Jag letar svar och förklaringar genom att följa trådar genom känslor, tankar och minnen, genom att nysta mig fram till en början, en rot, ett frö. Blir det ett brott på tråden eller den slutar i inget, fortsätter jag inte att älta runt, runt, runt där – jag har lärt mig att det bara slukar energi och lust – utan släpper det. Kommer det tillbaka kan jag följa tråden vidare då.
Men det har inte alltid varit så. Jag fastnade mer förr. Då kunde jag vända och vrida, grubbla och försöka förstå intellektuellt. Jag trodde att jag skulle kunna hitta svar som fick allt att framstå i ett förklaringens ljus, svar som magiskt skulle lösa allt. Om jag bara förstod och visste varför, så skulle det bli bra. Att förstå är väl att lösa?
Trodde jag verkligen det, eller ville jag tro det?
Det är såklart inte så. Det har aldrig varit så enkelt för mig, i alla fall. En förklaring är inte en lösning, inte en magisk besvärjelse som löser förbannelsen. Ändå… den kan ge svar om vilken väg man ska ta. Ibland livsviktiga svar på känslor som blockerat vägen.
Jag på egen hand trevat mig fram genom allt mörkare grottgångar, följt spår tillbaka, likt Ariadnes tråd, men en tråd som leder in i det okända. In i ett allt mer otryggt och skrämmande mörker, men genom det in mot labyrintens mitt. Jag behöver inte göra mer än följa känslan när den kommer, låta tråden löpa. Det ger svar. Inget förklaringens milda ljus, utan oftare smärtsamt förblindande insikter som får mig att tappa orienteringen och luften, och som gör mörkret djupare tills jag finner tråden och mig själv igen.
Det är ingen magi. Ingen skönt förklarande lösning. Men finns det en tråd att följa in i labyrinten, så har den också en mitt. Där finns skatten. Där finns något bortom mörka gångar och smärtsamma sanningar.