22. Overprepare, then go with the flow.

Etiketter

Överplanera, men flyt sedan med.

Kan man förbereda sig för mycket? Säkert. Åtminstone om man fastnar i förberedelser och planering, eller i att vara överkontrollerande och försöka detaljstyra. Men det är roligt att planera, fundera på scenarier och möjliga problem att kunna lösa. Och det är roligt att skriva listor. Att jag sedan ägnar mig en del åt stabsarbete och krishantering på fritiden förstärker vikten av att planera för det jag kan påverka för att sedan kunna vara lugn i det som blir.

En del av mina förberedelser och min planering är att tänka på möjliga scenarier och hur jag/gruppen ska kunna hantera dem. Det kan låta ängsligt eller kontrollerande, men det handlar om att i den mån det går förekomma problem så att de inte sedan blir hinder. Att se var stenarna i strömmen finns för att lättare kunna ta mig runt dem, plocka bort de värsta fördämningarna. Då kan jag sedan flyta med, följa strömmen, ha flow. Det blir en trevligare upplevelse då. För mig är det också så krasst att jag behöver hushålla med energi. Att överplanera och åtminstone identifiera scenarier i förväg sparar energi längre fram.
I förberedelserna för ett äventyr finns det också ett nöje; nöjet i att redan i förväg uppleva äventyret.

För några år sedan skulle jag göra en större nackoperation som skulle kräva veckor av rehabilitering och kanske sätta ned både funktion och ork under längre tid. Jag var vid det tillfället redan sjukskriven på grund av utmattning och depression, hade neurologisk påverkan på funktion och en smärtnivå som var överväldigande och konstant. Utgången var oviss – skulle det ge den omedelbara lindring som en del fick, skulle det ge lindring och förbättrad funktion över tid, skulle allt förbli som nu – och det fanns risk för komplikationer. Mitt sätt att planera var att tänka igenom möjliga scenarier och utfall och ha något slags frön till tankar om hur jag kunde göra då, och att försöka förbereda mig inför operationen och tiden därefter. Som singel och urusel på att be om hjälp behövde jag se till att det gärna fanns matlådor och färdigmat, att jag hade handlat tunga saker som kattsand och kattmat för ett tag framöver, och att allt praktiskt som kunde göras i förväg var gjort. Och med låg energi och utmattningshjärna krävde det planering och listor på detaljnivå. Det fanns ingen oro i de förberedelserna, och ingen ångest. Jag var bara smart och förutseende. Kanske är det så jag hanterar ångest: handling snarare än förlamning. När jag hade gjort det jag kunde, kunde jag lugnt invänta operation och ta det som det kom. Jag planerade och flöt sedan med.

Det här var del 22 av Regina Bretts 50 livsläxor.

21. Burn the candles, use the nice sheets, wear the fancy lingerie. Don’t save it for a special occasion. Today is special.

Etiketter

Tänd ljusen, använd de fina lakanen, ta på dig de tjusiga underkläderna. Spara dem inte till ett speciellt tillfälle; idag är en speciell dag.

Vänta inte. Ett återkommande tema bland de här råden. Men det är ju sant: låt inte de fina sakerna ligga och vänta på särskilda tillfällen. Saker är gjorda för att användas, oavsett om det är ljus, lakan, serviser, dukar, parfym eller tjusiga underkläder. Vem sparar du dem för som är viktigare än du själv? Vi väntar på festliga tillfällen som kanske aldrig kommer, istället för att leva nu. Vad gör nuet mindre särskilt, mindre speciellt? Vad gör mig mindre speciell än den älskade?

Jag brukade ha fin- och fulunderkläder, och just underkläder tror jag många har uppdelat just så. De fula är urtvättade trosor med slapp resår som är bra att ha när man har mens eller bh:ar med halvtaskig passform att ha hemma. De fina sparar man för när någon annan ska se och klä av en dem. Jag slutade med det när jag bestämde mig för att det är för min skull jag klär mig fint även undertill, rensade bort alla fulunderkläder och började använda både vardags- och festunderkläder när jag vill.
Fula sängkläder förstår jag inte varför man skulle ha, eller omaka sängkläder i en dubbelsäng. Visst hade jag med mig en del när jag flyttade hemifrån, men jag är vuxen nu och väljer vad jag köper när jag köper nytt. Ibland dukar jag fint, ibland äter jag sittande på golvet framför datorn. Vardag eller fest beror på energi och lust, inte på om idag är en speciell dag.

Marie Kondo med sin KonMari-metod ställer en fråga som jag tillämpar i mitt hem och liv: ”Does it spark joy?” Det är min inställning till underkläder, kläder, lakan, handdukar, porslin, vardag eller fest. Menstrosorna didn’t spark joy. Inte de urvuxna eller slappa bh:arna heller. Jag vill ha det fint runt mig, för jag vill ha ett fint liv.

Man kan tänka att det är lika bra att njuta när man kan, för man vet aldrig när livet tar slut. Det är nog så många resonerar kring den här livsläxan. Jag har levt länge i närvaron av ett möjligt slut som hängt över axeln, och det blev tydligt att nuet är allt jag vet något om. Jag kunde inte planera något, kunde inte se framåt mer än ett par steg, kunde knappt drömma. Jag hade bara nuet. Ett tag blev det nästan utmattande att vara så intensivt närvarande som det gjorde mig när jag accepterade och omfamnade det. Att acceptera det på djupet förändrade det. Idag är det en del av livet; jag är intensivt närvarande, men nuet känns större och ger utrymme att drömma och tänka framåt. Jag känner inte längre hotet av ett möjligt slut. Kommer det så kommer det. Men det är i nuet jag lever och det gör det till ett speciellt tillfälle. Kanske suddar det ut gränsen mellan vardag och fest, men livet är så mycket vardag att vardagen behöver vägas upp; vardagen behöver inte vara solkig och omatchad. Jag pratar aldrig i termer av vardagslyx eller unnande, utan det är verkligen så enkelt som ”gör det mig glad?”.

Det här var del 21 av Regina Bretts 50 livsläxor.

20. When it comes to going after what you love in life, don’t take no for an answer.

Etiketter

Låt inte ett nej hindra dig från att satsa på det du älskar.

”Låt inte ett nej hindra dig” känns klyschigt peppigt och enkelt, samtidigt som det är vettigt, för hur många gånger genom livet har man inte låtit andras nej eller tvivel på en hindra en i det man drömmer om? Det är inte alltid lätt att ignorera de tvivlande och negativa rösterna, framför allt inte om de följt en genom livet; föräldrar och lärare som talat om vad man klarar av, vad man kan och är bra på, eller inte kan och inte är bra på. Ibland är det inte bara ett nej det handlar om, utan klander och skratt. Men om du stänger av deras röster, vad känner du? Vad säger din inre röst?

Du har såklart inte rätt att trampa på någon eller kränka någon för att komma dit du vill, hur gärna du än vill dit. Det är inte så du förverkligar dig själv eller bejakar det du älskar. Andras nej till att blandas in ska respekteras. Men låt inte andras åsikter om det du älskar och brinner för hindra dig. Andra har alltid åsikter, framför allt om drömmar. Det kan vara galet, det kanske inte kommer att leda någonvart, det kanske är dyrt och för ditt höga nöjes skull, fullkomligt onödigt i andras ögon. Det kanske rentav är riskabelt. What you risk reveals what you value, som Jeanette Winterson skrivit. Men vem är någon annan att avgöra vad du kan förverkliga och mäkta med? Inga drömmar är fåfänga, inget hopp är någonsin förgäves, även om du inte når fram till att förverkliga det. Älskar du det? Får det dig att känna dig levande? Fyller det själen och livet med energi? Då är det för mycket värt för att någons nej eller ett ”det går aldrig” ska få stå i vägen. Dröm, och lev drömmen.

Om vi däremot byter ”what” mot ”who” i rubriken är en människas nej alltid något att respektera. Även din älskades nej, även om du vill något annat. Handlar nejet om dålig timing, osäkerhet eller annat motstånd i en relation? Respektera det men utan att ge upp om kärleken. Att älska med respekt och lyhördhet handlar ofta om att sitta lugnt i båten, om att låta saker och ting ta tid – att vänta på det som är värt att vänta på. Eller om att gå vidare med kärlek.

Det här var del 20 av Regina Bretts 50 livsläxor.

19. It’s never too late to have a happy childhood. But the second one is up to you and no one else.

Etiketter

Det är aldrig för sent för en lycklig barndom. Men den andra är helt och hållet upp till dig.

Inställning. Som så ofta i visdomsord handlar det om inställning och förhållningssätt. (Jag föredrar ”förhållningssätt” framför ”inställning”.) Hur jag förhåller mig till den barndom jag haft. Och förhållningssätt är något man kan lära sig, men som kan kräva vägledning och terapi – och mycket vatten under broarna. För det som varit har varit.

Barndomen sätter spår. Trauman från barndomen kan ge psykiska skador som påverkar en på djupet. Det kan påverka tillit och anknytning, det kan störa utvecklingen både kognitivt och emotionellt. Innebär det att det är för sent, att man inte kan läka? Jag vill tro att även om man inte kan läka alla sår, så kan man ändå få ett bra liv. Man kanske inte levt hela vägen, man kanske inte ens lever fullt ut idag, men man överlever och då finns det ändå hopp om ett bättre och bra liv. För det finns samtidigt något som gjorde att man tog sig genom barndomen och fram till idag; uppenbarligen fick man något mer än trauman med sig.
Vad räddade mig som liten? Vilka styrkor och förmågor fick jag med mig?

Jag vet inte om jag kan säga att jag hade vare sig en olycklig eller lycklig barndom, och tror på att låta allt finnas. Jag minns lyckliga minnen bäst, med ett fåtal undantag, men samtidigt satte barndomen spår som på många sätt färgar mina förmågor till tillit och anknytning. Den gjorde mig också känslig för omgivningens signaler, väldigt lyhörd och inkännande, närvarande och vaksam, egenskaper som jag värdesätter. Acceptans och medkänsla – compassion – har gjort stor skillnad i att kunna lägga det förflutna till ro och hantera spåren det satt. Jag tillåter allt att finnas, men går vidare i det som är här och nu, det jag kan göra något med. Ibland är det något jag får jobba aktivt med, för det mesta flyter det bara på. Jag kan se nyktert på min barndom och säga att den kunde ha varit gynnsammare för mig, lite snällare mot mina behov, men jag vinner inget på att älta. För jag är vuxen nu, och jag kan se styrkorna jag har som tog mig genom det som var, och de lyckliga minnena kan ingen ta ifrån mig.

Så är det då aldrig för sent för en lycklig barndom? Det beror på vad man menar och vad man minns. För sent för att göra något ogjort? Absolut. För sent för att lyfta fram lyckliga minnen? Nej. För sent för att låta de lyckliga minnena vara det bestående intrycket? Kanske. Men spelar det egentligen någon roll? Kanske ligger det lyckliga ibland i att man lämnat barndomen bakom sig för att kunna vara lycklig nu. Och det är en lycka.

Det här var del 19 av Regina Bretts 50 livsläxor.

Långfredagsljus

Det är så vackert nu. Våren, det spirande, växande, groende, livet som får fäste och breder ut sig, återvänder och blir till. Liv, så mycket liv.

Lönnblommor, musöron på björkarna och skira små boklöv, ljusgrön undervegetation och en matta av ramslök. Vitsippor som tränger undan fjolårslöven, mössens stigar genom sippor och gräs, och deras stampanden när de möts. Svalört och scilla, nunneörtens klungor av lila och rosa blommor. Blåbärsblommornas kinesiska lyktor som svänger lätt i en stilla vind. En tyst matta av hala barr, saftigt grönt gräs som bjuder in till vila. Stararna, rödhaken, gärdsmygen, bofinkens sång och koltrastens drillar som får hjärtat att svälla. Det är en fröjd för sinnena, glädje, själslig påfyllnad och hänryckning. Det är en helig tid.

Solen glittrar på vågorna. När den närmar sig havet lyser skärvan av en regnbåge i en halo som man inte ser mer av. När solen gått ner står ännu en pelare upp från den. Ett fyrljus in i skymningen.

Det må vara en annorlunda vår, men allt är inte förändrat. Stjärnorna rör sig över himlen, solvarvet och månvarven går sin gång, naturen lever upp. Det blev vårdagjämning och Eostre/Ostara började, månen gick från ny till full och det blev påsk. Allt det sköna och förunderliga finns här i år också. Om man öppnar sinnena för det. Jag gör.
Jag låter mig fyllas och förtrollas, röra mig genom våren, röras och beröras. Jag går in i naturens trygga rum och blir lite vildare, lite friare. In i det heliga.

Vad betyder väl mitt beröm i ett hav av bekräftelse?

Några år på sociala medier har gett många tillfällen att betrakta människor och se mönster i beteenden. Det är intressant, och ibland lite nedslående. Som här.

Är det någon mening med att ge beröm till, visa uppskattning för eller bekräfta någon som redan får mycket uppskattning? Blir det inte bara som en droppe i havet för den som redan blir rikligt bekräftad? En i mängden. (Låt mig aldrig bli en i mängden.)

De verkar aldrig uppskatta det. Det verkar aldrig betyda något. Mängden uppskattning verkar devalvera varje enskild persons uppskattning. Kanske vänjer de sig så vid bekräftelse att de tar den för given, så att den inte längre är något värd. Så att det jag säger, det jag visar, inte betyder något.

Jag är någon som visar uppskattning när jag tycker om något, som ger komplimanger och beröm, lyfter, validerar och boostar. Jag ser, lyssnar och bekräftar. Kanske är det på sätt som inte alltid märks, men ofta säger jag det högt. Men också ofta, och tyvärr, med en känsla av ord som faller platt till marken. Att de inte betyder något. Ord som inte heller återgäldas, för de som vant sig vid bekräftelse blir ofta sämre på att själva bekräfta, validera, visa uppskattning. Det är som om det stiger dem åt huvudet och de blir självcentrerade. Allt ljus på dem, allt beröm till dem.
Jag visar inte uppskattning för att få något tillbaka, utan det är villkorslöst och kravlöst (som alltid från mig; mer om det någon annan gång). Men det är ett mönster jag har noterat, och ett som blir väldigt tydligt i sociala medier. (Framför allt de gånger jag hade behövt få, inte bara ge. Det finns inte så värst mycket utbyte.)

Jag vill tro att mina ord har ett värde, att det betyder något att jag ser, uppmärksammar och uppskattar, för det är alltid ärligt, inget tomt smicker och inget jag strösslar med slentrianmässigt, men jag vet inte. Vem är jag att tro att just mitt beröm betyder något? Någon värdefull, är jag. Någon vars ord och uppskattning borde betyda något. Gör de inte det så är det kanske ingen mening med att ge dem. Då kommer de ändå inte att saknas. Eller?

Det vore en sorg att sluta visa uppskattning. Det vore att tysta en del av mig. Men om det jag gör inte betyder något så är det kanske ingen mening med det. Det vore tråkigt.

Missbruka inte mitt namn

Jag tycker inte om när människor använder mitt namn i onödan. Om du pratar med mig, hur ofta behöver du egentligen säga mitt namn? Är det inte uppenbart att vi pratar med varandra? Eller i direkta kommentarer på sociala medier, där det är helt uppenbart att det är mig du tilltalar. Men vissa människor har en ovana att upprepa namnet på den de talar med, och jag tycker så illa om det. Så väldigt illa.

”Hej, Lisa!”
”Vad roligt att du säger så, Lisa.”
”Tack, Lisa.”
”Hur menar du nu, Lisa?”

”Hur har du mått sedan senast, Lisa? Svåra biverkningar, Lisa? Inte bättre? Det var tråkigt att höra, Lisa. Men jag skriver ut ett nytt recept och så ses vi igen om ett år, Lisa. Lita på mig, Lisa.
”Vi har ett särskilt bra erbjudande nu, Lisa. Vi kan ge dig ett bättre pris, Lisa, men erbjudandet gäller bara idag. Du behöver bara svara ja, Lisa, så skickar vi avtalet, Lisa. Jag lovar att vi ger dig det bästa priset för din själ, Lisa; du kan lita på mig, Lisa.”

För mig är det försäljarsnack, predikanter och väckelsemöten, bondfångarfasoner. Ett manipulativt grepp för att få personen som tilltalas att känna sig extra sedd och uppmärksammad, att tro att just hen är utvald.
Det blir särskilt illa när det är någon i överordnad ställning som överanvänder förnamn, som en läkare till en patient. Där känns det som om läkaren har fått lära sig att det är så man skapar förtroende, att det ska få patienten att känna att läkaren är inläst och närvarande och bryr sig – hen har ju bemödat sig om att lägga namnet på minnet. Det får inte den effekten på mig. Jag upplever det som oäkta och inlärt. Manipulativt.

Det krävs mer för att vara förtroendeingivande än att kunna läsa mitt namn på framsidan av en journal. Det får mig inte att känna mig hörd, ombrydd eller särskilt uppmärksammad. Jag blir illa till mods om du använder mitt namn mer än när du hälsar på mig eller när det är befogat. Närvaro visar du genom hur du lyssnar och återkopplar. Men det kräver att du är närvarande och lyhörd, vilket de som överanvänder förnamn sällan är.

Men människor är olika och en del uppskattar det säkert och känner sig mer sedda om de tilltalas med förnamn. För den som sällan blir tilltalad alls är jag säker på att det betyder mycket att någon tilltalar en med namn, för att det ger en en plats i ett sammanhang igen. Någon visar att man finns. Och kanske är det verkligen äkta menat, ett sätt att visa att man är närvarande, även om det är klumpigt och behöver göras med lyhördhet. Jag försöker, som alltid, höja mig över min reaktion och inte projicera den på personen jag möter, men… det är så här jag upplever det.

Till mitt 15-åriga jag?

Medan jag städar och plockar, byter Beltanes röda mot Lithas blå och turkosa, funderar jag på vad jag hade velat säga till mitt 15-åriga jag. Eller ett allmänt yngre jag. Det första är ”lita på din intuition”. Och det rådet hade jag gett mig själv oavsett ålder, för det brukar vara sant. Jag har bara inte alltid litat på magkänslan. Det var dumt.

Men mest av allt hade jag lyssnat på mitt 15-åriga jag. För det var det ingen som gjorde. Ingen lyssnade och ingen ställde de där jobbiga frågorna som man kan ställa först när man lyssnar noga. Frågor som öppnar dörrar och leder till utveckling. Hon hade behövt någon som lyssnade, mitt 15-åriga jag. Någon som stod kvar och såg.

Kanske borde jag samla råden jag kommer på. Som ett inlägg som löpande fylls på. Listor, jag är svag för listor. Kanske som en särskild sida här. Senare.