Steg en vanlig kväll i maj

Steg i fuktigt gräs.
Blöta fotspår i trappan.
De försvinner snart, men fötterna minns. Gräset minns.

Näsan blir blöt av regnvåta syrener.
Den torkar också, men doften blir med in i sömnen.

Medan ljusen slocknar och den sista rökelseslingan dansar upp mot taket.

Jag tycker om att gå ett varv över gräsmattan på kvällen. Med skorna i handen och blicken upp mot stjärnorna. En vanlig kväll i maj, som klarnat framåt mörkret, så blinkar en tunn månskära fram mellan förbidragande skyar och Polaris lyser milt ovanför. Jag hittar henne alltid, en fast punkt i en rörlig värld. Det ger mig trygghet; det beständiga i det föränderliga, ett ankare som finns kvar. Stilla Stella Polaris. Och Luna som ständigt förändras i återkommande mönster. Jag vet alltid vad jag har henne också.

Trots att kylan hänger kvar långt in i maj så slår syrenerna ut. Jag kan inte gå förbi syrener utan att stanna och dofta på dem. Det är som en hälsning, och hur skulle jag kunna gå förbi och inte hälsa när de är så efterlängtade? Det är hur jag lever och visar tacksamhet: i små handlingar, med uppmärksamhet, i stor närvaro och sinnlighet. Det ger tröst och liv, glädje som når genom alla andra lager. Tacksamhet i praktiken.

Jag går ett varv efter dagens sista syssla och tar med mig kvällen, daggen, gräset och doften, månen och stjärnorna in. Allt får plats. Ett efter ett slocknar ljusen jag tänt och natten tar sin plats. Mörkret sluter sig som en varm famn om sömnen.

16. Life is too short for long pity parties. Get busy living, or get busy dying.

Etiketter

Livet är för kort för att fastna i självömkan. Lev så länge du har livet kvar.

Jag har svårt för självömkan, svårt för frossandet i sin egen olycka och ett syndomsigtyckande som bara ger ett ältande ner, ner och ner i ett svart hål. Allt mer nötta spår i mattan. Tyck synd om dig, ja, men fastna inte i det. Att fastna i självömkan är att göra dig själv olycklig. Inget blir bättre av det, absolut ingenting. Lyft blicken.

Jag vet, det är lätt att fastna där i spåren på mattan, förrädiskt lätt. Det är lätt att gå ner sig djupare. Det är inte lika lätt att bryta den självömkande och ledsna spiralen, det vet alla som varit där. Det är inte lätt. men det går. Jag kan frossa i det en stund men måste bryta det för att inte sjunka för djupt. Det har jag inte råd att göra, för där nere finns en depression som gärna vill ta över. Det får den inte göra. Och mitt sätt att bryta handlar om närvaro och blick. Att uppleva, ta in, rikta blick och sinnen mot något annat, utanför mig själv.

Att fastna i självömkan är inte att vara närvarande, inte att leva i nuet; det är att inte leva alls. Hjärtat slår och det finns hjärnaktivitet, du ser ut att vara levande. Men var är du? Här i livet eller i tankarna? Livet är mer än att andas; att leva – eller Leva – är en aktiv handling just nu. Och det går utmärkt att tycka synd om sig utan att det tar över hela livet. Jag kan leva, uppleva, vara lycklig och känna alla känslorna, även sorgen, och tycka synd om mig samtidigt med en hel massa annat. Och jag vill inte missa något.

Det här var del 16 av Regina Bretts 50 livsläxor.

Idag kom svanarna

Idag kom svanarna. Mitt i frukost och jobbmail hör jag deras trumpetande. Härolder för våren. Jag släpper allt och rusar genom lägenheten för att hinna se deras sträck försvinna. När jag kommer tillbaka till köket möts jag av sol.

Det må finnas hot om snö i väderprognosen, men våren är på väg.

15. Everything can change in the blink of an eye. But don’t worry; God never blinks.

Etiketter

Allt kan förändras på ett ögonblick, men oroa dig inte; Gud blinkar aldrig.

Uttrycket håller inte på svenska, men det är oväsentligt. Jag suckar. Det här är inte min syn på det gudomliga. Verkligen inte. Människors liv förändras och ändas på ett ögonblick, överallt och hela tiden. Sjukdomar bryter ut, skador händer, dödsfall sker. Övergrepp, våld, trauman äger rum. Finns det en gudomlighet (vilket jag tror), så går den inte in och skyddar oss från livet. För det föränderliga är en del av livet, en del av den natur som vi är en del av. Saker händer.
Livet går vidare.

Hade jag velat ha en tro på att det gudomliga bär mig i sina händer och skyddar mig från allt ont? Jag vet inte. Jag vill nog inte bli beskyddad, för då är man så illa rustad från livets överraskningar. Det gudomliga hade kanske inte kunnat skydda andra människor och då hade jag varit förskonad men sett dem drabbas; det hade varit orättvist.

Däremot behöver jag det gudomliga – Gudinnan, för mig – när saker drabbar mig eller andra. Det bär mig över mörka vatten när livet balanserar på en spindeltråd, det ger det mig tröst och kraft att hålla kvar när marken rasar under fötterna för att något plötsligt förändras. Grunden jag byggt upp har genom åren rasat några gånger, och jag har fallit många gånger. Ibland har det funnits en människa där som fångat upp och burit (ofta utan att veta om det), oftare har jag i efterhand sett hur det var min tro och något större – naturen, livet som bar mig. Även när jag inte trodde att jag trodde på något.

Men nog blinkar det gudomliga. Eller så ser det på oss med öppna ögon, men har gett oss liv som innehåller slump för att vi ska vara fria och inte styrda av en högre makt. Vi vet från början att vi ska dö; det är det enda vi faktiskt vet. Men vi är fria att förvalta våra liv. Priset är att livet kan förändras på ett ögonblick.

Det här var del 15 av Regina Bretts 50 livsläxor.

14. If a relationship has to be a secret, you shouldn’t be in it.

Etiketter

Om ett förhållande måste vara hemligt ska du inte vara i det.

Nej. Det beror helt på förhållandet och dess ramar. Alla förhållanden är inte för andras kännedom, vissa vill man hålla för sig själv, utanför vardag och resten av livet. De är gemensamma, men andra har inget med dem att göra. Alla förhållanden ser inte likadana ut, och vi vill inte alla ha ut samma sak ur ett förhållandet, eller ur just det här förhållandet.

Ja eller nej. När hemligheten är ofrivillig och ett villkor för förhållandet, så är det i längden kanske inte bra för den som inte sätter villkoren. Då handlar det om ojämlikhet och en relation där en person har makten att bestämma. Den andras villkor är då bara att säga nej, bryta upp eller svika förtroendet med hemligheten. Huruvida det är värt det hemliga, eller om hemlighetsmakeriet inte ställer till något problem, vet bara de inblandande. Det kan vara bra, det kan vara dåligt.

Ja. Vissa förhållanden är bara destruktiva. ”Det här är vår lilla hemlighet” är ord som är en röd flagga. De är ett maktutspel, oavsett om de sägs av en man till en flicka eller av en professor till hans doktorand. Under #metoo dök detta upp på olika håll, hur en kvinna i underläge inleder, eller inleds i, något med en man som hon står i beroendeställning till – professor, chef, regissör – på hans initiativ. Inte för att ligga sig till framgång, utan för att det lätt uppstår en attraktion om den överordnade är charmig och manipulativ.
”Jag har aldrig gjort så här förut.” Visst. Bara med flera studenter förut, men det vet de inte förrän senare, när den senaste i raden som får sin karriär förstörd och blir avskräckt från den akademiska världen bryter tystnaden och får stöd från andra drabbade. Detta är så vanligt, i alla delar av samhället, och personen som säger ”det är vår lilla hemlighet” går oftast fri. En professor kan få smäll på fingrarna av disciplinnämnden som tar hänsyn till att det har varit så jobbigt för honom, hans doktorand lämnar sina studier och han kan återgå till att vara mysprofessor i TV:s underhållningsprogram.

Jag är generellt sett inte för lögner och hemlighetsmakeri, men alla har inte med allt att göra. Huruvida ett hemligt förhållande är destruktivt eller inte handlar om sammanhang och ömsesidighet. ”Vi säger inget till andra om det här” har sagts i situationer där jag inte stannat, eftersom det handlat om sådant som inte skulle ha hänt och som var rent destruktiva för mig. Med ett undantag. En gång. Flera av mina bästa förhållanden har däremot varit hemliga i betydelsen fria från allt utanför. Något som är vårt, men inte för andra att ta del av. Jag ser inget problem i det.

Det här var del 14 av Regina Bretts 50 livsläxor.

13. Don’t compare your life to others’. You have no idea what their journey is all about

Etiketter

Jämför inte ditt liv med andras. Du har ingen aning om vad de går igenom.

Det här är självklart för mig, men ändå så lätt att hamna i om man inte tänker sig för. Vi tror lätt att andras liv är lättare och bättre än vårt eget, att andra är självsäkrare, mer lyckade och lyckliga när vi bara ser det de visar utåt, och vi ser det ofta genom ögon färgade av våra egna problem. Men vi vet inget. Vi vet inget om det vi inte ser. Vi vet kanske inte ens hur våra vänner har det bakom det de väljer att visa oss, men vi vet vad vi gömmer från allmän åsyn. Du vet vad du inte berättar för andra, eller håller inom en inre krets. Det är likadant för andra.

Nu är vi tillbaka på något jag var inne på del 1: att jämföra sig. Det är meningslöst, men vi gör det ändå. Det är som en reflex. Men det leder sällan till något gott, inte ens när vi vinner jämförelsen. För vissa saker kan vi jämföra, enstaka delar av livet. Men inte hela liv; inte utan att ha hela livsfacitet. (Vi kan också vara avundsjuka på någon utan att vara avundsjuka på hela personens liv, men det är för ett annat ämne.)

Om du skulle jämföra ditt liv med mitt, så tror jag att du vinner. Men jag är lycklig – är du?

Det här var del 13 av Regina Bretts 50 livsläxor.

12. It’s OK to let your children see you cry

Etiketter

Det är OK att barnen får se dig gråta.

Helt kort: Varför skulle det inte vara OK?

Jag tror inte på att undanhålla barn känslor och känsloyttringar. Visst kan man kontrollera sig och tygla sitt humör, och kanske hålla tyst om harm mot den andra föräldern (självklara saker som inte voro av godo för barnet) men hur skulle det gynna barn att vuxna förnekar eller förtrycker känslor som ledsenhet, ilska, frustration eller sorg, eller vilsenhet, svaghet och osäkerhet? Vad ger det för signaler? Behöver inte barn tvärtom få se ett brett känslospektrum för att lära sig att alla känslor är OK? Allt ryms.

Barn är inte dumma. De flesta barn märker när det finns en dissonans hos vuxna, och de ser om någon har gråtit. Det funkar inte att gråta i ett rum och sedan gå ut rödgråten och tillkämpat leende och tro att barnet inte märker något. Barn märker också om vuxna är kalla och arga på varandra men biter ihop om det i ilska som gör orden hårda och vassa även om rösterna inte höjs. Men barn är lojala. Vet ett barn inte annat, eftersom de vuxna inte berättar något, så tar det ofta på sig skuld och tror att det är något det självt har gjort. Det går inte att skydda barn från känslor. Vuxna blir ledsna och gråter, och det är inget konstigt med det (även om många vuxna verkar göra det till något konstigt – man kan undra varifrån de fick den föreställningen), lika lite som det är konstigt att ett barn gråter. Vuxna beter sig också som idioter ibland, och även det är OK så länge de ber om ursäkt efteråt. Man kan alltid be om ursäkt, även om det inte alltid kan ställa allt tillrätta.

För övrigt har jag svårt för uttryck om att känslor skulle vara OK. För mig uttrycker ”Det är OK att känna”, att det är något som måste påpekas för att det kanske inte skulle vara så. Det är inte ”OK” att känna; det är naturligt.
Så varför skulle dina barn inte få se dig gråta likväl som de får se dig skratta?

Det här var del 12 av Regina Bretts 50 livsläxor.

11. Make peace with your past so it won’t screw up the present.

Etiketter

Försonas med det förflutna så att det inte trasslar till nuet.

Detta är lättare sagt än gjort alla gånger, men oj så värdefullt det har varit för mig att lära mig att acceptera och släppa det förflutna, även om det kan vara något jag behöver upprepa många gånger. (Många. Väldigt många. Varje gång jag trillar dit.) För det är illa nog att det förflutna påverkade mig , att låta det leva vidare som om det fortfarande vore nu är inte värt det. Det är att förlora inte bara det som var, utan det som är till något jag inte längre kan påverka.

Det förflutna har en tendens att bita sig kvar och dyka upp och vilja lägga beslag på stunder av nuet, på tankar och känslor, det vill färga sinnena, men om jag försonas med de delar som jag förmår hantera och försonas med, så ger jag mig frihet i den mån jag kan. Ett nu med mer livsutrymme. Det är vad acceptans ger mig.

Försoning. Acceptans. Att erkänna att det som hände hände utan att låtsas att det inget betydde, men också utan att kämpa mot det. Att acceptera det innebär inte att jag gillar det. Försoning med det förflutna innebär inte heller att jag försonas med dem som fanns i det, eller att jag förlåter.* Jag låter det bara komma till ro. Ingen mer kamp. Det lämnar utrymme för fullare närvaro och renare sinnen här och nu.

Det här var del 11 av Regina Bretts 50 livsläxor.

*Det här är något som jag troligen kommer att försöka skriva mer om senare, för det är något jag har funderat mycket på genom åren, i processen kring acceptans, förståelse och förlåtelse.

10. When it comes to chocolate, resistance is futile.

Etiketter

Det är inte lönt att försöka stå emot choklad.

Nåja. Choklad är inte alltid oemotståndligt. Jag tycker om choklad och är just nu särskilt sugen på marsipanchoklad, men lakrits (salt i allmänhet, men sötlakrits till rätt rödvin är svårslaget) och violgodis är svårare att stå emot.

Men varför skulle jag ens vilja stå emot? Jag faller gärna för frestelsen.

I can resist anything but temptation.

– Oscar Wilde

Det här för mig till ett annat ämne: unnande. Att unna sig. Jag unnar mig sällan saker. Varför inte det? För att jag inte förnekar mig något jag vill ha om jag har råd med det. Och jag upplever att unnande och förnekelse hänger ihop; den som inget förnekar sig behöver heller inte unna sig något.

Jo, i den mån jag unnar mig handlar det om att köpa något onödigt på bekostnad av något mer jag hade behövt. Som ett hekto tryffelsalami och fina oliver istället för middag, bara för att jag vill ha det. Eller ett gott rödvin en fattig månad. Eller ett frisörbesök. Då kan jag se det som att jag unnar mig, för jag hade kunnat göra ett förnuftigare val. Det är onödigt och jag vet det. Men ofta tänker jag där och då att jag vill ha det och diskuterar det inte ytterligare. På samma sätt är det om jag väljer att lägga tid på något jag har lust med istället för något jag borde; jag vill, jag unnar mig inte.

Så jag förnekar mig inget. Jag ser ingen dygd i att förneka mig något jag, som sagt var, har råd med och som inte skadar. Jag har förnekat mig tillräckligt i livet, och livet har nekat mig en hel del. Så att förneka mig choklad om jag har och vill ha choklad händer alltså inte. Inte för att chokladen är oemotståndlig, utan för att det inte finns något motstånd.

The only way to get rid of a temptation is to yield to it. Resist it, and your soul grows sick with longing for the things it has forbidden to itself, with desire for what its monstrous laws have made monstrous and unlawful.

Det här var nummer 10 av Regina Bretts 50 livsläxor.