Kategoriarkiv: Ord

26. Frame every so-called disaster with these words: ”In five years, will this matter?” 

05 onsdag Apr 2023

Posted by in Regina Bretts 50 livsläxor

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Sätt varje så kallad katastrof i perspektiv med de här orden: ”Spelar det här någon roll om fem år?”

”Vad gör det om hundra år när allting kommer kring?” Det är skönt att kunna tänka så, att vad kommer det här att spela för roll om några år, har det någon större betydelse i det långa perspektivet? Och det är viktigt att kunna tänka så, att kunna sätta saker i perspektiv och inte gå in i katastrofläge när något händer. Åldern ger mig en trygghet i det, i erfarenheten av att ha passerat många kriser, motgångar, förluster och katastrofer som med lite tids distans inte var så katastrofartade. Livet gick vidare. Det är inte längre lika dramatiskt som när jag var ung. Inte Sturm und Drang. Jag dör inte av skam. Eller av sorg. Det är inte heller särskilt mycket som är värt att älta och förlora nattsömnen över, utan jag lärde mig att lämna saker bakom mig. Lära av dem och gå vidare.

Samtidigt skulle jag inte säga så här till någon som är mitt i en reaktion, för man ska man inte bagatellisera känslan och reaktionen när något stort händer. Framför allt inte någon annans känslor. Om det är överväldigande, så är det så just då. Vill jag sjunka genom marken, dra täcket över huvudet och inte komma ut igen, så är det ok att känna så. Ibland känns det som hela världen och då kan det få vara hela världen en stund. Så länge man inte fastnar.

Förnuft och klyschor som det här ger mig en påminnelse om att hålla mig sval och inte agera ut det jag reagerar på, men jag låter reaktionen finnas. Jag känner det jag känner men behöver inte agera på det. Håller hjärtat varmt men huvudet kallt. Det är inte alltid jag håller huvudet så kallt som det verkar utåt, för den delen, utan det stormar rejält i stunder, men för det mesta utan att reagera stort och hett. För det är inte så värst mycket som kommer att betyda lika mycket imorgon, om en vecka eller ett år.

Strong back, soft front.

Det här var del 26 av Regina Bretts 50 livsläxor.

25. No one is in charge of your happiness except you.

25 lördag Sep 2021

Posted by in Livet, Regina Bretts 50 livsläxor

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Bara du bestämmer över din lycka.

Välj lyckan. Till det här svarar jag ett rungande ”självklart!”, samtidigt är det inte lätt. Självklart, men inte enkelt. Det finns mer i att välja lycka än att bara välja. Samtidigt som det är ett val. ”You can choose, happiness is an option.”

Jag väljer lyckan, i stort sett alltid. Och jag vägleds av lyckan, den är en av mina grundkänslor. I min kärna är jag lycklig. Men lyckan är inte konstant, det är inte som att man en dag är lycklig och så är allt perfekt. Den håller inte livets skuggor borta. Mitt liv är inte perfekt, jag är inte perfekt, men jag är lycklig. För mig har det varit ett val, att öppna mig för och uppleva glimtarna av lycka i livet, när allt bara är och det är som om själen andas. Glimtar av lycka som solsken som rör sig genom ett lövverk, eller som när en solstråle letar sig fram genom molnen och glittrar på vattnet. Glimtarna finns även i det mörka, som stjärnor i natten när jag öppnar mig för dem. Det har varit livräddande. Och det finns lyckor, lyckor som kanske är ett barn, en vän, en älskad, ett djur, droppar i gräset på morgonen, morgonsolen, kluckande vågor, vackra ord att bära nära hjärtat.

Vissa jagar lyckan och talar om den som om den är något man en dag når och så är den fullkomlig. Ett liv utan olycka. Men så länge man jagar lyckan så hittar man den aldrig, för den är inte där borta eller i ett ”när”, utan lyckan är här och nu. Så när jag säger att jag väljer lycka, så är det egentligen närvaron jag valt, för utan den kan jag inte uppleva glimtarna och stunderna. Närvaro och att öppna mig för att känna lyckan, för att vara lycklig. Öppna ögon och öppen själ. Det är inget konstant och smärtfritt, men det finns där. I ögonblicken, glimtarna, lyckorna vi har i livet. Vissa har många, men ser dem inte. Andra har färre, men ändå fler. Mitt liv känns så mycket rikare för lyckan.

Att vara olycklig då och då är inte att vara o-lycklig. Jag kan fortfarande vara lycklig. Men min lycka är mitt ansvar. Mitt. Så vad behöver jag? Försakar jag min lycka för att jag jagar det perfekta, eller för att jag inte vill ge upp om något eller någon som gör mig för olycklig? Ibland kräver lyckan svåra val. Hur många tårar kan jag gråta över någon, hur ofta orkar jag vara arg, hur många chanser ger jag? Gå om du mår för dåligt och inte kan förändra situationen. Lämna dem som är vårdslösa med dig. Stå inte ut för länge i det som drar ner dig. Be om hjälp om du behöver och kan. Jaga inte det perfekta.

Lev närvarande och öppet, så hittar lyckan dig, även i olyckan. För den finns där. Enkel, anspråkslös, i ögonblicken. Ögonblick som kan vara allt.

Det här var del 25 av Regina Bretts 50 livsläxor.

Allt har inte en mening – att skapa mening i det meningslösa

24 fredag Sep 2021

Posted by in Livet, Ord om ord

≈ Lämna en kommentar

Allt har en mening.
Det finns en mening med allt som händer.

Nej, allt har inte en mening. Jag tror inte på det och jag tror framför allt inte på att krysta fram en mening i allt som händer. Människor blir sjuka och dör, svåra olyckor skadar, människor faller offer för krig och katastrofer, skogar brinner och skördar torkar eller regnar bort. Det finns ingen mening i det, ingen mening i lidandet, ingen mening i ödeläggelse och förstörda liv. Det finns ingen gudomlig plan med det. Det blir så oerhört privilegierat att sitta och prata om att allt har en mening när världen och livet visar att det inte är så.

På närmare, personligt håll drabbas människor av övergrepp och våld, sjukdomar och skador. Det finns ingen mening med om min älskade dör. Inte heller att förlora jobbet, gå in i väggen eller bli dumpad har en mening, och det är väl där som människor oftast kommer med förnumstigheter på temat att allt har en mening, och där människor i efterhand pratar om att det hade en mening. Deras kris, svåra sjukdom, plötsliga arbetslöshet eller skilsmässa hade en Mening. Ja, det är lätt att säga det i efterhand. När jag hör dem hör jag också att man ska vara tacksam för vad man drabbas av, för prövningarna, förlusterna, smärtan. Nej, du behöver verkligen inte vara tacksam för det. Allt som inte dödar härdar inte och andra människor kan inte tala om för dig hur du ska känna.

Vi skapar mening för att vi behöver det, för att det ska finnas något betydelsefullt istället för nedbrytande meningslöshet. Vi skapar mening för att slippa stå handfallna inför allt det vi inte kan förstå, inför det som annars blir övermäktigt. Vi skapar mening för att det är så vi fungerar, våra hjärnor vill skapa betydelse. inte för att allt som händer har en mening.

Vad jag tror på är att göra något meningsfullt av mina erfarenheter och upplevelser, av det jag lärt mig. Jag är en bättre vän och partner för det jag lärt mig om andra och mig själv, en bättre lyssnare, stödperson och prästinna för det jag har upplevt och hur jag bearbetat det; jag kan följa människor genom deras mörker och sorg tack vare att jag genomlevt och lever med mitt eget mörker och mina egna sorger. Innebär det att jag ser en mening med att ha gått sida vid sida med döden eller med de trauman och skuggor jag bär med mig? Nej. Jag är inte tacksam för det, heller. Däremot är jag tacksam mot mig själv för hur jag lyckats acceptera och förhålla mig till det, och för vad jag har kunnat göra med mina erfarenheter.

Det är så här det är för mig, det behöver inte vara så för dig. Jag lägger ingen värdering i det. Och det är först när jag kommit igenom något som jag har kunnat göra något meningsfullt av det. I kriserna har jag haft fullt upp med att överleva.

Sådant som stör

14 tisdag Sep 2021

Posted by in Mental trötthet, Ord om ord

≈ Lämna en kommentar

De senaste dagarna har jag påmints om ett par av alla saker som stör när man lever med utmattning och bestående trötthet. Det första är hur människor tycker att det är så bra att jag sätter gränser, prioriterar och värnar mer om mig, mina behov och min tid, men bara så länge det inte drabbar dem. Drabbar det dem kan de tvärtom bli stötta och sura, som när jag inte svarar på saker eller inte hör av mig tillräckligt snabbt och tillräckligt ofta.

Det andra, vilket ofta gäller samma personer som ovan, är uttalanden om hur ”det där” drar energi, men ”det här” (det de vill) orkar jag, det är ju inte jobbigt. 1) Du är inte jag och vet inte vad som är jobbigt för mig, 2) en förekomst av ”det här” är kanske inte jobbigt, men när det är många av både det här och det där, då blir det jobbigt. Nä, det är kanske inte så jobbigt att träna ibland, men det är bara en av flera (många) saker jag ska räcka till, så att du orkar träna flera gånger i veckan och får energi av det säger inget om mig. Och att svara på dina meddelanden eller fika med dig kanske inte är jobbigt för dig, men det är kanske det för mig, för att jag har annat att lägga energi på och för att du inte är den enda som vill något av mig.

Skedteorin, eller the spoon theory, är en bra bild av det där med allt som energin ska räcka till. Jag skulle gärna fika med någon, men då måste jag ta bort något annat. Och för att prioritera mina grundbehov och min återhämtning behöver jag ha skedar kvar efter måstena. Det är lätt att glömma att vi är olika, vi har olika energinivåer och olika svårigheter och utmaningar, och därför går det inte att jämföra dig med mig eller någon annan, eller säga att det som är lätt för mig är lätt för dig, eller det som har en hög tröskel för mig har det även för dig.

Just nu känner jag t.ex. att min ork är maxad, mitt liv är maxat. Jag är halvtidssjukskriven och har en del stora förändringar jag jobbar med, försöker fokusera på jobbet, hantera känslan av att vara kass som inte presterar så bra som jag kan, röra på mig, äta bra och se till att få tid till återhämtning. Själen behöver också sitt i natur, promenader, mina kvinnocirklar och kontakt med vänner. Jag är inte en så bra vän som jag vill vara och känner ibland hur övermäktigt det är att svara på meddelanden, samtidigt som jag kan fastna på sociala medier. Jag vill mycket men har svårt för att inte fastna i distraktioner, något som kanske är lätt för andra. Det är inte ”bara att sluta” för mig, även om det är det för dig. Och jag orkar inte med en enda person till som önskar något av min tid och energi och förväntar sig svar, för även om en person inte tar så mycket energi, så är det aldrig bara en person. Det är en gräns jag drar nu: ingen mer. Nu sätter jag mig främst, vilket är nog så energikrävande. Eller ja, katternas behov går före mina. Det är bara så det är.

Hemligheter

11 onsdag Aug 2021

Posted by in Livet, Ord

≈ 1 kommentar

Jag viskar mina hemligheter till träden, låter vinden bära ditt namn med sig.
Jag berättar allt för vågorna, vrålar in i stormen, låter salta tårar blandas med salt hav.
Vågorna bär.
Naturen tar emot och sluter mig i sin famn.
De tröstar tyst och ger mig rätt frågor, de bär mina hemligheter i förtroende.

Om du vill att en hemlighet ska förbli riktigt hemlig ska du inte berätta den. För då är den inte längre lika hemlig. Och vissa hemligheter kan vi nog bara bära själva, ensamma. Av skam, av stolthet, av hänsyn, för att det är för privat, för att det saknas ord. En del hemligheter finns ett tag. Inte bara vad någon ska få i present, det som kunde vara jättesvårt att inte avslöja när man var liten, utan saker som kommer att gå över. En dag behöver det inte vara hemligt längre, för en dag är det löst och passerat och över. Kanske går det att dela hemligheten då. Kanske behövs det inte. Och vissa är nog inte ämnade att bli berättade, hur tunga de än är att bära själv.

En hemlighet jag fått i förtroende av någon annan kan också vara tung, men aldrig så tung som mina egna. För i förtroendet tar jag bara emot den som bär sin hemlighet. Jag behöver inte bära något. Bara hålla mitt ord. Och när jag ger mina hemligheter i förtroende till någon är det så jag vill att de ska göra: bara ta emot och hålla mina ord.

Men vissa saker viskar jag till träden, för de står djupt rotade och stöttar. Havet bär.

24. The most important sex organ is the brain.

08 söndag Aug 2021

Posted by in Om mig, Regina Bretts 50 livsläxor

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Det viktigaste könsorganet är hjärnan.

Ja, nej, nja. På många sätt krävs det att min hjärna blir stimulerad för att jag ska bli attraherad av någon, och i det långa loppet är det mer så än inte. Men samtidigt; jag är fysisk. Min lust och åtrå sitter i hela kroppen och jag njuter mest när kropp, själ och sinnen alla blir en del av lusten. Jag kan bli nästan dumkåt, så fysiskt attraherad att jag struntar i förnuftet. För en tänkande människa är det helt underbart att kunna vara så närvarande i lusten, att låta åtrån göra en bubbla av tidlöshet där hjärnan och sinnena handlar om sinnlighet, sensualitet, sex, om att ge och få njutning. Och då är det kroppen snarare än hjärnan som styr. Men det är kanske hjärnan som styr vem jag blir så attraherad av, vem som tar sig genom filtret. Det är inte många.

För gångerna när jag inte blir dumkåt och för vägen genom filtret är hjärnan jätteviktig som könsorgan. Mycket av min lust och åtrå triggas ändå av något i sinnena, och den som inte attraherar mitt intellekt lika mycket som min kropp kommer inte så långt. Min hjärna tänder på din och att någon inte kan uttrycka sig är oattraktivt. Den som förmår tala till mig fysiskt, till min fantasi, mina sinnen, min nyfikenhet, som kan skapa intimitet och tillit kommer alltid att komma längre. Jag älskar när någon kan göra min riktigt kåt och dum och frestad bara genom att tala med mig, så att det uppstår en sinnenas lust och kättja. Men väl där tar kroppen över. Och det är underbart.

Det här var del 24 av Regina Bretts 50 livsläxor.

Det borde finnas balans

08 söndag Aug 2021

Posted by in Livet, Nattord

≈ Lämna en kommentar

Reality checks. De är sällan det jag vill höra, men kanske det jag behöver höra. Något som ger en förklaring, jagar bort blindhet och självbedräglighet, ger svar eller väcker viktiga frågor. Eller så är det bara ett sätt att försöka skapa mening i det oönskade: om jag lär mig av det och gör det till något bra så är det inte meningslöst, även om det gör ont. Men det är tråkigt att reality checks så sällan är positiva. Visst hade det varit fint om livet gav lite balans bland dem, så att en tråkig reality check vägdes upp av en bra? För varje som känns som ett slag borde det komma en som var som en smekning. En som bryter ner, en som lyfter. Eller åtminstone var fjärde.

Oftast är det som en Jantesmäll eller att jag inte ska tro för gott om något/någon/livet. Något som drar ner mig på jorden, eller ner under den, och som verkligen kan kännas hårt. Jag försöker komma på nu om det någon gång varit en reality check som lyfter när jag är låg, något oväntat positivt och fint. Kanske minns jag bara de jag hade velat slippa. De flesta dagar tål jag det hårda och oönskade, kan ta med mig det och göra något bra av det. Idag hade jag behövt något oväntat bra och fint som lyfte och gick emot det som rört sig i tankarna. Så funkar inte livet, men det borde få finnas mer balans.

23. Be eccentric now. Don’t wait for old age to wear purple.

03 tisdag Nov 2020

Posted by in Om mig, Regina Bretts 50 livsläxor

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Var excentrisk nu. Vänta inte med att klä dig i lila tills du blir gammal.

Warning

When I am an old woman I shall wear purple
With a red hat which doesn’t go, and doesn’t suit me.
And I shall spend my pension on brandy and summer gloves
And satin sandals, and say we’ve no money for butter.
I shall sit down on the pavement when I’m tired
And gobble up samples in shops and press alarm bells
And run my stick along the public railings
And make up for the sobriety of my youth.
I shall go out in my slippers in the rain
And pick flowers in other people’s gardens
And learn to spit.

You can wear terrible shirts and grow more fat
And eat three pounds of sausages at a go
Or only bread and pickle for a week
And hoard pens and pencils and beermats and things in boxes.

But now we must have clothes that keep us dry
And pay our rent and not swear in the street
And set a good example for the children.
We must have friends to dinner and read the papers.

But maybe I ought to practise a little now?
So people who know me are not too shocked and surprised
When suddenly I am old, and start to wear purple.

— Jenny Joseph
(Se författaren läsa dikten.)

Som vid andra punkter i den här listan: Varför vänta om det är något du vill? Om du är excentrisk, var det; om du vill gå klädd i lila, bära hatt eller ha långa kjolar och gå barbent i september, bära stora smycken och ha röda läppar en grå måndag, gör det. Varför inte? Det är inte som om just lila är en färg man inte kan bära när som helst. Jag vet. Jag bär gärna lila. Och långa kjolar. Det passar sig inte alltid i en kontorsmiljö, eller för den delen i klimat som vårt, men det går att få in personlighet även där. Jag ikläder mig aldrig någon annans form än min, men visar olika delar i olika sammanhang. Och det finns tack och lov fritid. Jobbkläderna tar jag ofta av mig redan på hallmattan när jag tar av mig skor och strumpor. (Jag går helst barfota, eller med raggsockor när jag fryser.)

Om du ska vara ärlig mot dig själv, vad väntar du på? Andras godkännande? Mod? Att kunna gömma din excentricitet bakom ålder? Jag är inte säker på att åldern ger en så värst mycket större frihet att strunta i vad andra tycker och tänker. De jämnåriga som fnyser idag kommer att fnysa när vi blir gamla, de äldre som fnyser kommer definitivt att göra det då också. Tvekar du idag så kommer du säkert att tveka sedan. Det kommer alltid att finnas människor som fnyser och misstycker om du sticker ut, både före och efter pensionen, men är de värda att du inte klär dig som du vill? Du vet inte ens om du blir gammal, så lev nu (detta återkommande tema).

Det här var del 23 av Regina Bretts 50 livsläxor.

Är jag rädd för depressionen?

27 tisdag Okt 2020

Posted by in Livet, Morgonord

≈ 2 kommentarer

Etiketter

,

Jag läste nyligen någon som skrev att hen var rädd för nästa depression. Och jag kan helt relatera till den rädslan, till en fruktan för nästa depression om man flera gånger varit där och kanske, som jag, upplevt att depressionerna blir djupare och längre. Men är jag rädd?

På ett plan är jag; det finns en gnagande rädsla och en iskall fruktan där, den iskyla som jag många gånger känt i depressionen. Den finns där, som Mårrans ensamma kyla, som ett hot. För den är ett hot, ett mycket verkligt sådant. Och den är inte borta, den försvinner aldrig helt. Inte längre. Men jag har lärt mig leva med och acceptera den såpass mycket att jag ibland knappt är medveten om den. Men den finns där, och den är fruktan.

Så är jag rädd? Tja, under den senaste långa, djupa depressionen tröttnade jag på att vara rädd. Jag resignerade inför den. I surrendered. Jag kan känna rädslan och leva ändå, utan att den styr och utan att spjärna mot den. Efter att ha levt i många år med döden som ständig närvaro i vad som är en dödlig sjukdom, och med vad som ibland varit en kamp på liv och död, så accepterade jag det. Rädslan är en fruktan för mitt liv, och för allt som depressionen kan ta ifrån mig och tar ifrån mig när den förvärras (för den är en sjukdom, inte en del av mig), men rädslan är inte jag. Den är inte i livets tjänst. Helt krasst: den gynnar mig inte här. Inte i den här kampen, inte i levandet. Jag lever så länge jag lever. Jag kan inte gå och vara rädd för något som är en del av mitt liv, jag kan inte leva så. Jag kan inte vara närvarande i nuet, inte leva i förundran, om rädslan är vägledande. Och jag lever med närvaro och förundran, lycka och kärlek, nyfikenhet, lust och tro. Jag väljer dem. De är vägledande.

För många år sedan, i en annan kamp, insåg jag att jag levt större delen av livet med rädsla, med rädslor, och hur mycket jag hade anpassat mig efter dem. De stod i vägen för mig. Då lovade jag mig – committed to – att inte låta rädslan styra igen. Det har gjort skillnad. Jag förnekar inte rädslan, jag förminskar inte fruktan, men jag låter dem vara där, känslor bland andra känslor.
Sedan kom en period då mängder av trauman flöt upp till ytan. Den perioden sammanföll med den djupaste depression jag upplevt, och då upplevde jag ett faktiskt hot mot mitt liv, med både traumabearbetning och livskamp samtidigt. Det var en mardröm med så mycket irrationell rädsla för något som inte längre var i nuet, och med verklig fruktan för något som i högsta grad var i nuet. Att leva med så mycket rädsla är fruktansvärt energikrävande. Jag kunde till slut bara acceptera att jag är maktlös inför rädslan, och för mig är det just det som gör skillnaden: i accepterandet ger jag mig frihet att inte längre styras. Egenmakt.

Så jo, jag känner rädsla för depressionen, men jag är inte rädd. Jag är inte mina känslor; jag känner dem. Men jag känner så mycket mer än rädsla och oro, så de får vara där de är. Depressionen också.

Normaltid, vintertid, mörkertid

26 måndag Okt 2020

Posted by in Livet, Morgonord

≈ Lämna en kommentar

Det blev vintertid. Normaltid – nej, det är vintertid för mig. Mörkertid. Vad betyder ljus på morgonen när det ändå är mörkt när jag går upp, när varje vardagmorgon ändå är för tidig och allt inom mig spjärnar mot och inte vill vakna? Det är den förlorade timmen dagsljus på dagen som betyder något för mig; att det plötsligt är mörkt när arbetsdagen är slut. Det är som om ha förlorat en timme då det gick att vara utomhus, en timme för en skogspromenad hem från jobbet, i skog utan lampor. Jag förlorar en timme till mörkret. Och det behöver jag inte. För mörkret finns alltid där. Mjukt och välkomnande mörker i natten, eller de kalla skuggorna som vill dra in och lägga sig över allt. Att gå in i mörkertiden lockar mig inte.

Nu börjar tiden med många tända ljus varje kväll, mjuka filtar, ombonat, stilla. Vi går mot vilan, och min kropp svarar på naturen. Jag är en del av naturen, naturen är en del av mig. För vart år som går känns det allt tydligare hur årets hjul snurrar i mig. Det är inte naturligt att vara lika aktiv året runt.

Jag söker alltid ljuset; min själ hittar det. Glimtarna som alltid finns. Och allt finns där; förundran, lycka, ljus, kärlek. Under mörkertiden behövs det ännu mer. För jag ser inte alltid lika klart. I år är mörkret redan lite för nära, skuggorna kryper närmare. Jag söker ljus och vilar i mörkret.