Kategoriarkiv: Ideal och identitet

Otjusig och nöjd

08 måndag Jan 2018

Posted by in Om mig, Självkänsla

≈ Lämna en kommentar

Ledig dag och yoga. Då kom dansar-Lisa fram. Benvärmare och knälång tröja över träningskläder, kängor och dunjacka. Håret fortsatt i knut eftersom det blir galet när man tar ur knuten. Garanterat otjusig men nöjd och jordnära, jagnära.

Så kontrasten, en ström av selfies i sociala flöden som alla ska visa hur tjusiga, sexiga, mystiska, åtråvärda de är. Ja, ja. Snabbt fladdrar impulserna förbi: ”jag vill också”, ”borde jag?” och att slå ner på mig för att jag inte är lika snygg, men… nej. Jag kan inte konkurrera, jag vill inte konkurrera. Jag är inte intresserad av att spela ett spel om likes och uppmärksamhet, med heta blickar och vassa armbågar. Jag är inte intresserad av att jämföras eller jämföra. På deras arena står jag mig slätt, för jag hör inte hemma där. Och det är en befriande insikt. Det är lätt att glömma när man sköljs över av sociala flöden att det finns fler arenor. Utan spel.

Så idag är jag nöjt otjusig, jordnära och bara jag.

Det är bara jag

22 söndag Mar 2015

Posted by in Empowerment, Ord, Ord om ord, Självkänsla

≈ 1 kommentar

Etiketter

,

Hur ofta förminskar jag mig själv? Hur ofta bagatelliserar jag mig, det jag säger, det jag menar, det jag vill, med ett ”bara”? ”Det är bara jag”, ”jag ville bara säga”, ”jag menade bara”…

Varje ”bara” blir ett sätt att göra mig lite mindre, lite oviktigare, lite svagare i färgen; jag backar lite, tar mindre plats, säger att du inte behöver lyssna så noga eller bry dig. Varför? För att inte ta för stor plats, inte tränga mig på, inte kräva, inte vara för intensiv. För att visa att jag inte tar mig på så stort allvar, att det inte gör något om människor inte har tid med mig eller bryr sig eller lyssnar på vad jag säger, för det var inte så viktigt, fast jag vill vara tagen på allvar och visst har något att säga som är värt att höra. (Alla som känner mig väl vet att jag pratar mycket men sällan kallpratar.) För att visa att jag är ofarlig och inte jobbig, inte någon drama queen som kräver uppmärksamhet, att jag inte vill störa och besvära. För att bygga in att det är ok om någon inte orkar med mig, för jag tar inte illa upp. För att jag inte vet var gränsen för när jag uppfattas som jobbig går och jag är så intensivt närvarande i allt att jag inte vill att andra ska uppleva det så tröttsamt som jag (som lever med mig hela tiden) ofta gör. För att jag är osäker och tar ett steg framåt genom att säga något men sedan försiktigt backar lite. Ifall det behövs.

Jag kommer allt oftare på mig själv med dessa ”bara”, förminskanden av mig själv och min viktighet , och blir irriterad. De skorrar i själen. Än mer skorrar tvivlet av att inte veta om de behövs. Är det befogat att backa och göra mig mindre? Ibland kommer jag på mig och ändrar mig, raderar ett ”bara” (i talade samtal är det dock lite svårt), ibland drabbas jag av känslan att ha varit för intensiv och visat för mycket vilja eller närhet och lägger till det, som för att lägga på ett filter som mattar ljuset lite.

Och så, ibland, som nu, reflekterar jag över det.

Självkänsla, självmedkänsla

02 måndag Feb 2015

Posted by in Empowerment, Ideal och identitet, Självkänsla

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Självkänsla
Självmedkänsla

Det här är något jag jobbar en del med, i alla dessa lager på lager av förändring det handlar om med djupare känslor, närvaro, acceptans och utveckling. Att vara i det som är. Det som visat sig vara nästa lager i självkänsla för mig: att låta självkänslan även omfatta självmedkänsla. Self-compassion.

För mig handlar självkänsla om att känna mig själv. Vad är jag, vem är jag, vad vill/tycker/tänker/känner jag? Vad brinner jag för, vad gör mig varm och kall, vad ger och tar lust? Vad mår jag bra av? Vad gör mig lycklig? När och hur är jag sann mot mig?
Dit hör också att bejaka och tillåta mig; att acceptera det jag är, den jag är, nu, utan att värdera det. Ett jag som på samma som förändras och utvecklas, men ändå förblir jag oavsett vad som händer runt mig. Ett stabilt själv.

Där kommer självmedkänsla in. Att ta vara på mitt jag, den jag är. Att bry mig om mig. Jag är inte så värst bra på att vara snäll mot mig. (Enligt vissa runt mig är det milt sagt.) Jag kan bli hård, förebrående och väldigt otålig med mig själv. Min enorma vilja och lättheten till frustration när viljan inte räcker har inte riktigt varit till min fördel. Det har inte fallit sig naturligt att vara förlåtande, värnande och omhuldande, inte att trösta och ta hand om mig själv för att jag behöver det eller för att må bra. Jag har tänkt att det ska göra att jag mår bättre, annars är det misslyckat och förgäves. Jag har heller inte fått med det att jag är bra för att jag är jag, att jag är värdefull för att jag är. Så jag jobbar på det. För jag vill vara lika självklart snäll och varsam mot mig själv som mot andra. Det är jag inte idag.

Jag vill välja om jag ska vara med på kort

03 lördag Maj 2014

Posted by in Livet, Självkänsla

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, ,

Jag sitter och fikar med en katt i knät.
”Det vill jag ta kort på. Är det ok?” frågar en av de andra deltagarna, som redan tagit fram mobilen.
”Visst, men jag vill inte vara med på kort. Så ta bara på katten.”
Hon blir stött och lägger undan mobilen.

Det är inte första gången det händer. Hon frågade i alla fall, även om hon blev stött av svaret. Många frågar inte.
Numera har i stort sett alla mobilkameran tillgänglig och kan fotografera utan att man märker det och utan att be om lov, men jag vill helst välja själv. Framför allt som jag inte har någon aning om var kortet hamnar och vet att folk kan vara respektlöst gränslösa med att lägga ut bilder i sociala medier.
Och det är inte för att jag har dåligt självförtroende eller känner mig ful eller är blyg (även om alla nämnda faktorer kan vara sanna i vissa stunder), utan för att jag inte vill. Jag koketterar inte med osäkerhet för att fiska komplimanger, utan vill bara inte alltid. Jätteenkelt.
Det kallas integritet.

Alla är överens om att integritet och gränssättning är jättebra. (”Heja! Självrespekt! Empowerment!”) Utom när det går emot vad de vill. Då blir man plötsligt dum och löjlig. Och känslig. Som om min vilja att inte vara med på kort på något sätt skulle hindra dig från något annat än just att ha med mig i din bild. Ta kort på andra, på dig själv. Men ta det inte på mig, om du frågat och jag sagt nej. Det är inte så svårt.

Jag säger inte alltid nej. Jag är ganska mycket linslus och bryr mig oftast inte om huruvida jag hamnar på fest- och mingelbilder. Men jag vill inte alltid, och det finns situationer där jag inte ens känner att det är lämpligt att hålla på att ta kort. Jag vill få välja, och jag vill ha rätt att svara både ja och nej och veta att det respekteras.

Tilläggas kan att exemplet ovan ägde rum vid fika och samtal under en rehabaktivitet, dvs. under vad som är att betrakta som behandlingstid. Jag undrar om det skulle vara lika självklart för henne att ta fram kameran under våra mindfulnesstillfällen.

17 måndag Feb 2014

Posted by in Gnäll, Vikten av vikten

≈ Lämna en kommentar

Ytligt. Jag vet. Ytligt och dumt, så dumt att jag inte kan prata med någon om det. Men ändå.

Jag har gått upp för mycket i vikt på för kort tid. Och det känns inte bra. Alls. För det känns inte sunt, på något sätt. Visst behöver jag lägga på mig lite, och jag nojar inte över kroppen (än), men när jag samtidigt är tröttare, dras med en envis nästan-som-influensa-känsla och rör alldeles för lite på mig känns det bara inte bra. Att gå upp i vikt och må bättre, orka mer, känna mig friskare och starkare hade varit en helt annan sak. En belöning. Nu? Dubbelbestraffning.

Hur många kilon det handlar om eller vilken vikt det är är irrelevant. Det är känslan det handlar om. Och beteendena bakom – som alltid. Men det stör mig.
Dessutom är det opraktiskt, åtminstone om det fortsätter. Jag har inte råd att köpa nya kläder, så jag får helt enkelt inte växa ur något, framför allt inte bh:ar, och det är just dem jag växer ur snabbast. När jag passerar ett BMI på 19 växer jag ur DD-kupa…

Men det är ytligt. Och det är ett försvar, att fokusera på till synes töntigt ytliga småsaker för att slippa tänka på de stora sakerna. Jag skyddar mig. Dessutom är det ett tecken på att självkänslan är rätt så sänkt och att jag är i så jävla stort behov av återkommande bekräftelse, av att få känna mig snygg, att jag skäms för det. Det borde ju komma inifrån. Men vet ni – det räcker inte. Hur mycket jag än ser mig själv kan det aldrig ersätta behovet av att vara sedd, eller av bekräftelse. Den bekräftande blicken.

Det är lätt att viktvantrivas. Och lätt att göra något åt. Men med 25 år på andra sidan spegeln i bagaget är det aldrig så enkelt.

Och självklart är det en del av mig som saknar anorexin. Den var självtillräcklig och enkel.

Det eviga BMI-tjatet

09 lördag Nov 2013

Posted by in Ideal och identitet, Livet, Vikten av vikten

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

Efter att SVT igår sände ett klipp om hur Israel har lagstiftat mot underviktiga modeller och  retuschering av modebilder utan att ange att de är retuscherade – lagstiftning som trädde i kraft tidigare i år – var pratet igång igen. BMI, BMI, BMI… Det fastnar visst alltid där: på vikt och BMI. Diskussioner om ideal, ätstörningar, hälsa, konsumentmakt/vad som säljer, självbild med mera får aldrig samma genomslag i flödena som dessa tre bokstäver. Vikten av vikten går inte att komma undan.
Och det stör mig enormt.

Man diskuterar smalhetsideal och undervikt och hänger upp sig på siffror, oavsett om de är kilon, BMI eller storlekar. På så sätt stärks både föreställningen om att ätstörningar handlar om vikt och bilden av att ätstörning är lika med anorexia och undervikt. Det är den synen som de flesta har, den första associationen många får när man säger ”ätstörning”. Men så är det inte i verkligheten.

Anorexia är i själva verket den minst vanliga av ätstörningarna. De flesta med ätstörningar är normal- eller överviktiga.
Men när det pratas ätstörningar går kopplingen oftast till undervikt.

Signalen det ger torde vara uppenbar: du räknas inte om du inte är smal nog. Som om den tanken behövde förstärkas… Det är redan många nog som inte söker hjälp och inte tar sina problem på allvar, eller får dem tagna på allvar, för att de inte är tillräckligt smala. Men vi får hela tiden se och höra kopplingen ätstörning – anorexia – undervikt. Det är ätstörningsidealet som tycks målas upp runt oss. Lika skevt som size 0-idealet.

Själva vikttjatet kring ätstörningar är oändligt tröttsam. Viktfixering och en önskan att bli smalare är en del av bilden, men det är långtifrån så enkelt. Hur sjuk du är, vilka matbeteenden du har och hur dåligt du mår syns inte på vågen. Att göra det till en viktsjuka är att förminska problemet och öka viktfixeringen.

Om det räckte

16 fredag Aug 2013

Posted by in De stora frågorna, Livet, Självkänsla

≈ 1 kommentar

Om bara allt det vackra räckte. Om det fina jag ser, upplever, känner och är mitt uppe i räckte. Om det kunde göra allt bra. Ta över från allt ont.
Om det räckte att närvara. Om mindfulness kunde lösa något, inte bara göra mig mer levande och glad i stunden, utan bota. Lösa. Ta bort.
Om den där viljan jag har räckte. Om jag kunde vilja bort depression, vilja tillbaka funktion och ork. Om jag kunde vilja fram livet jag önskade mig, som jag önskar mig. Ett bra liv. Mitt liv.

Alla gånger jag har fått beskäftiga och peppiga råd om att tänka positivt, vara närvarande och se det fina i tillvaron, välja rätt och ”bara bestämma mig”, som om det var lösningar på mina problem. Tro mig: om det var det avgörande hade jag mått bättre än bäst, varit frisk och stark och pigg och älskad.
Alla gånger jag har valt livet – mer aktivt än de flesta jag känner.
Alla gånger jag har bestämt mig.
All den kärlek, närvaro och skönhet jag ser, lever, upplever, delar och sprider.

Det räcker inte.
Det botar inte.
Det gör inte allt bra.

Och ibland gör det att jag känner mig ytterligt otillräcklig. Som om jag när jag inte kan räcka till för att rädda mig själv heller inte räcker till för någon annan; som om jag när det jag gör inte räcker till för att göra mig frisk och göra allt bra heller inte kan göra något tillräckligt för någon annan.
Det är svårt att inte räcka till.
Det är svårt att vilja räcka till. (Viljan. Alltid denna vilja.)

Submax

12 lördag Jan 2013

Posted by in Empowerment, Ideal och identitet, Livet

≈ 1 kommentar

Etiketter

, ,

Jag behöver inte ta slut på mig i allt jag gör. Jag behöver inte kämpa till sista blodsdroppen, sista gnuttan energi, jag behöver inte ligga som en våt liten fläck och flämta efteråt. Det behöver inte vara till max och inget kvar att ge för att vara bra nog.

Jag har trott det. Hela livet har jag trott att om jag inte ger absolut allt och gör allt jag bara kan så har jag inte gett och gjort nog, då har jag på något sätt gett upp. Det har varit som om jag hela tiden sprintar OS-final och har en coach bakom mig som hetsar ”Kom igen nu! Vila får du göra sedan.” Det har hela tiden varit en hetsjakt för att ge mer. För att själv känna att jag har gjort allt jag bara kan, för att ingen annan ska kunna säga att jag inte gav allt eller att jag ger upp för lätt. För visst finns det lite, lite kvar att krama ur?

I all träning har jag kört skiten ur mig. Gjort mitt yttersta eller hackat på mig själv när jag inte gjort det. Tränat mig till en våt fläck, så trött att ben och armar darrar och jag knappt kan gå uppför trapporna hemma. Och så gör många runt mig: kör på absoluta max och kör slut på sig. Att träna på submax, för att det är skönt, för att bara motionera, har inte varit min grej. Jag rör mig i en högpresterande miljö med människor som förmår pressa sig och ge allt, som toktränar och tokjobbar och som på något magiskt sätt tycks återhämta sig med lite mat och vila. Sådan var jag också. Förut. Det är jag inte längre. Egentligen var det nog längesedan jag var så outtröttlig som jag ville tro. Jag visste bara inte om något annat än att ge mitt yttersta.

Jag har aldrig vetat vad som är nog. När det är nog. När jag har gjort allt jag kan men ändå har ork kvar att leva. När jag har känt att jag börjar ta slut har jag i stället för att slå av på takten och bryta bitit ihop och kört klart på vilja. Jag har tömt både batterierna och reservkraften. Jag har inte tänkt på att jag behöver ork för att må bra, vara glad, vara närvarande. Den detaljen Det har jag glömt bort. Och det är inte en detalj. Det är mycket, mycket viktigare än så. För det handlar om mig. Om att sätta mig högre, om att värdera att vara högre än att göra.

Det är nytt. Gårdagens insikt sjunker ännu in, och kommer nog att göra det länge än. Det är ett helt nytt sätt att tänka, att vara. Ett helt nytt sätt att värdera mig själv.

Jag kan faktiskt gå tillräckligt hårt på submax. Det kan rentav vara maxnivån för vad som är vettigt att ge. Jag ger i varje situation så himla mycket att jag inte borde behöva vara rädd för att inte ge tillräckligt; bara det att jag undrar över om jag har gett nog är egentligen svar på frågan.

Jag behöver inte göra mitt yttersta för att ha gjort nog.
Jag behöver inte ge allt för att ha gett nog.
Jag behöver lite över att leva på.

Dagens insikt, den 11 januari

11 fredag Jan 2013

Posted by in Empowerment, Ideal och identitet

≈ 1 kommentar

Jag måste inte lägga varje gnutta energi på att göra något. Jag måste inte göra slut på den.
Jag kan använda den till att bara vara. Närvara. Härvara.

Insikten kommer i samma sekund som jag hör mig säga orden. ”Jag måste kanske inte göra slut på all energi jag kan hitta.”
Den är ny. Tanken. Insikten.
Överraskande ny.
Och så där pinsamt självklar att jag inte kan förstå att jag inte har kommit på det tidigare. För ja, det begriper jag ju att det är så.

Kanske är det så det är att vara i stället för att göra. Att jag i stället för att gång på gång ta ut mig fullständigt innan jag tar det lugnt och slår mig till ro – en ro jag för övrigt aldrig finner när jag är helt slut – kan använda energin jag har på ett nytt sätt. Bara behålla den, utan att göra något särskilt med den. Att varandet, den där sköna närvaron där jag bara är och finner stillhet, frid, ro, växande, liv, är något jag kan prioritera.
Att jag kan lägga energi på mig.

Det är nytt. Det är lite överväldigande och omvälvande. Men det är en insikt som känns så sann. Så viktig.
Jag får påminna mig om den.