Idag rapporterar diverse nyhetskanaler och tidningar om hur allt fler behandlas med ECT – electroconvulsive therapy eller på lekmannaspråk elchocker – i nuläget cirka 40 000 behandlingar om året, vilket är en fördubbling jämfört med för 10 år sedan, enligt Svenska Dagbladet. Socialstyrelsen kommer under veckan med en rapport där vården kritiseras för att inte ge patienter tillräcklig information om riskerna med och biverkningarna av ECT, och för att de som får men av den inte tas om hand.
I höstas hade Uppdrag granskning två program om ECT under rubriken Den stora glömskan, dels om hur patienter inte upplystes om biverkningar och risker och dels om hur patienter behandlats under långa perioder och mot sin vilja. (Via Den stora glömskan hittar ni fler länkar.) Det har dessutom på senare år kommit in ett antal lex Maria-anmälningar från personer som har drabbats av bestående minnesförluster efter ECT-behandling, och detta är upprinnelsen till Socialstyrelsens rapport.
Jonas Andersson, som är verksamhetschef på Ungdomsförbundet för social och mental hälsa, berättar i SvD om hur han fått bestående problem med korttidsminnet från de 22 behandlingar han fick förra året för att häva ett psykotiskt tillstånd. Övergående rubbningar av korttidsminnet brukar anges som en vanlig biverkning av ECT, men allt fler rapporter kommer alltså in om mer bestående minnesstörningar. Jonas Andersson upprörs dessutom av att beslutet om ECT fattades över hans huvud, men också utan att hans sambo meddelades.
ECT låter hemskt och drastiskt, och många har nog fortfarande en bild av behandlingarna som kommer från Gökboet eller Sylvia Plaths Glaskupan. Riktigt så går det inte till idag. Patienten blir sövd och får muskelavslappnande medicin före behandlingen, som tar några sekunder, och även om den onekligen är drastisk, så har den inneburit en enorm skillnad för många, framför allt på djupt deprimerade patienter. Problemen gäller snarare att ECT har använts på ett inte helt evidensbaserat sätt, under mycket långa perioder, den har getts till synes godtyckligt till personer med diagnoser som inte alltid svarar särskilt bra på just elbehandling, människor har fått ECT under tvång och med bestående störningar på minnet. Informationen är ofta bristfällig, ECT beskrivs många gånger som en sista utväg för svårbehandlade patienter som därför inte får några direkta alternativa lösningar och kunskaperna än idag för dåliga.
Jag har sett personer som var så djupt deprimerade att de nästan varit katatoniska på bara några få behandlingar få tillbaka livet och bryta sin depression. Det gjorde att jag för snart 12 år sedan gick med på ECT när inga antidepressiva medel verkade hjälpa mot min depression. Jag började bli desperat och min läkare presenterade det som en tänkbar lösning – vilket jag uppfattade lite som en sista utväg. Jag fick lite kort information, men var givetvis lite för chockad för att kunna ta in den ordentligt, en broschyr i handen, och inget mer. Läkaren gick nämligen på semester, så eventuella frågor fick jag strunta i. Men jag hade bestämt mig för att ge det en chans eftersom jag inte kunde se några alternativ.
På mig hjälpte det inte. De enda effekterna jag fick var en fruktansvärd huvudvärk (jag tål inte narkos särskilt bra), jättespända käkmuskler och att jag kände mig mer deprimerad. Jag tror inte att jag fick några minnesstörningar, men hela den sommaren är suddig på grund av att jag var så deprimerad. Dessutom är dagarna på psyk ganska enformiga, så de ger inte direkt några bestående intryck att hänga upp minnet på ens i bästa fall. Så efter ett antal behandlingar, när det ”borde” ha blivit en effekt, sa jag ifrån och skrev ut mig. Det fungerade helt enkelt inte på mig. I efterhand förstår jag bättre varför, och har även träffat andra unga människor med samma erfarenheter. Jag kom till sist ur depressionen ändå, och vet också ganska väl att delar av den hade ett direkt svältsamband, som jag skulle vara otroligt förvånad om man kunde elchocka bort.
Rebecca skriver om hur vissa efterfrågar elbehandling inte för själva chockverkans skull, utan för narkosen. För den där korta stundens frist från sina egna tankar, sin egen tillvaro. Kanske kan det vara så att lite för många som själva efterfrågar ECT gör det av samma skäl. Jag kan inte klandra dem, för jag önskade många gånger att jag bara kunde få sova tills depressionen var över och allt var bra. Men med tanke på hur jag mådde efter den där korta behandlingen så var det inte en lösning för mig, framför allt inte som det handlade om några få minuter.
Men elbehandling ska ges på goda grunder, i de fall där det finns evidens för att det faktiskt fungerar, och med stort ansvar från vårdens sida både om information före beslutet om behandlingen och ordentlig uppföljning. Det finns till exempel ingen evidens för att hundratals behandlingar hjälper, och alla former av elbehandling mot patientens vilja borde vara lika förbjudna som andra tvångsbehandlingar – om det inte råder extremt speciella förhållanden, som i så fall ska godkännas av en instans som har patientens rättigheter och bästa i fokus. Lika lite ska det ges till personer som bara vill bli sövda. Rätt använt kan det nästan innebära en skillnad på liv och död, men det är inte en riskfri behandling och det behövs en genomgång och tydliga regler.
Läs även vad Thérèse har att säga.
