Allt kan förändras på ett ögonblick, men oroa dig inte; Gud blinkar aldrig.

Uttrycket håller inte på svenska, men det är oväsentligt. Jag suckar. Det här är inte min syn på det gudomliga. Verkligen inte. Människors liv förändras och ändas på ett ögonblick, överallt och hela tiden. Sjukdomar bryter ut, skador händer, dödsfall sker. Övergrepp, våld, trauman äger rum. Finns det en gudomlighet (vilket jag tror), så går den inte in och skyddar oss från livet. För det föränderliga är en del av livet, en del av den natur som vi är en del av. Saker händer.
Livet går vidare.

Hade jag velat ha en tro på att det gudomliga bär mig i sina händer och skyddar mig från allt ont? Jag vet inte. Jag vill nog inte bli beskyddad, för då är man så illa rustad från livets överraskningar. Det gudomliga hade kanske inte kunnat skydda andra människor och då hade jag varit förskonad men sett dem drabbas; det hade varit orättvist.

Däremot behöver jag det gudomliga – Gudinnan, för mig – när saker drabbar mig eller andra. Det bär mig över mörka vatten när livet balanserar på en spindeltråd, det ger det mig tröst och kraft att hålla kvar när marken rasar under fötterna för att något plötsligt förändras. Grunden jag byggt upp har genom åren rasat några gånger, och jag har fallit många gånger. Ibland har det funnits en människa där som fångat upp och burit (ofta utan att veta om det), oftare har jag i efterhand sett hur det var min tro och något större – naturen, livet som bar mig. Även när jag inte trodde att jag trodde på något.

Men nog blinkar det gudomliga. Eller så ser det på oss med öppna ögon, men har gett oss liv som innehåller slump för att vi ska vara fria och inte styrda av en högre makt. Vi vet från början att vi ska dö; det är det enda vi faktiskt vet. Men vi är fria att förvalta våra liv. Priset är att livet kan förändras på ett ögonblick.

Det här var del 15 av Regina Bretts 50 livsläxor.

Om ett förhållande måste vara hemligt ska du inte vara i det.

Nej. Det beror helt på förhållandet och dess ramar. Alla förhållanden är inte för andras kännedom, vissa vill man hålla för sig själv, utanför vardag och resten av livet. De är gemensamma, men andra har inget med dem att göra. Alla förhållanden ser inte likadana ut, och vi vill inte alla ha ut samma sak ur ett förhållandet, eller ur just det här förhållandet.

Ja eller nej. När hemligheten är ofrivillig och ett villkor för förhållandet, så är det i längden kanske inte bra för den som inte sätter villkoren. Då handlar det om ojämlikhet och en relation där en person har makten att bestämma. Den andras villkor är då bara att säga nej, bryta upp eller svika förtroendet med hemligheten. Huruvida det är värt det hemliga, eller om hemlighetsmakeriet inte ställer till något problem, vet bara de inblandande. Det kan vara bra, det kan vara dåligt.

Ja. Vissa förhållanden är bara destruktiva. ”Det här är vår lilla hemlighet” är ord som är en röd flagga. De är ett maktutspel, oavsett om de sägs av en man till en flicka eller av en professor till hans doktorand. Under #metoo dök detta upp på olika håll, hur en kvinna i underläge inleder, eller inleds i, något med en man som hon står i beroendeställning till – professor, chef, regissör – på hans initiativ. Inte för att ligga sig till framgång, utan för att det lätt uppstår en attraktion om den överordnade är charmig och manipulativ.
”Jag har aldrig gjort så här förut.” Visst. Bara med flera studenter förut, men det vet de inte förrän senare, när den senaste i raden som får sin karriär förstörd och blir avskräckt från den akademiska världen bryter tystnaden och får stöd från andra drabbade. Detta är så vanligt, i alla delar av samhället, och personen som säger ”det är vår lilla hemlighet” går oftast fri. En professor kan få smäll på fingrarna av disciplinnämnden som tar hänsyn till att det har varit så jobbigt för honom, hans doktorand lämnar sina studier och han kan återgå till att vara mysprofessor i TV:s underhållningsprogram.

Jag är generellt sett inte för lögner och hemlighetsmakeri, men alla har inte med allt att göra. Huruvida ett hemligt förhållande är destruktivt eller inte handlar om sammanhang och ömsesidighet. ”Vi säger inget till andra om det här” har sagts i situationer där jag inte stannat, eftersom det handlat om sådant som inte skulle ha hänt och som var rent destruktiva för mig. Med ett undantag. En gång. Flera av mina bästa förhållanden har däremot varit hemliga i betydelsen fria från allt utanför. Något som är vårt, men inte för andra att ta del av. Jag ser inget problem i det.

Det här var del 14 av Regina Bretts 50 livsläxor.

Jämför inte ditt liv med andras. Du har ingen aning om vad de går igenom.

Det här är självklart för mig, men ändå så lätt att hamna i om man inte tänker sig för. Vi tror lätt att andras liv är lättare och bättre än vårt eget, att andra är självsäkrare, mer lyckade och lyckliga när vi bara ser det de visar utåt, och vi ser det ofta genom ögon färgade av våra egna problem. Men vi vet inget. Vi vet inget om det vi inte ser. Vi vet kanske inte ens hur våra vänner har det bakom det de väljer att visa oss, men vi vet vad vi gömmer från allmän åsyn. Du vet vad du inte berättar för andra, eller håller inom en inre krets. Det är likadant för andra.

Nu är vi tillbaka på något jag var inne på del 1: att jämföra sig. Det är meningslöst, men vi gör det ändå. Det är som en reflex. Men det leder sällan till något gott, inte ens när vi vinner jämförelsen. För vissa saker kan vi jämföra, enstaka delar av livet. Men inte hela liv; inte utan att ha hela livsfacitet. (Vi kan också vara avundsjuka på någon utan att vara avundsjuka på hela personens liv, men det är för ett annat ämne.)

Om du skulle jämföra ditt liv med mitt, så tror jag att du vinner. Men jag är lycklig – är du?

Det här var del 13 av Regina Bretts 50 livsläxor.

Det är OK att barnen får se dig gråta.

Helt kort: Varför skulle det inte vara OK?

Jag tror inte på att undanhålla barn känslor och känsloyttringar. Visst kan man kontrollera sig och tygla sitt humör, och kanske hålla tyst om harm mot den andra föräldern (självklara saker som inte voro av godo för barnet) men hur skulle det gynna barn att vuxna förnekar eller förtrycker känslor som ledsenhet, ilska, frustration eller sorg, eller vilsenhet, svaghet och osäkerhet? Vad ger det för signaler? Behöver inte barn tvärtom få se ett brett känslospektrum för att lära sig att alla känslor är OK? Allt ryms.

Barn är inte dumma. De flesta barn märker när det finns en dissonans hos vuxna, och de ser om någon har gråtit. Det funkar inte att gråta i ett rum och sedan gå ut rödgråten och tillkämpat leende och tro att barnet inte märker något. Barn märker också om vuxna är kalla och arga på varandra men biter ihop om det i ilska som gör orden hårda och vassa även om rösterna inte höjs. Men barn är lojala. Vet ett barn inte annat, eftersom de vuxna inte berättar något, så tar det ofta på sig skuld och tror att det är något det självt har gjort. Det går inte att skydda barn från känslor. Vuxna blir ledsna och gråter, och det är inget konstigt med det (även om många vuxna verkar göra det till något konstigt – man kan undra varifrån de fick den föreställningen), lika lite som det är konstigt att ett barn gråter. Vuxna beter sig också som idioter ibland, och även det är OK så länge de ber om ursäkt efteråt. Man kan alltid be om ursäkt, även om det inte alltid kan ställa allt tillrätta.

För övrigt har jag svårt för uttryck om att känslor skulle vara OK. För mig uttrycker ”Det är OK att känna”, att det är något som måste påpekas för att det kanske inte skulle vara så. Det är inte ”OK” att känna; det är naturligt.
Så varför skulle dina barn inte få se dig gråta likväl som de får se dig skratta?

Det här var del 12 av Regina Bretts 50 livsläxor.