Sömnen gäckar mig. Den vill inte släppa in mig, inte låta mig falla in i den så som jag vill. Nätterna blir en kamp att somna och hålla mig sovande, somna om och fortsätta sova. Jag tömmer tankarna, slappnar av och låter mig sjunka. Men…

När jag somnar kommer drömmarna. Och varje dröm, varje natt sedan nästan två veckor, måste jag rädda någon. Jag drömmer att jag måste bedöma situationer och signaler – blir någon misshandlad eller har de vilt sex, försöker någon dö eller är det bara leda o.s.v. – och fatta beslut på liv och död. Och jag vet att om jag bedömer fel… Det är ekvationer jag inte kan lösa, för informationen till höger om likhetstecknet är ofullständig. Det finns inget facit. Jag vet inte. Och jag kan inte rädda alla. Inte ens i drömmarna.

Jag vaknar stressad med ångestpåslag och spända muskler (de spänner sig och krampar visserligen bra redan utan mardrömmar). Och frågan ”Vem räddar mig?” Så sjunker jag långsamt tillbaka ner i sömnen.

Jag kan inte rädda alla.
Jag vet det, när jag är vaken har jag förlikat mig med det. Accepterat det. Jag kommer alltid att vilja rädda alla, men jag kan inte, och jag kan inte gå omkring med ångest över det. Det går inte. Jag höll på att gå under av det ansvaret en gång.
När jag är vaken är det inget problem. Men jag är sämre på att kontrollera drömmarna, fast jag vet vad som utlöst dem.
Och jag är så trött.