• Om mig

Lisigt

~ Med lätta steg och öppna sinnen

Lisigt

Kategoriarkiv: Hälsa och ohälsa

Om fri(sk)het och sjukdom, trötthet, depression, ätstörningar…

Sådant som stör

14 tisdag Sep 2021

Posted by Lisa in Mental trötthet, Ord om ord

≈ Lämna en kommentar

De senaste dagarna har jag påmints om ett par av alla saker som stör när man lever med utmattning och bestående trötthet. Det första är hur människor tycker att det är så bra att jag sätter gränser, prioriterar och värnar mer om mig, mina behov och min tid, men bara så länge det inte drabbar dem. Drabbar det dem kan de tvärtom bli stötta och sura, som när jag inte svarar på saker eller inte hör av mig tillräckligt snabbt och tillräckligt ofta.

Det andra, vilket ofta gäller samma personer som ovan, är uttalanden om hur ”det där” drar energi, men ”det här” (det de vill) orkar jag, det är ju inte jobbigt. 1) Du är inte jag och vet inte vad som är jobbigt för mig, 2) en förekomst av ”det här” är kanske inte jobbigt, men när det är många av både det här och det där, då blir det jobbigt. Nä, det är kanske inte så jobbigt att träna ibland, men det är bara en av flera (många) saker jag ska räcka till, så att du orkar träna flera gånger i veckan och får energi av det säger inget om mig. Och att svara på dina meddelanden eller fika med dig kanske inte är jobbigt för dig, men det är kanske det för mig, för att jag har annat att lägga energi på och för att du inte är den enda som vill något av mig.

Skedteorin, eller the spoon theory, är en bra bild av det där med allt som energin ska räcka till. Jag skulle gärna fika med någon, men då måste jag ta bort något annat. Och för att prioritera mina grundbehov och min återhämtning behöver jag ha skedar kvar efter måstena. Det är lätt att glömma att vi är olika, vi har olika energinivåer och olika svårigheter och utmaningar, och därför går det inte att jämföra dig med mig eller någon annan, eller säga att det som är lätt för mig är lätt för dig, eller det som har en hög tröskel för mig har det även för dig.

Just nu känner jag t.ex. att min ork är maxad, mitt liv är maxat. Jag är halvtidssjukskriven och har en del stora förändringar jag jobbar med, försöker fokusera på jobbet, hantera känslan av att vara kass som inte presterar så bra som jag kan, röra på mig, äta bra och se till att få tid till återhämtning. Själen behöver också sitt i natur, promenader, mina kvinnocirklar och kontakt med vänner. Jag är inte en så bra vän som jag vill vara och känner ibland hur övermäktigt det är att svara på meddelanden, samtidigt som jag kan fastna på sociala medier. Jag vill mycket men har svårt för att inte fastna i distraktioner, något som kanske är lätt för andra. Det är inte ”bara att sluta” för mig, även om det är det för dig. Och jag orkar inte med en enda person till som önskar något av min tid och energi och förväntar sig svar, för även om en person inte tar så mycket energi, så är det aldrig bara en person. Det är en gräns jag drar nu: ingen mer. Nu sätter jag mig främst, vilket är nog så energikrävande. Eller ja, katternas behov går före mina. Det är bara så det är.

Psykisk ohälsa i pandemin

29 lördag Maj 2021

Posted by Lisa in Hälsa och ohälsa

≈ 1 kommentar

Etiketter

Covid-19, pandemi, psykisk ohälsa

I början av pandemin och en bit in i den sades det att den psykiska ohälsan inte hade ökat till följd av den. Kanske var det så. Folk kände ett slags gemenskap i social distansering, hemarbete, vi begränsade våra kontakter, hanterade att fritidsaktiviteter ställdes in eller flyttades online, höll oss borta från gym och mötesplatser. Vi tog ansvar. Vi. Det fanns ett vi.

Men för alla fanns – finns – inte ett vi eller sammanhang. Människor har blivit av med jobb och inkomst. Den sociala distanseringen blir en isolering för den som lever ensam, inte tillhör en social bubbla eller familjegemenskap, som kanske hade sina sociala kontakter på jobbet och i aktiviteter, eller på långt avstånd. Det går ett tag, men det har gått mer än ett tag nu.

Jag ser hur den psykiska ohälsan ökar. Det syns på sociala medier, bland kollegor, i min omgivning, och jag känner själv av det. Och när människor faktiskt pratar om det och själva säger något, då har det ofta redan pågått ett tag. Utmattningssyndrom och utbrändhet börjar märkas, i olika grad, motivationsbristen och bristen på mening tilltar. Ångesten som märkts redan från början på människors humör och beteenden verkar inte bli värre, men kan bakom ytan breda ut sig och förändras. En depression kan få fäste när den inte motverkas av sociala kontakter, samhörighet, sammanhang, distraktioner och saker som ger mening och ljus i tillvaron; om ingen finns där som ser hur du förändras och ser hur du mår kan olika former av psykisk ohälsa växa. Ett missbruk kan få fäste. Självskadebeteenden och ätstörningar, nya eller återfall, kan ske utan att någon märker det. Ensamheten kan växa. Det inre rummet med alla tankar och känslor blir en ensam ekokammare, en isoleringscell.

Det syns kanske inte i vårdens statistik för att människor inte söker vård. Steget att göra det är stort redan från början, och att överallt se att vården är överbelastad ökar inte benägenheten att söka vård. När det inte finns någon som ser, driver på en att söka hjälp och sedan finns vid ens sida medan man försöker göra det, så gör man kanske inte det. Det krävs mycket energi, tålamod och uthållighet för att söka och få hjälp. För det är svårt att få tider i företagshälsovården, svårt att få tider till bra kontakter i primärvården, i stort sett omöjligt att få en kontakt inom psykiatrin. Akutpsykiatrin ger ingen hjälp, de kan möjligen erbjuda förvaring i ett akutskede. Oftast avvisar även de. Så den största delen av den psykiska ohälsan når kanske aldrig statistiken. Eller så syns den i rapporter (som här) och utredningar som lätt psykisk ohälsa, och det låter ju inte så allvarligt. Men den finns där.

Antalet självmord har inte ökat under pandemin, visar studier. Det är positivt. Människor är tåliga och håller ut. Men det finns en risk att missbruk, självskadebeteenden, psykiska besvär och självmord ökar ju längre tiden går – och efter den här samhällsomvälvande delen av pandemin. (Vilket t.ex. WHO och Nationellt Centrum för Suicidforskning och Prevention skrivit om.) Kriser ger en eftersläpningseffekt i mående. När samhället släpps på och folk lättat och glatt börjar umgås igen kan det bli ännu mer påtagligt för den som inte mår bra, som inte förmår glättigheten, som tappat fotfästet och inte hittar tillbaka, eller som fortfarande inte har ett socialt sammanhang.

Kanske har den psykiska ohälsan faktiskt inte ökat. Eller så märks det bara inte om man inte har det i sin bubbla.

Sortering

17 onsdag Mar 2021

Posted by Lisa in Livet, Mental trötthet

≈ Lämna en kommentar

Ett år in i pandemi, begränsningar och hemarbete, ett år in i inställda planer och sociala sammanhang, uteblivna resor och ovissheten inför hur länge isoleringen ska vara. Nästan alla möten med människor är via skärmar, skärmtiden har ökat något löjligt och det känns ibland som att ha vuxit fast vid datorn. Med tiden försvinner motivationen att göra annat och orken att komma över tröskeln.

Det slår mig nu på morgonen: Jag orkar inte sortera längre. Hjärnan orkar inte sortera. Jag skriver listor över vad jag ska göra på jobbet, vad jag inte får glömma, vad jag vill kunna pricka av. Jag tittar på dem och klarar plötsligt inte av att prioritera. Hur väljer man vad som är viktigast när allt är viktigt? Hur länge kan det som inte är lika viktigt få vara inte lika viktigt och komma sist i kön? Plötsligt kan någon fråga efter det, och då är det högst upp. Jag orkar inte sortera, och jag kan inte avgöra vad som är en rimlig arbetsinsats med saker. Jag har svårt att komma igång, svårt att sätta en gräns för bra nog, svårt att avsluta. Den här veckan, svårt att tänka.

Jag tappar bort mig i det jag ska göra. En impuls att göra något om något tar över trots att jag borde göra något annat, men jag ska bara. Jag fastnar, trots att jag vet att jag borde göra något annat, trots att jag vet att jag behöver göra något annat. Jag säger till mig ”bara en gång till”, ”bara tre minuter till” och struntar sedan i det. Jag väljer medvetet fel. Det där med commitment till mig är än en gång ett problem. Så ett dåligt samvete gnager över alla felval, allt som inte blir gjort, allt jag vet att jag borde – behöver – göra annorlunda. Jag kan skriva listor, strukturera, prioritera på pappret. I verkligheten förmår jag inte nu. Och det syns inte.

Det är för många intryck, trots bristen på stimulerande intryck. Sinnena får vila i meditationer och cirklar, där jag får vara, bara vara, och där det betyder oerhört mycket. I jobbet är det bara prestation som räknas, ännu mer nu när vi inte ses och det sociala kittet är borta. Då blir man inte riktigt en person längre. Och när hjärnan blir trött blir alla intryck överväldigande och dränerande, allt blir som ett enda brus. Mental tinnitus. Där är jag nu.

Tröttheten, hjärntröttheten och att inte kunna göra rätt ger en stress som liksom bubblar upp ur bröstet och väller upp i halsen. Eller om det är ångest. Stressångest. Vissa dagar trycker gråten på när det bara inte går att tänka. Allt är för mycket. Jag påminns om hur det var den där sommaren då utmattningen gav en stress som hade kroppen i vad som kändes som konstant adrenalinpåslag, där pulsen rusade och rusade.

Jag vet inte riktigt vad jag ska göra, eller hur. Jag orkar inte sortera längre, men måste prestera nu.

Apropå World Mental Health Day

10 onsdag Okt 2018

Posted by Lisa in Hälsa och ohälsa

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

#WorldMentalHealthDay

Obekvämt apropå World Mental Health Day: Irritationen när någon säger ”Jag vet precis hur det är, jag har också varit utbränd.” Inte minst från människor som idag arbetar med att berätta om när de var utbrända.

Precis? Också? Har varit? Good for you.

Jag säger oftast inget. Man ska inte jämföra situationer eller upplevt lidande, men jag gör skillnad mellan tidigare och pågående ohälsa/sjukdom, jag gör skillnad mellan psykisk ohälsa och psykisk sjukdom, jag gör skillnad mellan tillfällig och bestående funktionsnedsättning, och om du vill jämföra utmattning och trötthet så gör poäng på självskattningsformulär skillnad.

Men jag säger inget.

Jag vill säga: Tänk dig att du när du var som sämst skulle börja nytt jobb, på heltid (med anpassning, men heltid) och ändå rodda ihop tillvaron. Utan terapeut, psykolog eller rehabstöd. Tänk dig att det är precis vad jag – och andra – gör. Tänk dig att alla inte har stödet från företagshälsovård och arbetsplats som du hade, eller tryggheten i en fast anställning. Så nej, du vet inte precis. Personer med utmattningssyndrom kan ofta relatera, men de uttrycker sig sällan som att de också varit utbrända.

När du säger att du ”har varit” visar du att det ligger bakom dig. Jag har inte sådan tur. Ändå lider jag inte. Jag må vara funktionsnedsättande och livspåverkande trött, ha utmattningssymtom och leva med depression och PTSD, men jag har hälsa. Jag lider inte och jag är inte sjuk. Jag har en sjukdom, men jag är frisk.

Så det kanske obekvämaste av allt: Jag har psykisk hälsa.

Hur är friska sjuka?

27 tisdag Feb 2018

Posted by Lisa in Hälsa och ohälsa, Livet

≈ Lämna en kommentar

Hur gör friska människor när de blir sjuka?

Jag är van vid att – när jag jobbade – gå sjuk till datorn, göra jobbet, hålla deadlines. Nu är jag på andra vändan influensa, sover mest och blir helt slut bara av att duscha. Att ta mig upp, fixa till mig och ta mig iväg till spårvagn, från spårvagn till jobbet (arbetsträningen), jobba och sedan ta mig hem känns snudd på omöjligt när luftrören bråkar så att jag får blodsmak i munnen bara av att gå långsamt till spårvagnen för att åka och handla kattmat. Ändå stressar det mig att stanna hemma och inte orka, och det dåliga samvetet väcks. Borde jag orka? Jag är rädd för att ses som dålig och klen som är hemma, rädd att andra ska tycka att jag inte är någon att satsa på. Efter lång sjukskrivning, och med sämre förutsättningar än andra, känner jag ständigt att jag måste bevisa mig och vara på topp för att inte bli dömd av andras fördomar om depression eller trötthet. Just nu är känslan att jag måste bevisa att jag är duglig, att jag måste vara lite bättre, lite mindre klagande än andra. Duktigare än andra.

Borde jag gå dit så fort jag kommer upp ur sängen? Komma in senare och göra mina timmar även om jag inte får så mycket gjort, och komma hem och bara sova? De är så många som går till jobbet sjuka och sedan självömkar över det i sociala medier för att visa hur duktiga de är. Människor som är för viktiga för att stanna hemma och ta hand om sig, som behövs för mycket för att kunna vara sjuka. Är det så man måste vara för att räknas i de hälsoprivilegierades värld? Viktig, duktig, behövd, självuppoffrande? Det känns dumt. Som att sakna självbevarelsedrift och samtidigt strunta i om man gör andra sjuka. Men kanske är det så man gör. Är. Och jag gör inget viktigt, inget som behövs, så kanske kan jag mest sitta av tiden om jag kan ta mig dit.

Men vad är rimligt? När är man tillräckligt frisk, eller för sjuk?

Men jag är trött och orkar inte hålla mig vaken. Ögonen svider och orkar liksom inte justera synen, ryggen är stel, armarna svaga, huvudet luddigt och jag är väl typiskt influensig. Bortsett från att jag inte har feber, men det får jag ju bara när jag är för trött (de flesta kvällar). Det var länge sedan jag var så här dålig sist. 2005. Då tröttheten blev kvar. Måtte den inte bli värre nu. För jag kommer att gå tillbaka så fort jag förmår.

Just nu vill jag bara gråta för att jag är så trött.

Sommarpsyk

29 lördag Jul 2017

Posted by Lisa in Gnäll, Hälsa och ohälsa

≈ 2 kommentarer

Min psykmottagning har sommarstängt, upptäckte jag när jag ringde dem i veckan. Detta har de inte informerat om i förväg (mitt senaste besök var veckan före midsommar). De “ska” lyssna av telefonsvararen, men efter en vecka har ingen förnyat recepten jag ringt om. Det är skitkasst. Att tvingas sluta tvärt för att sedan börja om är … inte jättelyckat. Det är ren tur att det inte är något av de antiepileptika jag har (ett som antidepp, ett mot nervsmärtor), för där är ut- och insättning inte roliga och måste ske långsamt. Att missa antideppet en morgon märks redan efter några timmar. Kul. Att missa smärtmedicinen är ännu jobbigare. Nåväl, det är inte de. Nu är det bara dopaminet och framför allt den cirkadiska rytmen (dygnsrytmen) som påverkas, men det är illa nog. Framför allt som jag börjar arbetsträna på tisdag och sömn är rätt så bra.

Det är tur att jag inte sökte dem för att jag mår dåligt. För de hänvisar till 112 och alla med erfarenhet av psykiatrin vet nog hur mycket stöd de ger. Eller akuten. Att dessutom ha sin mottagning i ett annat landsting gör att ingen kommer åt journaler ifall jag skulle söka här. Vilket också gör det svårt att få recept förnyade.

Nåja, this too shall pass, de är snart tillbaka och det är bara att acceptera. Vilket jag gör med gnäll som ventil. Det är dock ett annat ämne.

Den stora trötthetens bristande logik

21 tisdag Jul 2015

Posted by Lisa in Livet, Mental trötthet

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

ME, utmattning

Jag sov inget igår. På dagen, alltså. Jag var uppe tidigt, tvättade, grejade, hade en panikattack, var social på stan och ute och promenerade på kvällen. Igång. Med stunder av vila, men mentalt igång. Jag vet vad det brukar innebära: Övertrött. Ett överstimulerat, utmattat nervsystem.

Mycket riktigt. Jag somnade vid 2, vaknade strax efter 4 och var vaken kanske en och en halv timme – lugnt och behagligt vaken, inte med ångest och grubbel – innan jag somnade om till strax före 7. Idag slog tröttheten till efter lunch och jag är i stort sett satt ur spel. Skakis, trög, seg. Måste vila efter varje liten sak. Kan inte tänka klart. Typiskt.

Det känns så ologiskt att kroppen svarar på utmattning med att inte kunna varva ner och sova och sedan nästan däcka. Jag måste vara stilla länge efter något innan jag kan vila på riktigt. Och det är jättesvårt att lära mig, för jag känner inte när jag går över gränsen för normalt-för-mycket (dvs i stort sett allt) och på-tok-för-mycket. För vid den gränsen blir jag speedad snarare än trött. Den andra andningen. Trött är jag ju nästan jämt, så att komma ihåg att sätta stopp och vila när jag inte är lika trött känns inte självklart. Pacing när kroppens gränser är olika från dag till dag är dessutom nästan omöjligt.

När jag går igång känner jag mig som mig: entusiastisk, intensiv, livlig. Lite väl speedad och pladdrig, flackande i tankarna, kanske, men mer som mig själv. Jag tycker om det. Det är som ett rus. Och jag är medveten om priset men ignorerar det, för jag måste få leva lite och det är inte som om några timmars umgänge egentligen är en ansträngning. Ändå. Det har ett pris. Det betalar jag nu. (Men en liten udd av desperation: Hur ska jag någonsin komma tillbaka till arbetslivet när kroppen fungerar så här?)
Nu ska jag vila lite till och sedan orka göra lite till. Dagen har för få timmar för sådana här dagar. 

Marans märken

13 måndag Jul 2015

Posted by Lisa in Hälsa och ohälsa, Ord, Tillvarons små mysterier

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

depression, maran

Hon rider mig. Griper efter mig med kalla fingrar. Lämnar ingen ro.

Längs min ena vad har det dykt upp en rad med 6 runda blåmärken, som om någon med 6 fingrar hållit hårt om den och kört in fingertopparna i köttet. Längre ner, ytterligare fyra runda märken, en natt yngre. På den andra vaden är märkena större, som efter långa fingrar och en hand.
På båda handlederna finns också märken. Och lite här och där på underarmar, knän, lår, händer, fötter. Som om jag har slagits.
Som om de inre striderna har lämnat spår.

Märkena uppstår spontant. Ibland blir huden först vit på en fläck och sedan breder ett blåmärke ut sig där. Ibland vaknar jag och så är de där. Där huden är tunn, som på händerna, pirrsticker det till, som ett bett, och sedan blommar blodet ut under huden. 

Är det marans märken? Inte nog med att hon rider mig genom många kvällar, nätter och dagar, hon lämnar spår också. Vill att jag ska veta att mardrömmen är verklighet, att dag eller natt inte gör någon skillnad. Att hon kan nå mig var och när som helst, att ingen plats är trygg. Hon förebådas av en isande kyla som kommer inifrån. Fasans kalla händer.
Som att dräneras på liv, på värme. Som om livsenergin falnar.

Jag föredrar nog att se det så här, som onda väsen. Det gör det mer levande, på något sätt mer begripligt, när jag kan göra metaforer av det. Och märkena finns där. 

Livstrots

12 söndag Jul 2015

Posted by Lisa in Empowerment, Hälsa och ohälsa, Livet, Ljusglimtar i tillvaron

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

depression, livslust, lust

Jag rycker upp mig. Det tar några timmar, det tar nästan hela dagen i tårfylld kamp mot skuggan. Men jag kommer upp och ut. För jag kommer på vad jag behöver: havet. Jag behöver havet. Det är mulet och småkyligt, men jag behöver det. Vågorna, färgerna, djupet, doften. Saltstänk. 

Och jag badar. Låter mig falla ner i havet för ett snabbt dopp, tumla ut och tillbaka igen. Omslutas i det element som kallade på mig, känna friheten, känna hur det vilda i mig skrattar sitt frustande, bubblande skratt. Sedan torka mig och hastigt dra på mig kläder igen. Gå mig varm den dryga timmen hem. 

Det gör mig glad. Och jag försöker att varje dag göra något som gör mig glad, uppmärksamma det som gör mig glad. För glädjen är min, inte depressionens. Det är en nästan trotsig handling i livets tjänst, det är att fylla på livslust, ge mig en stund som är min. Själsliga andetag. För om jag gör det, så har jag inte bara överlevt dagen, utan levt. Hur resten av dagen än varit.

”I’ll do my crying in the rain”

11 lördag Jul 2015

Posted by Lisa in Hälsa och ohälsa, Ord

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

depression, PTSD, Sorg, trauma

”I’ll do my crying in the rain”
Och i sängen, i frukostkaffet, i duschen, i maten, på yogamattan, i soffhörnet, medan jag städar, över mobilen, på Willys, bakom solglasögon på spårvagnen, när jag ska sova, när jag sover.
Det känns som om jag gråter konstant.

Men jag gråter jag inte när jag träffar och pratar med någon. Då är det tvärstopp. Jag håller inte tillbaka; det är bara stopp. Om de inte frågar och kan stanna kvar och lyssna tills jag får fram det. Det är synd. Det finns tröst jag hade behövt kunna få.

Jag gråter sällan i naturen. Eller med dem jag är trygg med. Då får jag bara vara. Det hjälper. Då får livet mer plats och glädjen mer utrymme. Då blir mardrömmen liten och nästan maktlös. Nu håller den mig hårt, tränger in mellan sprickorna och kramar sönder. Rädsla och sorg, vrede och reaktioner som jag tror ska göra mig galen. 

Idag är en sådan dag. En kamp. Ytterligare ett slag att utkämpa. Det här är inte mitt val, men jag måste. Idag sker striden stilla, inombords. Dagen går. Ett andetag i taget. En tår efter den andra. 

← Äldre inlägg

Arkiv

Kategorier

Follow Lisigt on WordPress.com

Klicka här om du vill få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Follow Lisigt on WordPress.com

Webbplats byggd med WordPress.com.

  • Följ Följer
    • Lisigt
    • Har du redan ett WordPress.com-konto? Logga in nu.
    • Lisigt
    • Anpassa
    • Följ Följer
    • Registrera
    • Logga in
    • Rapportera detta innehåll
    • Visa webbplats i Inläggsvyn
    • Hantera prenumerationer
    • Minimera detta fält