Jag går med långsamma steg genom tiden.
Ett allt mer fruset nu, i en tid som rusar förbi runt mig.
Verkligheten blir suddig som när allt går för fort, fast det står stilla. Svindlande fort. Fast jag står nästan stilla nu.
Och jag når inte fram.

Jag håller det så hårt jag kan i mina händer, men tappar taget. Det glider ur mina händer.
Och jag ser allt jag älskat försvinna i fjärran.

Det är suddigt nu. Verkligheten känns suddig, tiden försvinner från mig. Jag klamrar mig fast vid den, men… det är som om den löses upp framför mig och flyr förbi. Fort. Alldeles för fort. Jag hänger inte med.

Jag tappar tid. Plötsligt har några timmar gått och jag vet inte vart de tog vägen. Mitt nu och nuet utanför är inte i samklang. Och jag blir rädd att allt ska försvinna. Att det ska vara som i sagorna, där tid rinner olika snabbt i olika världar, och när jag väl hittar tillbaka har tjugo år gått och alla har sedan länge gått vidare och glömt. Vem har tid att vänta? Då är det kanske lika bra att stanna tills tiden tagit slut. För jag vill inte förlora mer. Jag vill inte förlora fler. Det gör så ont att se alla gå vidare och försvinna bort. Och jag står kvar, för jag kommer ingenstans längre.

Det här är ingenstans. Den här dimman.