Kategoriarkiv: Den mörka spegeln

Djupt inom mig finns ett skrik

20 fredag Feb 2015

Posted by in Den mörka spegeln, Känslor, Om mig, Ord

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Djupt inom mig finns ett skrik.

Det är barnets skrik; barnet som alltför tidigt lärde sig att begrava gråten, att den inte tjänade något till. Barnet som stängde av, stängde dörren till känslorna och blev en annan, en som var starkare och inte behövde tröst, som inte behövde.
Jag hör henne, och jag försöker nå henne för att trösta. Men hur tröstar jag det otröstliga?
Hur tröstar  jag ett barn som inte fick äga sin gråt och ta emot tröst?
Hur når jag fram?

Det är ett förtvivlans skrik som ekar genom decennier, där orden tagit slut och känslorna tagit vid. Där sorgen öppnar sig, där skräcken står blottad.
Där finns en brunn av sorg som jag inte vågar gå nära, för att den får mig att knäa inför känslor jag saknar ord för och skriket fastnar i halsen och hindrar mig från att få luft. En sorg för tung att bära och ännu för ljudlös. Jag försöker trösta mig, men vet inte hur.
Jag kan inte ta bort något, så hur tröstar jag mig?

Där rör sig en skräck så stor att jag förstår att jag gömde undan och begravde den. I åratal stängde jag den inne, stängde den ute. Kapslade in och gömde den med en del av mig.
Hur bemöter jag en skräck jag mötte långt innan jag hade ord för den?
Den triggar hela försvarssystemet. Fly, slåss, stänga av. Jag kan inte slåss, jag kan inte längre stänga av, jag kan inte fly. Att inte kunna göra mer än att känna är… förtvivlan. Det är verkligen skräck. Det sköljer över mig som de värsta panikattackerna och jag kan inte ens skrika. Jag kan bara stå kvar. Adrenalinrusig och skakande, med försök att behålla mig förankrad i det icke skräckfyllda, i det icke förtvivlade. Jag kan bara hålla om mig och hålla mig kvar, och försöka trösta.
Men jag vet inte om jag når fram. För skriket ekar inom mig.

Orden räcker inte

04 fredag Nov 2011

Posted by in Den mörka spegeln, Hälsa och ohälsa, Livet

≈ 1 kommentar

Jag önskar att jag kunde beskriva hur det är att få hjärnan kidnappad av mörker, att känna hur självkänslan plötsligt rasar till marken och det inte finns några positiva tankar kvar. 
När det inte längre går att tänka positivt, vilket inte innebär att jag tänker negativt. Det blir bara tomt där allt det positiva brukar finnas.
Jag önskar att jag kunde säga hur det känns, men orden räcker inte.

Jag vill berätta hur det är att att ha ett konstant sömnbehov men inte kunna sova, att vakna och gråta av trötthet.
Hur initiativkraften försvinner tillsammans med orken, så att jag kan vara på väg ut en hel dag utan att lyckas komma över tröskeln. 
Jag vill kunna beskriva hur jag går och handlar men kommer hem utan middagsmat eftersom jag inte kunde bestämma mig för vad jag ville ha och sedan glömde just middagsmat.
Om gråtattacken när jag kliver av på hållplatsen hemma och kommer på det. 
Hur jag kan vara för trött för att lyfta gaffeln och därför inte orkar äta, hur aptiten är så borta att jag ständigt lämnar halva portioner och sedan äter godis för energins skull.
Hur anorektikern i mig nöjt rör på sig igen. Orden räcker inte.

Jag vill berätta om tröttheten efter dagar med en kropp som darrar och spänner sig i lågfrekvent, konstant ångest.
Om frossa och svidande ögon.
Om hur jag inte kan somna för att jag är så spänd.
Om hur ryggen och skuldrorna värker av att jag ryggandas när bröstet knyter sig.
Om hur jag tappar saker, fumlar, när musklerna inte lyder. Jag kan inte. Orden räcker inte.

Jag vill berätta om hur livrädd jag blir när jag inte känner att jag längre har något att ge, något att bidra med. Finns jag då?
När det känns som om mitt ljus mattas och blir en enda liten, skör låga, när mina färger blir dova och glanslösa. 
Hur det känns när ”jag orkar inte” går som ett konstant surrande mantra i huvudet, ett brus bland de andra tankarna.
När koncentrationen splittras och tankeförmågan påverkas.
När jag inte längre känner igen mig i den där gråtande människospillran. 

Jag vill berätta hur det känns, men når inte känslan. Orden räcker inte.

Förståelse är inte någon frälsning

11 tisdag Okt 2011

Posted by in Den mörka spegeln, Livet

≈ Lämna en kommentar

En gång i tiden trodde jag att bara jag förstod varför, så skulle allt bli bra. Jag betedde mig i alla fall som om jag trodde det. Då var jag anorektisk och gick i öppenvård, med terapi varje vecka. Länge – alltför länge – väntade jag på det där förlösande svaret som skulle få allting att framstå i ett förklarande ljus; svaret som skulle få mig att på något magiskt sätt bli frisk. Vilja göra rätt. Jag gömde mig bakom en förhoppning om ett Svar som magiskt trollspö.

Jag är inte ensam om det. Alltför många går i terapi i år efter år, söker hela tiden nya terapeuter, nya behandlingsformer eller rent av behandlingshem i hopp om det där förlösande, förklarande, svaret. Som inte finns. Inget ord löser problemen. Men de vill tro det, gömmer sig bakom att skylla på dåliga terapeuter, fel terapiform, bristfällig vård i stället för att se verkligheten i vitögat: det handlar inte om Svaret. Det handlar om att själv ta sig ur problemen. Utan svar.

När ditt problem handlar om ett beteende kan du inte prata bort det. När det gäller beteendestörningar, som ätstörningar, självskadebeteenden och de flesta missbruk, vill de flesta prata om det. Varför? För att det är tusen gånger lättare att prata än att göra något vettigt. Man kan sitta i åratal och prata om varför man gör si eller så, rota svar i sin barndom, älta det förflutna, nå insikter som låter ack så kloka, men som betyder noll och intet. Det handlar inte om orden, utan om handlingen. Jag slutar svälta när jag slutar svälta. Jag slutar skada mig när jag slutar skada mig. Jag slutar supa när jag stänger flaskan och inte öppnar den igen. Det är en handling. Inte ord.

Ingen förståelse i världen hjälper den som inte skrider till handling.

Och jag tror inte heller att förståelsen kan komma så länge man klamrar sig fast vid de störda beteendena. De ligger där som en ständig flyktväg, som en snuttefilt som står mellan mig och ett liv där jag möter både mig själv och mitt liv utan undanflykter och förbehåll. Förståelsen kommer först senare.

Jag måste välja fri(sk)het och gå vägen ut genom den mörka spegeln utan svar, utan garantier om att allt skulle bli förklarat, eller ens bra. Ett val utan något annat att hänga upp det på än valet självt och min vilja och önskan efter ett ärligare, sannare sätt att leva. Genom åren sedan det valet har svar efter svar, förklaring efter förklaring, dykt upp. Vart och ett i sin tid. Jag försöker inte längre forcera dem, jag strävar efter att förstå genom att känna, och tänka genom känslorna, snarare än genom att analysera. Så är min process.

Men vissa förklaringar… de gör ont. Vissa ”sanningar”, vissa mönster har förklaringar som legat djupt begravda i glömska och förnekelse. Av en anledning. När de nu kommer, i takt med att de där djupa frågorna vaknar och jag är redo att ta mig an och se dem, är det nästan omöjligt smärtsamt vissa stunder. Jag vill inte konfrontera mina rädslor, vill inte se orsakerna bakom dem, vill inte förstå varför jag gjort, tänkt och känt på vissa sätt. Jag vill inte. Men jag har inget val. För jag vill vidare.

Förståelsen är inte en frälsning. Den kommer inte som en uppenbarelse och får allt att framstå i ett nytt, lättare ljus. Den kommer genom smärtsamma minnen som skär som knivar i mig, som får mig att dra mig undan, tystna, stirra apatiskt ut genom fönstret med rinnande tårar, gå ut och gråta bakom solglasögonen, medan jag inte kan göra mycket mer än känna. Men jag tror att det är först genom att känna som jag till sist ska kunna läka. Jag hoppas det.

Leker med elden

02 torsdag Jun 2011

Posted by in Den mörka spegeln, Hälsa och ohälsa, Om mig

≈ 2 kommentarer

Den mörka medresenären är tillbaka. Den envisa baksätesföraren har tröttnat på att viska i mitt öra och kika mig över axeln, tröttnat på att bli ignorerad. Så nu sitter hon bredvid mig i framsätet, lockar på mig, frestar mig.

Jag leker med elden, flörtar med mörkret. Jag är medveten om det. Jag är också medveten om hur otroligt korkat det är. Men jag har kontroll. Eller har jag verkligen det? Kommer jag någonsin att kunna vara säker på om jag gör något för att jag vill eller om jag vill göra det bara för att det mildrar den ständiga, gnagande ångesten? Jag vet att jag är beroende av det här, att jag har varit beroende av de här beteendena. Jag vet att jag alltid kommer att vilja ha mer, jag vet hur snabbt det kan bli närmast tvångsmässigt. Jag vet allt det.

Och ändå leker jag med elden. Jag intalar mig själv att den här gången är det annorlunda. Den här gången kommer jag inte att tappa kontrollen. Kanske har jag rätt, kanske inte. Just nu vet jag inte. Kommer det att eskalera eller sluta? Kommer jag att eskalera det eller sätta stopp för det? Jag vet att jag inte i stundens hetta kommer att skära upp armarna, hur gärna jag än skulle vilja göra det vissa stunder. Det skulle helt enkelt vara för svårt att dölja. Så jag kontrollerar mig.

Hur var det nu det började igen? Bit för bit sjönk jag allt djupare ner i en depression, som sedan följdes av allt starkare ångest och till och med panikattacker. I takt med att jag har kunnat se att jag inte bara är deprimerad, att jag har börjat urskilja vad som är jag och vad som är sjukdomen, depressionen, har något förändrats. Jo, visst har jag fortfarande en depression, smärtsamt lågt självförtroende, bristande initiativkraft, energibrist; jag har ingen aptit, gråter för allt och inget och vill skada mig – men samtidigt är jag lycklig och positiv. Att äntligen kunna se den här tudelningen och kunna skilja på vad som är jag och vad som är sjukt innebär att jag inte är depressionen, jag är inte ångesten. Jag lider av depression och ångest, men det definierar inte vem jag är.

Tyvärr är det ganska tröttande att ha panikattacker, vara spänd och behöva kämpa för att kunna andas. Och det påverkar dansen. Jag hatar verkligen ångesten och paniken, men jag låter den inte styra mitt liv. Jag trotsar den genom att försöka leva normalt. Jag tar mig ut, jag träffar människor, jag pratar, jag interagerar, jag älskar, jag arbetar. När jag går in i en professionell roll kan ingen ana vad som finns bakom fasaden. Fast mina närmaste vänner, mina systrar, de ser mer. De kan känna hur jag vibrerar, fysiskt, känslomässigt, mentalt. De känner hur nära bristningsgränsen jag är. Men det här är den förvandling jag måste gå igenom, min metamorfos. Det sköra skalet runt mig är det som finns kvar av mina gamla murar, och eftersom det är så tunt måste jag skydda mig. Jag släpper inte in särskilt många. Jag kan inte göra det. Jag tänker inte göra det. Men varje andetag är en seger, varje morgon vaknar jag lite starkare, en dag närmare då jag bryter igenom skalet och kan breda ut mina vingar i frihet, skönhet och kraft.

Jag hoppas och önskar bara att det inte går för långt innan dess, och att genombrottet inte blir ett sammanbrott. Jag är orolig, och lite rädd. För jag vill verkligen skada mig – inte någon allvarlig skada utan bara lite grann. Och jag har gått ner lite i vikt eftersom jag inte har någon aptit och ibland är för trött för att tvinga mig att äta, och även om jag inte tror att det handlar om särskilt mycket är jag rädd att jag ska komma till en gräns där jag går in genom spegeln igen. Jag har redan mer tankar på att medvetet gå ner mer i vikt, kommer på mig själv med att titta på bantningskurer och måltidsersättningar. Jag noterar tankarna utan att agera på dem, läser etiketterna, kikar på näringsinnehållet, jämför priser. Tack och lov är de dyra och jag är alldeles för smart för att gå på de där tankarna. Jag behöver inte gå ner i vikt och jag har inga avsikter att göra det heller. Jo, en del av mig vill, en del av mig vill alltid det, men jag tänker inte göra det.

Samtidigt är jag medveten om att om jag går ner mer så kommer motståndskraften, viljan att stå emot, den mörka medresenären att minska medan hennes röst blir allt starkare och högre. Så jag håller tummarna för att det inte ska dröja alltför länge innan jag får den där tiden på öppenpsyk och att jag behåller kontrollen och håller ihop mig själv tills dess. Och att jag kan tvinga mig att äta. Mer. För jag tänker inte gå in genom spegeln igen! Den resan har jag ingen som helst lust att göra om.

Jag vet att det är fullkomligt idiotiskt av mig att leka med elden, men jag vet faktiskt inte hur jag ska kunna låta bli. Hur knäppt det än låter, så är det ungefär bara så jag vet hur jag kan ta hand om mig själv, hålla ihop mig utan att gå under av ångest och depression. Och även om panikattackerna på ett sätt får mig att känna att jag är sämre än någonsin tidigare, och trots utmattningen, den stora tröttheten, depressionen och allt det där, så är allt faktiskt tusen miljoner gånger bättre än förr. Jag kommer att ta mig genom det här också.

En gång ätstörd, alltid ätstörd i andras ögon?

12 torsdag Maj 2011

Posted by in Den mörka spegeln, Livet

≈ 3 kommentarer

Jag har nu varit fri(sk) från de ätstörningar som präglat större delen av mitt liv i 6½ år, men fortfarande möts jag till och från av tvivlet på att det går att bli frisk. Det är en fördom som är otroligt spridd, givetvis till stor del beroende på att många aldrig släpper taget om ätstörningen helt och därför inte blir helt friska, men ändå en fördom. För det är klart att det går att bli fri(sk). När man slutar leva ut ätstörningen, slutar låta tankar på mat och vikt styra tillvaron, normaliserar sitt ätande och slutar med kompensationsbeteenden så släpper man ätstörningen. Det är inte mer mystiskt än så. Visst innebär det att jag antagligen aldrig kan banta utan att riskera att väcka de ätstörda tankarna igen, men det finns faktiskt ett steg mellan tanke och handling. En ätstörd tanke innebär inte att jag kommer att agera på den. En dålig dags missnöje med kroppen och påföljande tanke om att gå ner lite i vikt behöver inte leda till att jag tar fasta på den tanken. Jag har ett val.

Jag har stött på tvivlet på att det går att bli frisk både inom och utanför vården, och de som vågar fråga är dem jag verkligen uppskattar. Den tvivlande blicken är svårare att bemöta. För då går jag in i försvarsställning, även om det bara är mentalt, och känner mig ifrågasatt. Och eftersom ”alla” vet att anorektiker ljuger, så finns det inte mycket jag kan säga till den som tror att man inte kan bli frisk. Jag försöker leva friskt och på så sätt visa att jag faktiskt har befriat mig från alla kontrollerande tankar, att jag äter som jag vill och tränar när jag har lust och faktiskt struntar i vad jag väger. Jag har inte ens särskilt bra koll på det, utan gissar utifrån vad min kassa gamla IKEA-våg visade senast.

Förra veckan var jag en sväng på akuten för att tigga till mig en remiss till öppenpsykiatrin eftersom den hjälp jag kan få från vårdcentralen inte känns adekvat för mina behov. Det lilla besöket, som var enormt ångestframkallande för mig eftersom jag avskyr sjukhus och känner mig extra utsatt där – utöver den sårbarhet och utsatthet jag redan känner i och med depression, ångest och panikattacker – innebar att dra en snabb redogörelse för nuläge och historik för två personer. Först en sköterska och sedan för en läkare. Jag säger redogörelse, för den var inte omfattande nog för att jag ska vilja kalla den för en korrekt anamnes.

Givetvis nämnde jag att jag i min historia har både långvariga ätstörningar och självskadebeteenden, men att jag varit fri från anorexin sedan 2004. Ändå kommer det frågor om maten, om jag verkligen inte har ätstörda tankar osv. Läkaren frågade om vikt och BMI, om hur jag äter och liknande, och jag blev bara så trött. Varför kan de inte lägga fokus på det jag säger är problemet i stället för att problematisera något som inte längre är något problem?

Det är sant att jag är längre än genomsnittet och något smalare än genomsnittet, det vill säga inte direkt storvuxen. Och jag har kanske tappat några kilo under den här depressionsperioden eftersom jag helt enkelt inte har någon aptit och inte alltid orkat äta. Men det är inte ett problem och jag vill inte att det ska bli en felfokus bara för att någon inte förstår att man kan bli fri(sk) även från långvariga ätstörningar.

Ibland slår det mig hur frisk jag blivit

21 fredag Jan 2011

Posted by in De stora frågorna, Den mörka spegeln, Fri(sk)het, Hälsa och ohälsa, Om mig

≈ 1 kommentar

Ibland dyker det upp en förflugen tanke som i ett slag påminner mig om hur långt jag har kommit, om hur fri(sk) jag har blivit. Är. Låt gå för att jag varit fri(sk) i ganska många år vid det här laget, men frisk på samma sätt som den som aldrig haft en ätstörning kommer jag aldrig att bli. Min friskhet, eller frihet som jag föredrar att kalla det, är min helt egna, enligt kriterier som jag själv fick skapa på vägen ut. Den innebär kort och gott ätstörningsfri. Recovered.

Men vissa dagar far en tanke genom huvudet. Som idag. Det är fredag = tidigt BodyPump-pass. Fruktansvärt roligt, omänskligt tidigt. Men med bra instruktör och ännu bättre träningssällskap är det ett av de bästa sätten att börja en dag. Fast i morse var det trögt att gå upp. När jag inte sovit ordentligt på nästan tre veckor är morgnarna sega. Och jag var så trött efter passet att det knappt kändes verkligt. Inte sådär skönt efterträningstrött, utan trött. Så trött att jag knappt orkar prata, tänka, så trött att jag skakar och är illamående av trötthet. Då far en tanke genom huvudet: ”Nu vill jag bara hetsäta.” Något jag egentligen aldrig har gjort, annat än av svält eller för att kunna kompensera efteråt. Något jag inte heller gjort på… åratal. Så länge sedan att jag inte riktigt minns hur länge. Men tanken kommer, och det som får mig att notera den är hur jag viftar bort den. ”Jaha. Nej, det ska jag inte.” Slut på diskussionen och tanken blåser vidare som ett maskrosfrö. Jag tömmer min Gainomax, åker hem och äter en smörgås som andrafrukost. Och inser hur långt jag har kommit.

En gång i tiden var den sortens tanke något jag inte reflekterade över att jag ens kunde säga Nej till; numera är den något som dyker upp sällan och liksom bara blåser förbi. På vägen ut fanns det några år när sådana här tankar gav upphov till många och långa inre diskussioner. Det var när jag hade insett att jag kunde säga Nej, att jag kunde låta bli även om jag ville äta/spy/skada mig på något annat sätt bara för att jag faktiskt inte ville ta konsekvenserna av det, att det fanns ett alternativ, men inte var helt klar över vad alternativet var och om jag egentligen ville säga nej eller tänka på konsekvenserna. Vanans makt är stor… Men med åren, eller rättare sagt med aktivt förändringsarbete, försvann den vanan och ersattes av friska, oätstörda vanor. För att inte tala om hur tankarna byttes ut och tankebanorna förändrades. (Man måste verkligen beundra våra fantastiska hjärnors förmåga till förändring!) Så att jag idag noterar när det dyker upp en gammal tankerest, men inte tar fasta på den. Det som var självklart då är inte ens naturligt längre.

De gamla tankespåren finns kvar någonstans inne i synapsernas vindlingar. De är numera halvt igenvuxna stigar i stället för breda motorvägar, men de finns där. Ibland händer något som gör att en tanke viker av in på dem, som ett litet snedsteg ner i det förflutna. Oftast handlar det om att jag är trött, eller hungrig, eller stressad, eller ledsen, eller otillfredsställd, eller alltihop på samma gång – något som uppenbarligen påminner tankarna om det som var, och så far en synaps in på en gammal stig. Så enkelt, så… odramatiskt.

Hade någon för 10 år sedan sagt till mig att jag en dag skulle kunna vifta bort tankar så enkelt, skulle jag inte ha trott på det. Jag vägrade tro på att det var omöjligt att bli fri(sk), även om jag många gånger tvivlade, men så här långt tror jag inte att jag vågade tro var möjligt att nå. Och ytterligare en tanke slår mig: om jag har klarat det ”omöjliga” på ett område så kan jag ju göra det på många fler, eller hur?

Hur började det?

13 måndag Dec 2010

Posted by in De stora frågorna, Den mörka spegeln, Om mig

≈ 1 kommentar

Etiketter

Förra tisdagen var jag i Säffle på utbildningsdag för kommunanställda inom vård (psykiatri), socialtjänst, omsorg och skola, för att de skulle lära sig mer om självskadebeteenden. Jag höll en föreläsning och diskussion på nästan 2 timmar och missade tyvärr Elin Grelssons föreläsning efteråt eftersom jag var tvungen att vara tillbaka i Göteborg. Att vara ute och föreläsa igen påminde mig om hur otroligt roligt jag tycker att det är, och hur de där kunskaperna som jag sitter på genom alla år med ätstörningar, självskadebeteenden, depression och ångest, och som jag inte tycker är särskilt märkvärdiga, faktiskt kan hjälpa andra. För kommentarerna jag fick efteråt var väldigt positiva. (Om någon är intresserad av att boka mig kan ni kontakta mig via mail.)

Men jag fick också en fråga som jag fortfarande inte vet om jag kan svara på: Hur började det? Hur kom det sig att jag gick in i en ätstörning? Vad gjorde att jag skar mig, den där första gången jag aktivt skadade mig själv?

Sanningen är att jag inte vet. När det gäller ätstörningen känns det som att det alltid var så, eftersom jag inte riktigt minns något ”före”. Jag gick in i det tänkandet så tidigt att jag inte kan säga att något påverkade mig, att det var någon yttre impuls som fick mig att välja just mat och vikt som fixering. Kanske var det delvis ett medfött svältberoende, kanske handlade det om kontroll över något som jag kunde kontrollera och som kunde vara bara mitt. Jag vet bara att någonstans började det och sedan fortsatte det; ett tänkande som var så mycket en del av mitt liv att jag sällan stannade upp och ens undrade hur det började, varför det började. Visst har vårdpersonal, psykologer och terapeuter genom åren försökt rota i det, när de tagit anamnes eller när de har försökt reda ut vad som är Den Bakomliggande Faktorn. Men så enkelt är det inte, inte när man har gått i över 15 år innan man söker hjälp. Då spelar den ursprungliga utlösande faktorn inte en särskilt stor roll längre.

Periodvis har jag säkert föredragit att leta efter orsaker för att slippa ta itu med problemet, men vad leder det till? Det finns aldrig ett svar som får alla bitar att falla på plats och vips! ändra tankar och beteenden. Har man lärt in ett destruktivt, stört beteende kan man bara bli av med det genom att bryta det. Aktivt. Genom att lära in ett sunt beteende, helt enkelt. Alldeles oavsett bakomliggande orsaker. Det blir liksom lite meningslöst att in absurdum rota i det förflutna, för dels kan jag ändå inte ändra på det, och dels är det bara här och nu som jag kan göra en förändring. Visst har vissa ledtrådar från det förflutna gett mig förklaringar som fått mig att förstå mig själv bättre, och hjälpt mig att skapa strategier för att komma vidare, men till minst 75 % har rotandet efter orsaker faktiskt varit ganska meningslöst. Det tar alldeles för lätt bort fokus från det viktiga: mitt ansvar att göra något av mitt liv här och nu. Förståelse är bra, förklaringar likaså, men orsaker, behöver vi verkligen dem?

När det gäller självskadandet är det lika svårt att svara på vad som fick mig att en gång börja skära mig. Det var långt före emo och det nästa epidemiska spridandet av självskadande som ett identitetsskapande ungdomsbeteende (säg vad ni vill, det är verkligen så det ser ut i vissa kretsar, kopplat till ett ganska stort koketterande som jag verkligen inte tål), så impulserna kom inte heller där från media eller vänner. Jag såg rakblad, jag bestämde mig för att testa. Uppenbarligen gav det mig något eftersom jag sedan gjorde om det. Och ganska snabbt var jag fast. Det var för mig ett beteendeberoende som mycket väl går att jämföra med vilket substansberoende som helst, bortsett från att ruset var kortvarigt och jag kom ner ganska snabbt men inte stenhårt igen. Men jag fastnade snabbt, även om jag under de första åren inte skadade mig särskilt ofta, och det fanns definitivt en snabb toleransökning. Så efter steg 1 var det en låg tröskel till steg 2 och sedan vidare. Helt utan någon egentlig orsak mer än att det uppenbarligen lindrade någon oro eller ångest i mig.

Som jag minns det, så här 17-20 år senare, var det inte så mycket ångestlindring som att känna något överhuvudtaget. När jag verkligen fastnade i det självdestruktiva beteendeberoendet var jag ganska djupt deprimerad och hade lite panik över att inte känna. Säkert fanns det ett mått av lindring eller lättnad också, för om det inte hade fyllt någon funktion hade jag inte fortsatt. Men det löste ju aldrig något. Precis som annat drogmissbruk. Det jag däremot vet säkert att det inte handlade om var dålig impulskontroll. Tvärtom hade jag väldigt bra impulskontroll, och det enkla faktum att min fåfänga hindrat mig från att vara randig idag är ett bra bevis på det. Jag valde när och var och hur jag skulle ge efter för impulsen. Full kontroll, och när jag kände att jag höll på att tappa kontrollen kontaktade jag psykakuten. Kanske inte den genomsnittliga patienten…

Men som sagt, svaret på frågan Varför har jag fortfarande inte. Jag vet inte varför jag började eller varifrån idén kom. Och inte heller där spelar det någon roll. Jag började, jag fortsatte, jag slutade. För mig är det mer intressant varför jag slutade än varför jag började, men det är ett ämne för ett annat inlägg.

Andra människor är ofta intresserade av varför och hur – varför började jag, hur gjorde jag – och det intresserar inte mig det minsta. Det är väl deras behov av att förstå, parat med lite sensationslystnad, som gör att de ställer fel frågor och söker svar på fel plats. Sanningen är att det är mindre viktigt att förstå det förflutna än att förändra nuet. Tillbakablickarna kan man ta när man brutit beteendet, för det är ändå först då man kan se nyktert på situationen.

För ett är säkert: Vi är inte vårt förflutna och det är bara i nuet vi lever och förändras. Den som stirrar sig blind på det som varit missar chansen att uppleva det som är.

Heja mig!

17 fredag Sep 2010

Posted by in Den mörka spegeln, Empowerment

≈ 4 kommentarer

Etiketter

,

6 år. Ja, nu i dagarna är det 6 år sedan jag en septemberkväll gick längs Vasagatan och sparkade i höstlöven när tanken slog mig: ”Jag tror att det är över nu.” Så kort, så enkelt, så … omärkvärdigt. Anorexin var över. 25 år av mitt liv var över.

Nu var det inte så enkelt att det gick från en dag till nästa, att det som periodvis var hela mitt liv, det viktigaste som fanns, plötsligt försvann, utan det hade tagit flera år. Men just den kvällen markerar jag som mitt eget fri(sk)skrivande eftersom det var då jag insåg att mitt liv inte längre styrs av en ätstörning. Jag var fri. Jag är fri.

Jag betraktar mig än idag snarare som fri än frisk, av det enkla skälet att jag aldrig såg mig som sjuk. När det gäller vården så vet jag än idag inte riktigt om jag någonsin varit vare sig sjukförklarad eller friskförklarad. För mig var det inte en sjukdom; det var mitt sätt att leva. Det var hela mitt liv. Det var något jag vuxit upp med, det var något jag hade utvecklats parallellt med sedan jag var barn, som i stort sett alltid hade varit där. Jag har inget ”före” att falla tillbaka på, jag minns inget före. För då var jag barn. Så vägen ut handlade inte om rehabilitering, utan egentligen om habilitering, inte om att hitta tillbaka till ett friskt liv utan att ta reda på vad ett fritt, eller friskt, liv är för just mig, om att skapa mig en identitet utan ätstörning. Och utan en hel massa annat… Det tog några år, men jag nådde dit.

Allt var inte löst den där septemberkvällen, allt är inte löst än idag. Periodvis får jag mer ångest, jag blir deppig eller deprimerad när jag kör slut på mig, vissa dagar har jag en massa funderingar i huvudet. Jag är mänsklig, allt kommer aldrig att bli helt perfekt. Men jag förstör inte för mig själv när jag mår dåligt. Jag är inte ätstörd längre, den mörka spegeln har släppt sitt grepp och sin lockelse; jag är fri.

Brist på uppföljning eller 6 år senare

08 onsdag Sep 2010

Posted by in Den mörka spegeln, Empowerment

≈ 5 kommentarer

Etiketter

Nu i september firar jag 6 år som fri(sk) från mina ätstörningar, och ändå kan jag periodvis känna mig väldigt ensam om mina tankar och funderingar och fortfarande undra över om det är ”normalt” eller friskt att tänka si eller så. För skuggorna försvinner inte helt.

Vissa dagar, som idag, önskar jag verkligen att specialistenheterna hade något slags program för uppföljning även flera år efter avslutad behandling. Framför allt för diagnoser som man vet kan sitta i eller ha sviter med sig länge. För även om jag är frisk, så har jag perioder när jag inte vet om det som händer – fysiskt och/eller psykiskt – är sviter av mina alldeles för många år med ätstörningar, eller rester, eller bara normala reaktioner på en kanske inte helt hållbar livssistuation. Ni vet, för att kunna ställa de där frågorna om det är normalt att …, om andra också …, finns det något sätt att bemöta … osv. De där frågorna som jag inte har någon att ställa, som ibland gör att jag känner mig helt ensam med mina funderingar och faktiskt bara måste stå ut. För jag känner ingen som levt med en ätstörning så länge som jag gjorde och som sedan blivit så frisk som jag är. Och det är skillnad på att ha haft en ätstörning i några år och att ha vuxit upp och levt nästan hela livet med och i den. Det är stor skillnad på att ha varit sjuk och på att ha levt det. Det säger jag inte för att bagatellisera, utan för att det är en skillnad jag märkt av när jag pratar med andra. Själva helvetet är lika stort oavsett hur länge det varar, och lidande är inget man kan sätta mått på, men det är just normalitetsaspekten som påverkas av hur länge man levde med det. I 25 år var det en del av mitt liv.

Andra jag känner som levt länge med ätstörningar är i de flesta fallen inte friska, och de som är det pratar sällan eller aldrig om det. Jag pratar sällan om det. Det är svårt att hitta orden för att prata om tankar som egentligen är oskyldiga eftersom de inte slår över i beteenden, när så många tror att man inte kan bli fri(sk) från en ätstörning, eller när människor tolkar det som att ”jaja, men det är ju bara tankar”. Ibland hade det bara varit så skönt att bolla med någon som också varit där, som också levt det, och kommit ut igen. Utan att bli dumförklarad, eller för den delen sjukförklarad igen. En gång kroniker är inte alltid kroniker.

Jag upplever att den lilla kontakt jag hade med specialistvården (behandlingshem i Varberg) försvann väldigt snabbt när jag inte längre hade behandlingsveckor där (=när de inte längre kunde tjäna pengar på mig). Det talades något om uppföljning med ett visst intervall, men bortsett från en enkät via brev minns jag inte att de faktiskt följde upp. Öppenpsykiatrin, där jag var den största delen av tiden, har inte heller någon form av uppföljning efter avslutad behandling, och tidigare terapeuter har jag tyvärr inte råd att ta avstämningssamtal med. Så vad återstår? Försöka bolla med vänner? Kanske. Friska vänner i så fall. Men det är svårt, och det tar emot. ”Du… jag behöver prata om något som egentligen inte är något men som kanske är något ändå och som skulle vara skönt bara bolla lite.” Alla andra har så mycket med sitt, och när det inte egentligen är något är det svårt att begära det. Jag har i alla fall svårt för att ta den platsen, plus att jag är rent otroligt selektiv med vilka jag ”kan” prata med. Då hade det underlättat SÅ mycket med professionella uppföljningar. Inte för att det finns så värst många proffs som kan det här bättre än jag, men för att de är objektiva lyssnare på ett helt annat sätt än vad vänner är. De har betalt för att jag ska ta av deras tid…

Fast kanske handlar det här om att det är drygt 6 år sedan, och att livet går i spiraler, så att vissa saker blir aktuella med jämna mellanrum, när man närmar sig samma ställe i spiralen. Jag har gått vidare, men vissa saker är jag inte färdig med än. För jag vet ju att allting alltid går vidare ☺

Självförtroendetörnar och hjärnspöken

19 onsdag Aug 2009

Posted by in Dans, Den mörka spegeln, Om mig, Vikten av vikten

≈ 8 kommentarer

I början av sommaren gick det så bra med dansen; jag tyckte att jag gjorde framsteg, kunde uttrycka det jag ville, vågade experimentera. På drillingen (vår dansrelaterade hårdträning – även kallad bellydance bootcamp) gick det framåt, inte omänskligt jobbigt även om svetten rann och musklerna darrade av trötthet (vilket i min värld är lika med riktig träning). Självkänslan var bra och det var superkul. Jag vågade göra en improvisation inför klassen när jag inte hann göra en koreografi.

Och sedan: tre veckors uppehåll. Massor av jobb, ingen tid att röra på mig, sömnbrist, för mycket koffein och Pepsi max. Börjar märka hur jag bara verkar bli större och större, kläderna passar inte riktigt, och när jag vågar nämna det för någon annan så får jag medhåll. Det är alltså inte bara inbillning. Och jag kan inte riktigt förstå varifrån det kommer, för även om jag rör på mig lite mindre så äter jag inte mer än vanligt, och så mycket rör jag inte på mig i vanliga fall att ett par veckor någonsin tidigare spelat någon roll. OK, mycket är säkert vätska, men när celluliterna blir tydligare än någonsin, när jag kan spänna musklerna och det är ett tjockt, mjukt, gropigt lager över dem och det bara är så mycket mer av mig – då är det inte lätt att vara rationell längre.

Danslektion ett efter uppehållet var katastrof. Ingen funkade, vi gjorde steg som vi tydligen hade gått igenom flera gånger men som överhuvudtaget inte fanns i min hjärna (kom sedan på att de där flera gångerna antagligen var de första veckorna av sommarkursen när jag inte var med, så jag var inte dum i huvudet), noll och ingen inspiration i improvisationerna och spegeln var inte snäll. Faktum är att spegeln var så dum att det störde mig mer än vad jag någonsin har blivit störd av den. Men OK, tänkte jag, det var bara en gång, jag är stressad, har sovit fyra timmar och hade väl en dipp.

Missar två veckor pga jobb. Tål snart inte min egen kropp, verkligen avskyr hur den växer och känslan av att chockad stå på vid sidan av. Under alla år med anorexi har jag aldrig haft den här paniken, har aldrig tålt min egen kropp så dåligt som nu – och vet inte var jag ska börja. Borde jag skaffa en personlig tränare (för vilka pengar då?) som hjälper mig med motivationen och att komma igång med en träning som ger resultat? Borde jag bara börja promenera en gång om dagen och träna normalt – jag som hade tänkt säga upp gymkortet och dansa tre gånger i veckan, men det kanske får bli två gånger dans och gymmet med lite styrka och BodyBalance, och kanske börja lite med BodyCombat också för konditionens skull? Instinkten säger: sluta äta, börja tokträna och ta för fan och hyvla bort det där extra nu. Instinkten följer jag inte. Det där är bara affekt som talar, den lyssnar vi inte på. Det som ska göras måste göras sunt. Inga dumheter här inte – hur stor paniken och ångesten än blir.

Så danslektion i måndags igen, sista för sommarterminen. Fyra timmars sömn, stress och för mycket koffein – fyller på med en stor latte på vägen för att boosta lite. Den hjälper i en timme. Till en början går det bra, det känns fortfarande som om allt plötsligt blivit lite för avancerat och jag känner mig superkorkad när jag inte får in steg, men har bestämt mig för att ha tålamod och vara positiv. Det är ju så kul!
Men när blodsockret sjunker, koffeinet går ur kroppen, inspirationen inte ens går på sparlåga i improvisationerna och kreativiteten är på samma nivå som ett grått papper, då funkar det positiva tänkandet dåligt. Det positiva tänkandet innebär nämligen att jag hela tiden håller ångesten på armlängds avstånd för att stå ut med att se mig i spegeln och se hur mycket mer det blivit av mig under sommaren. När orken tryter blir det plötsligt otroligt jobbigt att stå ut med mig själv, stå ut med synen av mig själv och samtidigt dansa, synas. Det blir jobbigt att låtsas ha det där självförtroendet som jag hade tidigare och som jag är förbannat bra på att fejka. På scen gäller verkligen ”fake it ‘til you make it”, och det funkar, men aldrig tidigare har det krävs en så stor ansträngning.

Stressnivån stiger av ansträngningen att stanna kvar framför spegeln och se det jag ser – oavsett om det är hjärnspöken eller inte – jag hörde någon gång att en anorektiker kan få ett lika stort påslag av stresshormon i matsituationen som en kvinna får under förlossningen, och ungefär dit stegras nog mina stresshormoner – och jag vill bara fly, eller sjunka ihop i en liten skakande hög i ett mörkt hörn någonstans. Tvingar mig att stanna och att givetvis inte visa det. Säger bara lite, till någon enstaka. Skulle jag börja säga för mycket så kommer jag stortjuta och jag går innan det händer. På bussen är det i alla fall ingen som ser det.

Danssjälvförtroendet är helt borta. Det vanliga självförtroendet har också fått en rejäl törn. En stor törn.

Tänker än en gång att det kanske är dags att lägga ner alltihop. Avboka höstens kurser, bränna alla danskläder – eller sälja på Tradera – glömma det. För jag står inte ut med den här stressen framför spegeln och jag håller på att tappa tålamodet med mig själv. Att hamna på en platå i utvecklingen är väl en sak, det kan jag acceptera ett par veckor, liksom att ha en dålig dag. Men att gå bakåt i utvecklingen accepterar jag inte. Att vara så här kass trots att jag anstränger mig och faktiskt tränar hemma – några stunder här och där, vilket verkar vara mer än vad de flesta gör – det gör att det inte är lika roligt längre.
Det kan jag inte säga högt, för jag vet vad jag får till svar: jag måste sänka kraven på mig själv, det blir bättre, kram, jag ser bra ut, jag är smal bla bla… Tomma svar som innehåller peppning men ingen förståelse. Jag vill inte ha en kram, jag vill inte ha gullegull och någon som säger att jag ser bra ut. Det visar bara att de inte hör. Ibland är förståelse att inte säga något peppande, för att det bara kommer att falla platt.

Men jag biter ihop, bestämmer mig för tålamod och att tvinga mig igenom det här utan att ge upp. En termin till. Så jag anmäler mig samma kväll till tre workshops under Dark & Tribalicious-helgen i höst. Mot bättre vetande, kanske.

För det är verkligen inte lätt när varje lektion just nu innebär att jag stålsätter mig mot ångest och ett kroppshat som jag inte kan förklara för någon hur starkt det är. (De flesta skulle dessutom bara tro att det var ätstörningen som spökade, men det är det inte så länge jag inte strular med maten eller övertränar eller andra korkade beteenden.)
Jag tror inte folk folk som inte själva har arbetat sig ur ångest förstår vilken energi det går åt att utsätta sig för något som skapar en så nästan förlamande ångest och så mycket motvilja, hur jobbigt det är att låtsas ha det där självförtroendet och inte minst att fortsätta intala sig själv att det blir bättre, det är bara i mina ögon jag blivit stor (och i alla mina kläder och på vågen) och allt är bara hjärnspöken.
För det där sista är inte sant. Det är inte hjärnspöken, det är i högsta grad verkligt. Och något jag måste göra något åt, trots att orken ligger på minus. Måste och vill, rättare sagt. Men ingen ork = extremt dålig motivation att göra något alls.

Drilling idag, med leder som värker och inte tycker om att vara med, noll ork och kortaste tålamodet. Kan vara världens sämsta idé att gå dit, men det kan också vara nyttigt. Om jag inte slår sönder spegeln i ren ilska.

Det stora positiva i allt det här: Jag strular inte med maten! Jag gör inget dumt!