• Om mig

Lisigt

~ Med lätta steg och öppna sinnen

Lisigt

Etikettarkiv: Psykiatrin

03 tisdag Feb 2015

Posted by Lisa in Gnäll, Hälsa och ohälsa

≈ 2 kommentarer

Etiketter

Psykiatrin

Du måste tala om hur det är.
Du måste våga be om hjälp.

Jag berättar. Så mycket jag kan utan att gå för sönder själv. Ärligt. Berörande, får jag ofta höra. Jag blottar mig och släpper på försvaren så mycket att jag sedan är hudlös och vill fly. Men det är ju bra, för jag ber om hjälp.
Men det är fel. Om jag kan berätta och be om hjälp behöver jag ingen hjälp. Då får jag ingen. För jag kan ju berätta och har insikt. Kan jag be om hjälp så behöver jag den inte. Ber jag inte om hjälp kan de inte hjälpa. Praktiskt system. Jag kan inte vinna.
Fast det finns en värre faktor. Den att det inte finns någon hjälp kvar att få. Den är för verklig just nu, och svår att resa mig från.

Värderingen inom vården

01 lördag Sep 2012

Posted by Lisa in Hälsa och ohälsa, Livet

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Psykiatrin

Det finns en dold rangordning inom vården, en värdering om man så vill. Dels är den så enkel som att somatik är finare än psykiatri, och kirurgi finare än medicin, dels är det en rangordning inom psykiatrin.

Om jag har barn får jag hjälp, stöd och behandling snabbare än om jag inte, vilket är fallet, har barn. Detta är något som både vänner och jag själv uttryckligen har mötts av i psykiatrin. Rentav på psykakuten. Om jag inte har barn kan ingen annan fara illa av att jag skadar mig eller tar livet av mig. Då måste de inte hjälpa mig och kan skicka hem mig.
Signalen det sänder: Det gör inget om du tar livet av dig eller mår dåligt om det bara är du som drabbas.

Om jag hade haft ett missbruk till följd av att jag är överstressad, utbränd och därför mår dåligt, eller för att jag mår dåligt utan att vara stressad, hade jag fått hjälp snabbare och dessutom mer hjälp, än om jag som nu bara mår dåligt och är utbränd. Det finns lagar, behandlingsprogram, behandlingshem och insatser via socialtjänsten om man är missbrukare. De finns inte för mig. Det hjälper inte att ha en tidigare ätstörning och därmed risk för återfall, för väntetiden till ätstörningsvård är – framför allt som vuxen – längre än väntetiden till de insatser som finns för missbrukare. Det hjälper inte att ha självskadebeteenden, som det inte ens finns behandlingsprogram för om man inte också har en borderlinediagnos (vilket jag inte har). Det finns inga insatser från socialtjänsten, inga lagar liknande LVM.
Signalen det sänder: Må dåligt på rätt sätt om du vill ha hjälp. Att du bara mår dåligt innebär att du hamnar längre bak i kön.

Min handläggare på Försäkringskassan sade till och med rent ut, väl medveten om hur det ser ut i vården (något hon tyvärr inte kan påverka) att det hade varit lättare för mig att få hjälp om jag hade fallit tillbaka in i en ätstörning. Nu är det inte helt sant, inte att döma av vad jag vet om väntetider och bedömningar, men det är ändå talande. Att ”bara må dåligt” ger dig inte någon som helst rätt till hjälp i rimlig tid.

Det borde inte finnas en rangordning av problem, det borde inte göras värderingar av patienter och deras problematik, vem som är värd snabb vård och vem som kan vänta. För all väntan innebär onödigt lidande, att problemen med största sannolikhet förvärras och därmed kräver längre behandling, och är ett slöseri med mänskligt liv och mänskliga resurser. Men resurserna är begränsade. Som patient utsätts man för denna rangordning och värdering, och det är oerhört svårt att inte känna av den och ta den personligt och som ytterligare en knäck av den självkänsla som redan är rätt så stukad när man mår dåligt. Jag sköter mig så bra jag bara kan, och därför är jag nedprioriterad.

Om jag hade givit efter för lusten att försöka dricka bort min stress och ångest, eller för att kunna sova bättre, så hade någon reagerat snabbare. Nu gör jag inte det.* Och jag har inga barn. Alltså får jag snällt vänta. Det borde inte behöva vara så.

*Min kropps belöningssystem tycks reagera för dåligt på substanser för att jag ska fastna i beroende (vilket jag har fått höra av en psykolog med beroendeinriktning) – utan mitt missbruksbeteende har alltid gällt just beteenden. Potentiellt lika skadliga, med ett sug och en inre belöning men inom vården i allmänhet bagatelliserade.

Fler behandlas med elchocker

15 måndag Mar 2010

Posted by Lisa in Aktuellt, Hälsa och ohälsa

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Psykiatrin

Idag rapporterar diverse nyhetskanaler och tidningar om hur allt fler behandlas med ECT – electroconvulsive therapy eller på lekmannaspråk elchocker – i nuläget cirka 40 000 behandlingar om året, vilket är en fördubbling jämfört med för 10 år sedan, enligt Svenska Dagbladet. Socialstyrelsen kommer under veckan med en rapport där vården kritiseras för att inte ge patienter tillräcklig information om riskerna med och biverkningarna av ECT, och för att de som får men av den inte tas om hand.

I höstas hade Uppdrag granskning två program om ECT under rubriken Den stora glömskan, dels om hur patienter inte upplystes om biverkningar och risker och dels om hur patienter behandlats under långa perioder och mot sin vilja. (Via Den stora glömskan hittar ni fler länkar.) Det har dessutom på senare år kommit in ett antal lex Maria-anmälningar från personer som har drabbats av bestående minnesförluster efter ECT-behandling, och detta är upprinnelsen till Socialstyrelsens rapport.

Jonas Andersson, som är verksamhetschef på Ungdomsförbundet för social och mental hälsa, berättar i SvD om hur han fått bestående problem med korttidsminnet från de 22 behandlingar han fick förra året för att häva ett psykotiskt tillstånd. Övergående rubbningar av korttidsminnet brukar anges som en vanlig biverkning av ECT, men allt fler rapporter kommer alltså in om mer bestående minnesstörningar. Jonas Andersson upprörs dessutom av att beslutet om ECT fattades över hans huvud, men också utan att hans sambo meddelades.

ECT låter hemskt och drastiskt, och många har nog fortfarande en bild av behandlingarna som kommer från Gökboet eller Sylvia Plaths Glaskupan. Riktigt så går det inte till idag. Patienten blir sövd och får muskelavslappnande medicin före behandlingen, som tar några sekunder, och även om den onekligen är drastisk, så har den inneburit en enorm skillnad för många, framför allt på djupt deprimerade patienter. Problemen gäller snarare att ECT har använts på ett inte helt evidensbaserat sätt, under mycket långa perioder, den har getts till synes godtyckligt till personer med diagnoser som inte alltid svarar särskilt bra på just elbehandling, människor har fått ECT under tvång och med bestående störningar på minnet. Informationen är ofta bristfällig, ECT beskrivs många gånger som en sista utväg för svårbehandlade patienter som därför inte får några direkta alternativa lösningar och kunskaperna än idag för dåliga.

Jag har sett personer som var så djupt deprimerade att de nästan varit katatoniska på bara några få behandlingar få tillbaka livet och bryta sin depression. Det gjorde att jag för snart 12 år sedan gick med på ECT när inga antidepressiva medel verkade hjälpa mot min depression. Jag började bli desperat och min läkare presenterade det som en tänkbar lösning – vilket jag uppfattade lite som en sista utväg. Jag fick lite kort information, men var givetvis lite för chockad för att kunna ta in den ordentligt, en broschyr i handen, och inget mer. Läkaren gick nämligen på semester, så eventuella frågor fick jag strunta i. Men jag hade bestämt mig för att ge det en chans eftersom jag inte kunde se några alternativ.

På mig hjälpte det inte. De enda effekterna jag fick var en fruktansvärd huvudvärk (jag tål inte narkos särskilt bra), jättespända käkmuskler och att jag kände mig mer deprimerad. Jag tror inte att jag fick några minnesstörningar, men hela den sommaren är suddig på grund av att jag var så deprimerad. Dessutom är dagarna på psyk ganska enformiga, så de ger inte direkt några bestående intryck att hänga upp minnet på ens i bästa fall. Så efter ett antal behandlingar, när det ”borde” ha blivit en effekt, sa jag ifrån och skrev ut mig. Det fungerade helt enkelt inte på mig. I efterhand förstår jag bättre varför, och har även träffat andra unga människor med samma erfarenheter. Jag kom till sist ur depressionen ändå, och vet också ganska väl att delar av den hade ett direkt svältsamband, som jag skulle vara otroligt förvånad om man kunde elchocka bort.

Rebecca skriver om hur vissa efterfrågar elbehandling inte för själva chockverkans skull, utan för narkosen. För den där korta stundens frist från sina egna tankar, sin egen tillvaro. Kanske kan det vara så att lite för många som själva efterfrågar ECT gör det av samma skäl. Jag kan inte klandra dem, för jag önskade många gånger att jag bara kunde få sova tills depressionen var över och allt var bra. Men med tanke på hur jag mådde efter den där korta behandlingen så var det inte en lösning för mig, framför allt inte som det handlade om några få minuter.

Men elbehandling ska ges på goda grunder, i de fall där det finns evidens för att det faktiskt fungerar, och med stort ansvar från vårdens sida både om information före beslutet om behandlingen och ordentlig uppföljning. Det finns till exempel ingen evidens för att hundratals behandlingar hjälper, och alla former av elbehandling mot patientens vilja borde vara lika förbjudna som andra tvångsbehandlingar – om det inte råder extremt speciella förhållanden, som i så fall ska godkännas av en instans som har patientens rättigheter och bästa i fokus. Lika lite ska det ges till personer som bara vill bli sövda. Rätt använt kan det nästan innebära en skillnad på liv och död, men det är inte en riskfri behandling och det behövs en genomgång och tydliga regler.

Läs även vad Thérèse har att säga.

Glädjande från psykiatrin

12 fredag Feb 2010

Posted by Lisa in Hälsa och ohälsa

≈ 3 kommentarer

Etiketter

Psykiatrin

I tisdags var jag och min SHEDO-kollega Sofia i Stockholm för ett möte med företrädare för BUP i Stockholm. De håller på att ta fram riktlinjer för behandling av olika diagnoser och subgrupper av diagnoser inom BUP, däribland ätstörningar och självskadebeteenden, och det var just när det gäller dessa båda grupper som de ville ha våra kunskaper och synpunkter. Här har SHEDO en otroligt viktig roll att spela, genom att vi sitter på stora kunskaper inom dessa båda fält; kunskaper både från att vi som är engagerade har patienterfarenheterna, men också rena faktakunskaper som är bra mycket större än vad de flesta som arbetar inom vården sitter på. Och det är verkligen glädjande att det uppmärksammas.

Det blev ett bra samtal, och de olika företrädarna från BUP var verkligen intresserade och hade mängder av frågor. Många gånger när vi som arbetar med stödverksamhet, opinions- och kunskapsbildning inom ätstörningar och självskadebeteenden (mina tidigare erfarenheter kommer från ABK och ViFinns!) kommer i kontakt med vården eller får ta del av andras erfarenheter är det de negativa aspekterna som vi hör talas om. En vård med enorma brister, för lite resurser och okunnig, ointresserad personal. Resursbristen är tyvärr alltid ett svårt faktum att ta sig runt, hur stor viljan än är, men det är inte omöjligt. Och här träffade vi på en arbetsgrupp som verkligen vill göra gott, som vill få riktlinjer för brukarnas bästa. Jag var nog inte helt förberedd på det, och det var sannerligen en glad överraskning!
BUP är inte perfekt ens i Stockholm, men det här arbetet visar att det finns ett tänkande som är på rätt väg. Tänk om Västra Götalandsregionen kunde göra en liknande satsning inom BUP, och sedan en motsvarande inom vuxenpsykiatrin. Faktum är att den här typen av riktlinjer nog rentav skulle behövas centralt inom psykiatrin i Sverige, så att vi slapp de orättvisor i behandlingsmöjligheter som vi har idag.
Nu får vi se hur riktlinjerna blir i slutändan, men det var ett definitivt glädjebesked från psykiatrin.
SHEDO har för övrigt startat en insamling för att kunna lämna rättspsykdokumentet till auktoriserad översättning inför att sprida det vidare till internationella instanser. Inga bidrag är för små. Läs mer här.

Mer om tvångsvård inom psykiatrin

06 söndag Dec 2009

Posted by Lisa in Aktuellt, Hälsa och ohälsa

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Psykiatrin

Svenska Dagbladet publicerar idag en debattartikel av Thomas Hammarberg, Europarådets kommissionär för mänskliga rättigheter, och Anna Nilsson, Raoul Wallenberginstitutet, om hur patienter inom den psykiatriska tvångsvården utsätts för behandling och åtgärder som bryter mot tortyrförbudet.


Ur artikeln (läs hela här)

FN:s konvention om rättigheter för personer med funktionsnedsättning är tydlig: all medicinsk behandling ska grundas på den enskildes samtycke. Både de som vårdas i den öppna och slutna vården har rätt till information om risker, biverkningar och alternativ behandling innan man fattar sitt beslut. Konventionen medger i nget undantag från kravet på samtycke. Sverige har ratificerat och är bundet av konventionen.

Enligt tilläggsprotokollet till FN:s tortyrkonvention, vilket Sverige tillträtt, ska varje land garantera regelbundna inspektioner av lokaler där människor hålls frihetsberövade, inklusive den slutna psykiatriska vården. Detta för att förebygga tortyr och annan omänsklig behandling.


Ett antal kriterier har lagts fast. Inspektionerna ska utföras av en institution som är oberoende från regeringen och som har mandat att göra oanmälda besök, att tala i enrum med frihetsberövade, ta del av dokument – och har tillräcklig kompetens och resurser för uppgiften. I Sverige har regeringen utsett Justitieombudsmannen (JO) och Justitiekanslern (JK) att genomföra detta uppdrag. Båda har dock ställt sig tveksamma till upp- giften. Då de inte fått ökade resurser för de nya uppgifterna, har de ansett sig sakna kapacitet att genomföra uppdraget. När FN-kommittén mot tortyr besökte Sverige i somras var en av rekommendationerna att den svenska regeringen borde ompröva sitt beslut, eller ge JO och JK ökade resurser.

Det är otroligt glädjande att den här frågan uppmärksammas, för det handlar om allvarliga kränkningar och inskränkningar av de mänskliga rättigheterna för personer som är några av samhällets mest utsatta: de som tvångsvårdas inom psykiatrin. Men det är sorgligt att det ser ut så här i Sverige 2009. De gamla mentalsjukhusen och tvångslobotomering må vara borta, men tabubeläggningen och synen på psykisk ohälsa tycks inte ha förändrats så värst mycket.

Läs även Thérèses inlägg i Tankestormar.

Senaste nytt från SHEDO och psykiatrin

01 tisdag Dec 2009

Posted by Lisa in Hälsa och ohälsa

≈ 2 kommentarer

Etiketter

Psykiatrin, Självskadebeteenden

Igår, den 30 november, var SHEDO:s ordförande Sofia Åkerman och sekreterare Thérèse Nilsson och talade på en kunskapshearing om självskadebeteende hos Sveriges Kommuner och Landsting (SKL) (Sveriges Kommuner och Landsting). Detta är ett ämne som ligger mig varmt om hjärtat, och många såg Kalla Faktas reportage om hur självskadepatienter tvångsvårdas på rättspsykiatriska avdelningar. Som jag ser det är det värsta inte att de vårdas där, utan de tvångs- och bestraffningsmetoder som används: bältesläggning, hjälmar, tvångshandskar under månader i sträck.


Men sanningen är faktiskt ännu värre än vad som framgått genom reportagen, vilket vi i SHEDO:s styrelse har fått ta del av genom att ett antal otroligt öppenhjärtiga personer som vårdas och tidigare har vårdats just på rättspsykiatriska avdelningar har berättat om sina upplevelser. Det begås rena övergrepp inom psykiatrin, bestraffande handlingar som inte har något som helst behandlingsvärde, och människor behandlas på sätt som klart och tydligt bryter mot mänskliga rättigheter och i vissa fall även mot lagstiftning mot tortyr.

Detta har Socialstyrelsen mycket dåliga kunskaper om, och rent generellt i samhället är kunskapen om självskadebeteenden och möjliga behandlingsmetoder för personer med grava självskadebeteenden mycket bristfällig, såväl bland beslutsfattare som inom vården. Socialstyrelsen har därför rest runt i landet och besökt rättspsykiatriska kliniker, där de har observerat

en rad vidriga, sadistiska och tortyrmässiga tvångsmetoder som tvångshandskar, tvångshjälmar, handklovar (med händerna fästa på ryggen), helkroppsbältning (där patienten inte kan röra en fena) samt en klinik som gipsade armarna på vissa patienter, från axeln och ner. En kvinna hade båda armarna och båda benen gipsade.

(citat från bloggen ~Tankestormar~)


Detta är verklighet i dagens Sverige. Vem vet om det sker på fler ställen och även drabbar tvångsintagna patienter med annan problematik – men att det ens händer en gång är en gång för mycket.

Om ni vill veta lite mer om hur verkligheten faktiskt ser ut, vill jag att ni läser detta inlägg i Thérèses blogg, Sofias inlägg och SHEDO:s dokument Självskadande patienter inom den rättspsykiatriska vården. Läs och sprid.


Arkiv

Kategorier

Follow Lisigt on WordPress.com

Klicka här om du vill få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Follow Lisigt on WordPress.com

Webbplats byggd med WordPress.com.

  • Följ Följer
    • Lisigt
    • Har du redan ett WordPress.com-konto? Logga in nu.
    • Lisigt
    • Anpassa
    • Följ Följer
    • Registrera
    • Logga in
    • Rapportera detta innehåll
    • Visa webbplats i Inläggsvyn
    • Hantera prenumerationer
    • Minimera detta fält