• Om mig

Lisigt

~ Med lätta steg och öppna sinnen

Lisigt

Etikettarkiv: Sorg

11 lördag Jul 2015

Posted by Lisa in Livet

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

depression, Sorg

Ett fall som saknar botten.

”I’ll do my crying in the rain”

11 lördag Jul 2015

Posted by Lisa in Hälsa och ohälsa, Ord

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

depression, PTSD, Sorg, trauma

”I’ll do my crying in the rain”
Och i sängen, i frukostkaffet, i duschen, i maten, på yogamattan, i soffhörnet, medan jag städar, över mobilen, på Willys, bakom solglasögon på spårvagnen, när jag ska sova, när jag sover.
Det känns som om jag gråter konstant.

Men jag gråter jag inte när jag träffar och pratar med någon. Då är det tvärstopp. Jag håller inte tillbaka; det är bara stopp. Om de inte frågar och kan stanna kvar och lyssna tills jag får fram det. Det är synd. Det finns tröst jag hade behövt kunna få.

Jag gråter sällan i naturen. Eller med dem jag är trygg med. Då får jag bara vara. Det hjälper. Då får livet mer plats och glädjen mer utrymme. Då blir mardrömmen liten och nästan maktlös. Nu håller den mig hårt, tränger in mellan sprickorna och kramar sönder. Rädsla och sorg, vrede och reaktioner som jag tror ska göra mig galen. 

Idag är en sådan dag. En kamp. Ytterligare ett slag att utkämpa. Det här är inte mitt val, men jag måste. Idag sker striden stilla, inombords. Dagen går. Ett andetag i taget. En tår efter den andra. 

Små tankar om stora sorger

08 onsdag Jul 2015

Posted by Lisa in De stora frågorna, Livet, Ord

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Sorg

De största sorgerna är inte alltid de som ser störst ut. De kan te sig ganska banala för andra, men väcka hela avgrunder inom en. Kanske för att de blir portaler till andra lager av sorg, kanske för att de rör vid något djupt ärligt och viktigt, kanske för att de råkade tajma något som gav sorgen en högre frekvens. Det är inte relevant. För de är vad de är. 

Det är svårt att mäta något som slår så olika hårt som sorger, och så olika brett, utan att det uppfattas värderande. Jag värderar inte sorg. Småsorgerna, som svider som raksår i saltvatten, känns när man får dem men läker, om de inte blir inflammerade eller upprivna. Andra sorger tar längre tid på sig. Vissa går på djupet, andra slår brett, påverkar mycket i livet. En del läker aldrig, man lär sig bara leva med dem. Ofta tyst, men så är det som om de väcks igen, flammar upp, bubblar upp till ytan som lava, och man slås till marken inför deras kraft.

Jag slås till marken, faller på knä och vill skrika högt i förtvivlan, men inga ljud når mina läppar. Skriket fastnar på vägen. Det finns inga ord, inga ljud. Inget utlopp.

För mig har de djupaste sorgerna visat sig handla om förluster av något viktigt. Något för mig viktigt. Ibland visste jag inte före förlusten hur viktigt just det var. Jeanette Winterson skriver i Written on the Body ”Why is the measure of love loss?” och det tror jag inte bara gäller kärlek. Hur viktigt något är, eller har varit, kan ibland märkas bäst i sorgen vid förlusten. Av personer, sammanhang, tro, drömmar… av det som var och det som aldrig fick bli.

Det är inte vad jag vill

10 fredag Apr 2015

Posted by Lisa in Livet, Ord

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

acceptans, Sorg

–Det är inte vad jag vill.
–Nej, det är det inte. Kan det vara bra ändå?
–Ja, det är bra. Det som är, är bra. Så länge jag inte blir påmind om vad det inte är. Så länge jag inte vill ha mer. Så länge jag inte längtar. Så länge jag kan ta det bra och nöja mig.
–Kan jag?
–Just nu kan jag. Men jag vet inte hur länge det räcker.

När jag blir påmind om det jag saknar, det jag längtar efter, det jag önskar, det jag ville, växer tomrummet invid det jag har, vid det som är bra. Och hur gärna jag än vill kan jag inte få det bra att växa och bli vad jag önskar. Vad jag vill. Jag kan inte göra något alls med det, mer än ta det för vad det är. För det bra. Och det vore orättvist att ta det för vad det inte är; det vore att förkasta det bra, eller hur? Det gör jag inte. Det gör jag ju inte. Så gör inte jag. Jag gör det bästa möjliga, det mesta möjliga, så länge det räcker.
Men visst finns tvivlet om hur länge det räcker. Hur länge jag kan nöja mig med det som är och glömma tomrummet bakom axeln. Så länge det bra väger upp saknaden. Men just nu är det bra. Då stannar jag där. Här. Nu.

Djupt inom mig finns ett skrik

20 fredag Feb 2015

Posted by Lisa in Den mörka spegeln, Känslor, Om mig, Ord

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

dissociation, Sorg, trauma

Djupt inom mig finns ett skrik.

Det är barnets skrik; barnet som alltför tidigt lärde sig att begrava gråten, att den inte tjänade något till. Barnet som stängde av, stängde dörren till känslorna och blev en annan, en som var starkare och inte behövde tröst, som inte behövde.
Jag hör henne, och jag försöker nå henne för att trösta. Men hur tröstar jag det otröstliga?
Hur tröstar  jag ett barn som inte fick äga sin gråt och ta emot tröst?
Hur når jag fram?

Det är ett förtvivlans skrik som ekar genom decennier, där orden tagit slut och känslorna tagit vid. Där sorgen öppnar sig, där skräcken står blottad.
Där finns en brunn av sorg som jag inte vågar gå nära, för att den får mig att knäa inför känslor jag saknar ord för och skriket fastnar i halsen och hindrar mig från att få luft. En sorg för tung att bära och ännu för ljudlös. Jag försöker trösta mig, men vet inte hur.
Jag kan inte ta bort något, så hur tröstar jag mig?

Där rör sig en skräck så stor att jag förstår att jag gömde undan och begravde den. I åratal stängde jag den inne, stängde den ute. Kapslade in och gömde den med en del av mig.
Hur bemöter jag en skräck jag mötte långt innan jag hade ord för den?
Den triggar hela försvarssystemet. Fly, slåss, stänga av. Jag kan inte slåss, jag kan inte längre stänga av, jag kan inte fly. Att inte kunna göra mer än att känna är… förtvivlan. Det är verkligen skräck. Det sköljer över mig som de värsta panikattackerna och jag kan inte ens skrika. Jag kan bara stå kvar. Adrenalinrusig och skakande, med försök att behålla mig förankrad i det icke skräckfyllda, i det icke förtvivlade. Jag kan bara hålla om mig och hålla mig kvar, och försöka trösta.
Men jag vet inte om jag når fram. För skriket ekar inom mig.

Där solen inte går ner

11 fredag Apr 2014

Posted by Lisa in Ord

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Sorg, utmattning

Jag vill gå. Bort.
Svepa havet runt mig som en svartglittrande mantel och gå tills havet blir ett med himlen och manteln glittrar av stjärnor.
Kanske skulle det finnas vila där.
Kanske en plats där sorgen får komma till ro.
Där solen inte går ner.

”And every season since is winter, and I do still ache”

19 måndag Aug 2013

Posted by Lisa in Boktips, Citat, Fri(sk)het

≈ 2 kommentarer

Etiketter

Ätstörningar, Frisk, Sorg, Wasted

It’s never over. Not really. Not when you stay down there as long as I did, not when you’ve lived in the netherworld longer than you’ve lived in this material one, where things are very bright and large and make such strange noises. You never come back, not all the way. Always, there is an odd distance between you and the people you love and the people you meet, a barrier, thin as the glass of a mirror. You never come all the way out of the mirror; you stand, for the rest of your life, with one foot in this world and one in another, where everything is upside down and backward and sad.*

Det är en av de där Böckerna – de med stort B – som för alltid har förändrat något för mig. En bok som fick mig att hitta dörren till mitt språk för att förklara det jag inte hade kunnat prata om för att jag inte hade orden för det. Boken är Marya Hornbachers Wasted: A Memoir of Anorexia and Bulimia, och det jag dittills hade saknat ord för var anorexin. Jag tror att jag läste boken kort efter att den kom ut, troligen 1999, när jag började vägen ut genom att gå långt djupare in i ätstörningen än vad jag

På ett sätt är citatet plågsamt sant: Man kommer nog aldrig helt tillbaka. Inte till ett liv som om det aldrig hade funnits en ätstörning, inte till ett liv där du inte minns hur det är på andra sidan spegeln. Inte till ett liv utan beroendet, lockelsen.
Jag kom ut ur spegeln. Jag gjorde det. Jag steg ut ur den och klippte kedjorna. Och jag är så onojig kring min kropp idag att jag är friskare än de flesta som inte haft drygt 25 år av ätstörningar. Men ändå… jag kan inte glömma det. Jag kan inte glömma att jag levt i en helt annan värld, som ofta verkar lägga ett avstånd mellan mig och andra.

Som ett osynligt skal. En skugga som kan svepa fram hur ljus dagen än är och få ett stråk av kyla att dra genom mig. Det försvinner inte.

Det är svårt att förklara. Kanske är det lika mycket en effekt av att jag aldrig fick någon anknytning, ingen trygghet, ingen känsla av att ha ett värde utöver vad jag gör för andra. Kanske är det år efter år av depressioner, de där som jag börjar förstå att jag aldrig kommer att slippa.

Men det är ekona av alla dessa år på andra sidan spegeln som skapar den största overklighetskänslan. Det var så jag ”hanterade” allt. Det var så jag levde. Jag vet inte hur det är att vara 10, 15, 20, 25 utan att tänka på mat och vikt och prestation.  Jag missade så många år, så många erfarenheter. Så många drömmar. Allt det där med relationer och resor och utveckling och tankar på familj och hus och… liv kom i andra hand. Det fanns inte plats för det. Först var det anorexin som tog plats (och depressionerna), sedan arbetet för att ta mig ur det. Och alla plikter, allt för att skapa ett värde för mig och en mening med det jag varit med om. Först när jag var 30 blev jag fri(sk). Det var då jag egentligen fick, eller gav mig, en chans att börja leva. Jag började då, när många slår sig till ro, bildar fasta par och familj, har ett stabilt jobb och köper hus. Jag kom efter. Jag kommer inte ikapp.

Det innebär inte att jag inte kan få det bra. Det innebär inte att mina erfarenheter inte var värdefulla. Det innebär inte att jag har nått en lägre nivå av personlig utveckling än andra – tvärtom, faktiskt. Jag känner mig själv bättre än många andra och har mött mig själv på ett djupare sätt än vad många någonsin gör. Det är jättevärdefullt. Men det innebär att jag inte kan få det där normala livet, de där naturliga livsstegen. Jag kan se det på avstånd, med en tyst önskan om att få ta del, men jag var borta från det så länge att jag inte vet hur jag ska komma dit. Jag förstår inte hur det skulle gå till. Jag förstår inte hur man gör för att komma dit. Jag vet inte hur man lever så.

Och ibland önskar jag att det inte var så.
Ibland gör avståndet så förbannat ont att inga av mina erfarenheter är värda det.
(Framför allt inte mitt i ett depressionsåterfall.)

Det är det jag inte var medveten om då, för några år sedan. Jag förstod inte då hur efter jag hade kommit. För jag trodde då att det jag hade gått igenom var nog. Att det var en slutpunkt och att resten av livet skulle komma ikapp när jag valde och bejakade det. Det var ju så alla sa att det var. De hade fel. Men vissa saker förstår man först i efterhand.
De där konsekvenserna.

It does not hit you until later. The fact that you were essentially dead does not register until you begin to come alive. Frostbite does not hurt until it starts to thaw. First it is numb. Then a shock of pain rips through the body. And then, every winter after, it aches.
And every season since is winter, and I do still ache.*

 

*Båda citaten från Marya Hornbacher, Wasted: A Memoir of Anorexia and Bulimia, som finns i flera utgåvor.

Arkiv

Kategorier

Follow Lisigt on WordPress.com

Klicka här om du vill få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Follow Lisigt on WordPress.com

Webbplats byggd med WordPress.com.

  • Följ Följer
    • Lisigt
    • Har du redan ett WordPress.com-konto? Logga in nu.
    • Lisigt
    • Anpassa
    • Följ Följer
    • Registrera
    • Logga in
    • Rapportera detta innehåll
    • Visa webbplats i Inläggsvyn
    • Hantera prenumerationer
    • Minimera detta fält