hjärnan.

Ja, nej, nja. På många sätt krävs det att min hjärna blir stimulerad för att jag ska bli attraherad av någon, och i det långa loppet är det mer så än inte. Men samtidigt; jag är fysisk. Min lust och åtrå sitter i hela kroppen och jag njuter mest när kropp, själ och sinnen alla blir en del av lusten. Jag kan bli nästan dumkåt, så fysiskt attraherad att jag struntar i förnuftet. För en tänkande människa är det helt underbart att kunna vara så närvarande i lusten, att låta åtrån göra en bubbla av tidlöshet där hjärnan och sinnena handlar om sinnlighet, sensualitet, sex, om att ge och få njutning. Och då är det kroppen snarare än hjärnan som styr. Men det är kanske hjärnan som styr vem jag blir så attraherad av, vem som tar sig genom filtret. Det är inte många.

För gångerna när jag inte blir dumkåt och för vägen genom filtret är hjärnan jätteviktig som könsorgan. Mycket av min lust och åtrå triggas ändå av något i sinnena, och den som inte attraherar mitt intellekt lika mycket som min kropp kommer inte så långt. Min hjärna tänder på din och att någon inte kan uttrycka sig är oattraktivt. Den som förmår tala till mig fysiskt, till min fantasi, mina sinnen, min nyfikenhet, som kan skapa intimitet och tillit kommer alltid att komma längre. Jag älskar när någon kan göra min riktigt kåt och dum och frestad bara genom att tala med mig, så att det uppstår en sinnenas lust och kättja. Men väl där tar kroppen över. Och det är underbart.

Det här var del 24 av Regina Bretts 50 livsläxor.

Det borde finnas balans

Reality checks. De är sällan det jag vill höra, men kanske det jag behöver höra. Något som ger en förklaring, jagar bort blindhet och självbedräglighet, ger svar eller väcker viktiga frågor. Eller så är det bara ett sätt att försöka skapa mening i det oönskade: om jag lär mig av det och gör det till något bra så är det inte meningslöst, även om det gör ont. Men det är tråkigt att reality checks så sällan är positiva. Visst hade det varit fint om livet gav lite balans bland dem, så att en tråkig reality check vägdes upp av en bra? För varje som känns som ett slag borde det komma en som var som en smekning. En som bryter ner, en som lyfter. Eller åtminstone var fjärde.

Oftast är det som en Jantesmäll eller att jag inte ska tro för gott om något/någon/livet. Något som drar ner mig på jorden, eller ner under den, och som verkligen kan kännas hårt. Jag försöker komma på nu om det någon gång varit en reality check som lyfter när jag är låg, något oväntat positivt och fint. Kanske minns jag bara de jag hade velat slippa. De flesta dagar tål jag det hårda och oönskade, kan ta med mig det och göra något bra av det. Idag hade jag behövt något oväntat bra och fint som lyfte och gick emot det som rört sig i tankarna. Så funkar inte livet, men det borde få finnas mer balans.

Psykisk ohälsa i pandemin

Etiketter

, ,

I början av pandemin och en bit in i den sades det att den psykiska ohälsan inte hade ökat till följd av den. Kanske var det så. Folk kände ett slags gemenskap i social distansering, hemarbete, vi begränsade våra kontakter, hanterade att fritidsaktiviteter ställdes in eller flyttades online, höll oss borta från gym och mötesplatser. Vi tog ansvar. Vi. Det fanns ett vi.

Men för alla fanns – finns – inte ett vi eller sammanhang. Människor har blivit av med jobb och inkomst. Den sociala distanseringen blir en isolering för den som lever ensam, inte tillhör en social bubbla eller familjegemenskap, som kanske hade sina sociala kontakter på jobbet och i aktiviteter, eller på långt avstånd. Det går ett tag, men det har gått mer än ett tag nu.

Jag ser hur den psykiska ohälsan ökar. Det syns på sociala medier, bland kollegor, i min omgivning, och jag känner själv av det. Och när människor faktiskt pratar om det och själva säger något, då har det ofta redan pågått ett tag. Utmattningssyndrom och utbrändhet börjar märkas, i olika grad, motivationsbristen och bristen på mening tilltar. Ångesten som märkts redan från början på människors humör och beteenden verkar inte bli värre, men kan bakom ytan breda ut sig och förändras. En depression kan få fäste när den inte motverkas av sociala kontakter, samhörighet, sammanhang, distraktioner och saker som ger mening och ljus i tillvaron; om ingen finns där som ser hur du förändras och ser hur du mår kan olika former av psykisk ohälsa växa. Ett missbruk kan få fäste. Självskadebeteenden och ätstörningar, nya eller återfall, kan ske utan att någon märker det. Ensamheten kan växa. Det inre rummet med alla tankar och känslor blir en ensam ekokammare, en isoleringscell.

Det syns kanske inte i vårdens statistik för att människor inte söker vård. Steget att göra det är stort redan från början, och att överallt se att vården är överbelastad ökar inte benägenheten att söka vård. När det inte finns någon som ser, driver på en att söka hjälp och sedan finns vid ens sida medan man försöker göra det, så gör man kanske inte det. Det krävs mycket energi, tålamod och uthållighet för att söka och få hjälp. För det är svårt att få tider i företagshälsovården, svårt att få tider till bra kontakter i primärvården, i stort sett omöjligt att få en kontakt inom psykiatrin. Akutpsykiatrin ger ingen hjälp, de kan möjligen erbjuda förvaring i ett akutskede. Oftast avvisar även de. Så den största delen av den psykiska ohälsan når kanske aldrig statistiken. Eller så syns den i rapporter (som här) och utredningar som lätt psykisk ohälsa, och det låter ju inte så allvarligt. Men den finns där.

Antalet självmord har inte ökat under pandemin, visar studier. Det är positivt. Människor är tåliga och håller ut. Men det finns en risk att missbruk, självskadebeteenden, psykiska besvär och självmord ökar ju längre tiden går – och efter den här samhällsomvälvande delen av pandemin. (Vilket t.ex. WHO och Nationellt Centrum för Suicidforskning och Prevention skrivit om.) Kriser ger en eftersläpningseffekt i mående. När samhället släpps på och folk lättat och glatt börjar umgås igen kan det bli ännu mer påtagligt för den som inte mår bra, som inte förmår glättigheten, som tappat fotfästet och inte hittar tillbaka, eller som fortfarande inte har ett socialt sammanhang.

Kanske har den psykiska ohälsan faktiskt inte ökat. Eller så märks det bara inte om man inte har det i sin bubbla.

Sortering

Ett år in i pandemi, begränsningar och hemarbete, ett år in i inställda planer och sociala sammanhang, uteblivna resor och ovissheten inför hur länge isoleringen ska vara. Nästan alla möten med människor är via skärmar, skärmtiden har ökat något löjligt och det känns ibland som att ha vuxit fast vid datorn. Med tiden försvinner motivationen att göra annat och orken att komma över tröskeln.

Det slår mig nu på morgonen: Jag orkar inte sortera längre. Hjärnan orkar inte sortera. Jag skriver listor över vad jag ska göra på jobbet, vad jag inte får glömma, vad jag vill kunna pricka av. Jag tittar på dem och klarar plötsligt inte av att prioritera. Hur väljer man vad som är viktigast när allt är viktigt? Hur länge kan det som inte är lika viktigt få vara inte lika viktigt och komma sist i kön? Plötsligt kan någon fråga efter det, och då är det högst upp. Jag orkar inte sortera, och jag kan inte avgöra vad som är en rimlig arbetsinsats med saker. Jag har svårt att komma igång, svårt att sätta en gräns för bra nog, svårt att avsluta. Den här veckan, svårt att tänka.

Jag tappar bort mig i det jag ska göra. En impuls att göra något om något tar över trots att jag borde göra något annat, men jag ska bara. Jag fastnar, trots att jag vet att jag borde göra något annat, trots att jag vet att jag behöver göra något annat. Jag säger till mig ”bara en gång till”, ”bara tre minuter till” och struntar sedan i det. Jag väljer medvetet fel. Det där med commitment till mig är än en gång ett problem. Så ett dåligt samvete gnager över alla felval, allt som inte blir gjort, allt jag vet att jag borde – behöver – göra annorlunda. Jag kan skriva listor, strukturera, prioritera på pappret. I verkligheten förmår jag inte nu. Och det syns inte.

Det är för många intryck, trots bristen på stimulerande intryck. Sinnena får vila i meditationer och cirklar, där jag får vara, bara vara, och där det betyder oerhört mycket. I jobbet är det bara prestation som räknas, ännu mer nu när vi inte ses och det sociala kittet är borta. Då blir man inte riktigt en person längre. Och när hjärnan blir trött blir alla intryck överväldigande och dränerande, allt blir som ett enda brus. Mental tinnitus. Där är jag nu.

Tröttheten, hjärntröttheten och att inte kunna göra rätt ger en stress som liksom bubblar upp ur bröstet och väller upp i halsen. Eller om det är ångest. Stressångest. Vissa dagar trycker gråten på när det bara inte går att tänka. Allt är för mycket. Jag påminns om hur det var den där sommaren då utmattningen gav en stress som hade kroppen i vad som kändes som konstant adrenalinpåslag, där pulsen rusade och rusade.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra, eller hur. Jag orkar inte sortera längre, men måste prestera nu.

Gå vidare

Skulle du må bättre av att släppa taget? Gör det. Släpp det gång på gång tills du inte tar upp det längre.
Att släppa taget och gå vidare är inte något du säger. Det är något du gör.

För livet går vidare med eller utan dig.

23. Be eccentric now. Don’t wait for old age to wear purple.

Etiketter

Var excentrisk nu. Vänta inte med att klä dig i lila tills du blir gammal.

Warning

When I am an old woman I shall wear purple
With a red hat which doesn’t go, and doesn’t suit me.
And I shall spend my pension on brandy and summer gloves
And satin sandals, and say we’ve no money for butter.
I shall sit down on the pavement when I’m tired
And gobble up samples in shops and press alarm bells
And run my stick along the public railings
And make up for the sobriety of my youth.
I shall go out in my slippers in the rain
And pick flowers in other people’s gardens
And learn to spit.

You can wear terrible shirts and grow more fat
And eat three pounds of sausages at a go
Or only bread and pickle for a week
And hoard pens and pencils and beermats and things in boxes.

But now we must have clothes that keep us dry
And pay our rent and not swear in the street
And set a good example for the children.
We must have friends to dinner and read the papers.

But maybe I ought to practise a little now?
So people who know me are not too shocked and surprised
When suddenly I am old, and start to wear purple.

— Jenny Joseph
(Se författaren läsa dikten.)

Som vid andra punkter i den här listan: Varför vänta om det är något du vill? Om du är excentrisk, var det; om du vill gå klädd i lila, bära hatt eller ha långa kjolar och gå barbent i september, bära stora smycken och ha röda läppar en grå måndag, gör det. Varför inte? Det är inte som om just lila är en färg man inte kan bära när som helst. Jag vet. Jag bär gärna lila. Och långa kjolar. Det passar sig inte alltid i en kontorsmiljö, eller för den delen i klimat som vårt, men det går att få in personlighet även där. Jag ikläder mig aldrig någon annans form än min, men visar olika delar i olika sammanhang. Och det finns tack och lov fritid. Jobbkläderna tar jag ofta av mig redan på hallmattan när jag tar av mig skor och strumpor. (Jag går helst barfota, eller med raggsockor när jag fryser.)

Om du ska vara ärlig mot dig själv, vad väntar du på? Andras godkännande? Mod? Att kunna gömma din excentricitet bakom ålder? Jag är inte säker på att åldern ger en så värst mycket större frihet att strunta i vad andra tycker och tänker. De jämnåriga som fnyser idag kommer att fnysa när vi blir gamla, de äldre som fnyser kommer definitivt att göra det då också. Tvekar du idag så kommer du säkert att tveka sedan. Det kommer alltid att finnas människor som fnyser och misstycker om du sticker ut, både före och efter pensionen, men är de värda att du inte klär dig som du vill? Du vet inte ens om du blir gammal, så lev nu (detta återkommande tema).

Det här var del 23 av Regina Bretts 50 livsläxor.

Är jag rädd för depressionen?

Etiketter

,

Jag läste nyligen någon som skrev att hen var rädd för nästa depression. Och jag kan helt relatera till den rädslan, till en fruktan för nästa depression om man flera gånger varit där och kanske, som jag, upplevt att depressionerna blir djupare och längre. Men är jag rädd?

På ett plan är jag; det finns en gnagande rädsla och en iskall fruktan där, den iskyla som jag många gånger känt i depressionen. Den finns där, som Mårrans ensamma kyla, som ett hot. För den är ett hot, ett mycket verkligt sådant. Och den är inte borta, den försvinner aldrig helt. Inte längre. Men jag har lärt mig leva med och acceptera den såpass mycket att jag ibland knappt är medveten om den. Men den finns där, och den är fruktan.

Så är jag rädd? Tja, under den senaste långa, djupa depressionen tröttnade jag på att vara rädd. Jag resignerade inför den. I surrendered. Jag kan känna rädslan och leva ändå, utan att den styr och utan att spjärna mot den. Efter att ha levt i många år med döden som ständig närvaro i vad som är en dödlig sjukdom, och med vad som ibland varit en kamp på liv och död, så accepterade jag det. Rädslan är en fruktan för mitt liv, och för allt som depressionen kan ta ifrån mig och tar ifrån mig när den förvärras (för den är en sjukdom, inte en del av mig), men rädslan är inte jag. Den är inte i livets tjänst. Helt krasst: den gynnar mig inte här. Inte i den här kampen, inte i levandet. Jag lever så länge jag lever. Jag kan inte gå och vara rädd för något som är en del av mitt liv, jag kan inte leva så. Jag kan inte vara närvarande i nuet, inte leva i förundran, om rädslan är vägledande. Och jag lever med närvaro och förundran, lycka och kärlek, nyfikenhet, lust och tro. Jag väljer dem. De är vägledande.

För många år sedan, i en annan kamp, insåg jag att jag levt större delen av livet med rädsla, med rädslor, och hur mycket jag hade anpassat mig efter dem. De stod i vägen för mig. Då lovade jag mig – committed to – att inte låta rädslan styra igen. Det har gjort skillnad. Jag förnekar inte rädslan, jag förminskar inte fruktan, men jag låter dem vara där, känslor bland andra känslor.
Sedan kom en period då mängder av trauman flöt upp till ytan. Den perioden sammanföll med den djupaste depression jag upplevt, och då upplevde jag ett faktiskt hot mot mitt liv, med både traumabearbetning och livskamp samtidigt. Det var en mardröm med så mycket irrationell rädsla för något som inte längre var i nuet, och med verklig fruktan för något som i högsta grad var i nuet. Att leva med så mycket rädsla är fruktansvärt energikrävande. Jag kunde till slut bara acceptera att jag är maktlös inför rädslan, och för mig är det just det som gör skillnaden: i accepterandet ger jag mig frihet att inte längre styras. Egenmakt.

Så jo, jag känner rädsla för depressionen, men jag är inte rädd. Jag är inte mina känslor; jag känner dem. Men jag känner så mycket mer än rädsla och oro, så de får vara där de är. Depressionen också.

Normaltid, vintertid, mörkertid

Det blev vintertid. Normaltid – nej, det är vintertid för mig. Mörkertid. Vad betyder ljus på morgonen när det ändå är mörkt när jag går upp, när varje vardagmorgon ändå är för tidig och allt inom mig spjärnar mot och inte vill vakna? Det är den förlorade timmen dagsljus på dagen som betyder något för mig; att det plötsligt är mörkt när arbetsdagen är slut. Det är som om ha förlorat en timme då det gick att vara utomhus, en timme för en skogspromenad hem från jobbet, i skog utan lampor. Jag förlorar en timme till mörkret. Och det behöver jag inte. För mörkret finns alltid där. Mjukt och välkomnande mörker i natten, eller de kalla skuggorna som vill dra in och lägga sig över allt. Att gå in i mörkertiden lockar mig inte.

Nu börjar tiden med många tända ljus varje kväll, mjuka filtar, ombonat, stilla. Vi går mot vilan, och min kropp svarar på naturen. Jag är en del av naturen, naturen är en del av mig. För vart år som går känns det allt tydligare hur årets hjul snurrar i mig. Det är inte naturligt att vara lika aktiv året runt.

Jag söker alltid ljuset; min själ hittar det. Glimtarna som alltid finns. Och allt finns där; förundran, lycka, ljus, kärlek. Under mörkertiden behövs det ännu mer. För jag ser inte alltid lika klart. I år är mörkret redan lite för nära, skuggorna kryper närmare. Jag söker ljus och vilar i mörkret.