Kategoriarkiv: Hälsa och ohälsa

Om fri(sk)het och sjukdom, trötthet, depression, ätstörningar…

Apropå World Mental Health Day

10 onsdag Okt 2018

Posted by in Hälsa och ohälsa

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Obekvämt apropå World Mental Health Day: Irritationen när någon säger ”Jag vet precis hur det är, jag har också varit utbränd.” Inte minst från människor som idag arbetar med att berätta om när de var utbrända.

Precis? Också? Har varit? Good for you.

Jag säger oftast inget. Man ska inte jämföra situationer eller upplevt lidande, men jag gör skillnad mellan tidigare och pågående ohälsa/sjukdom, jag gör skillnad mellan psykisk ohälsa och psykisk sjukdom, jag gör skillnad mellan tillfällig och bestående funktionsnedsättning, och om du vill jämföra utmattning och trötthet så gör poäng på självskattningsformulär skillnad.

Men jag säger inget.

Jag vill säga: Tänk dig att du när du var som sämst skulle börja nytt jobb, på heltid (med anpassning, men heltid) och ändå rodda ihop tillvaron. Utan terapeut, psykolog eller rehabstöd. Tänk dig att det är precis vad jag – och andra – gör. Tänk dig att alla inte har stödet från företagshälsovård och arbetsplats som du hade, eller tryggheten i en fast anställning. Så nej, du vet inte precis. Personer med utmattningssyndrom kan ofta relatera, men de uttrycker sig sällan som att de också varit utbrända.

När du säger att du ”har varit” visar du att det ligger bakom dig. Jag har inte sådan tur. Ändå lider jag inte. Jag må vara funktionsnedsättande och livspåverkande trött, ha utmattningssymtom och leva med depression och PTSD, men jag har hälsa. Jag lider inte och jag är inte sjuk. Jag har en sjukdom, men jag är frisk.

Så det kanske obekvämaste av allt: Jag har psykisk hälsa.

Hur är friska sjuka?

27 tisdag Feb 2018

Posted by in Hälsa och ohälsa, Livet

≈ Lämna en kommentar

Hur gör friska människor när de blir sjuka?

Jag är van vid att – när jag jobbade – gå sjuk till datorn, göra jobbet, hålla deadlines. Nu är jag på andra vändan influensa, sover mest och blir helt slut bara av att duscha. Att ta mig upp, fixa till mig och ta mig iväg till spårvagn, från spårvagn till jobbet (arbetsträningen), jobba och sedan ta mig hem känns snudd på omöjligt när luftrören bråkar så att jag får blodsmak i munnen bara av att gå långsamt till spårvagnen för att åka och handla kattmat. Ändå stressar det mig att stanna hemma och inte orka, och det dåliga samvetet väcks. Borde jag orka? Jag är rädd för att ses som dålig och klen som är hemma, rädd att andra ska tycka att jag inte är någon att satsa på. Efter lång sjukskrivning, och med sämre förutsättningar än andra, känner jag ständigt att jag måste bevisa mig och vara på topp för att inte bli dömd av andras fördomar om depression eller trötthet. Just nu är känslan att jag måste bevisa att jag är duglig, att jag måste vara lite bättre, lite mindre klagande än andra. Duktigare än andra.

Borde jag gå dit så fort jag kommer upp ur sängen? Komma in senare och göra mina timmar även om jag inte får så mycket gjort, och komma hem och bara sova? De är så många som går till jobbet sjuka och sedan självömkar över det i sociala medier för att visa hur duktiga de är. Människor som är för viktiga för att stanna hemma och ta hand om sig, som behövs för mycket för att kunna vara sjuka. Är det så man måste vara för att räknas i de hälsoprivilegierades värld? Viktig, duktig, behövd, självuppoffrande? Det känns dumt. Som att sakna självbevarelsedrift och samtidigt strunta i om man gör andra sjuka. Men kanske är det så man gör. Är. Och jag gör inget viktigt, inget som behövs, så kanske kan jag mest sitta av tiden om jag kan ta mig dit.

Men vad är rimligt? När är man tillräckligt frisk, eller för sjuk?

Men jag är trött och orkar inte hålla mig vaken. Ögonen svider och orkar liksom inte justera synen, ryggen är stel, armarna svaga, huvudet luddigt och jag är väl typiskt influensig. Bortsett från att jag inte har feber, men det får jag ju bara när jag är för trött (de flesta kvällar). Det var länge sedan jag var så här dålig sist. 2005. Då tröttheten blev kvar. Måtte den inte bli värre nu. För jag kommer att gå tillbaka så fort jag förmår.

Just nu vill jag bara gråta för att jag är så trött.

Sommarpsyk

29 lördag Jul 2017

Posted by in Gnäll, Hälsa och ohälsa

≈ 2 kommentarer

Min psykmottagning har sommarstängt, upptäckte jag när jag ringde dem i veckan. Detta har de inte informerat om i förväg (mitt senaste besök var veckan före midsommar). De “ska” lyssna av telefonsvararen, men efter en vecka har ingen förnyat recepten jag ringt om. Det är skitkasst. Att tvingas sluta tvärt för att sedan börja om är … inte jättelyckat. Det är ren tur att det inte är något av de antiepileptika jag har (ett som antidepp, ett mot nervsmärtor), för där är ut- och insättning inte roliga och måste ske långsamt. Att missa antideppet en morgon märks redan efter några timmar. Kul. Att missa smärtmedicinen är ännu jobbigare. Nåväl, det är inte de. Nu är det bara dopaminet och framför allt den cirkadiska rytmen (dygnsrytmen) som påverkas, men det är illa nog. Framför allt som jag börjar arbetsträna på tisdag och sömn är rätt så bra.

Det är tur att jag inte sökte dem för att jag mår dåligt. För de hänvisar till 112 och alla med erfarenhet av psykiatrin vet nog hur mycket stöd de ger. Eller akuten. Att dessutom ha sin mottagning i ett annat landsting gör att ingen kommer åt journaler ifall jag skulle söka här. Vilket också gör det svårt att få recept förnyade.

Nåja, this too shall pass, de är snart tillbaka och det är bara att acceptera. Vilket jag gör med gnäll som ventil. Det är dock ett annat ämne.

Den stora trötthetens bristande logik

21 tisdag Jul 2015

Posted by in Livet, Mental trötthet

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

,

Jag sov inget igår. På dagen, alltså. Jag var uppe tidigt, tvättade, grejade, hade en panikattack, var social på stan och ute och promenerade på kvällen. Igång. Med stunder av vila, men mentalt igång. Jag vet vad det brukar innebära: Övertrött. Ett överstimulerat, utmattat nervsystem.

Mycket riktigt. Jag somnade vid 2, vaknade strax efter 4 och var vaken kanske en och en halv timme – lugnt och behagligt vaken, inte med ångest och grubbel – innan jag somnade om till strax före 7. Idag slog tröttheten till efter lunch och jag är i stort sett satt ur spel. Skakis, trög, seg. Måste vila efter varje liten sak. Kan inte tänka klart. Typiskt.

Det känns så ologiskt att kroppen svarar på utmattning med att inte kunna varva ner och sova och sedan nästan däcka. Jag måste vara stilla länge efter något innan jag kan vila på riktigt. Och det är jättesvårt att lära mig, för jag känner inte när jag går över gränsen för normalt-för-mycket (dvs i stort sett allt) och på-tok-för-mycket. För vid den gränsen blir jag speedad snarare än trött. Den andra andningen. Trött är jag ju nästan jämt, så att komma ihåg att sätta stopp och vila när jag inte är lika trött känns inte självklart. Pacing när kroppens gränser är olika från dag till dag är dessutom nästan omöjligt.

När jag går igång känner jag mig som mig: entusiastisk, intensiv, livlig. Lite väl speedad och pladdrig, flackande i tankarna, kanske, men mer som mig själv. Jag tycker om det. Det är som ett rus. Och jag är medveten om priset men ignorerar det, för jag måste få leva lite och det är inte som om några timmars umgänge egentligen är en ansträngning. Ändå. Det har ett pris. Det betalar jag nu. (Men en liten udd av desperation: Hur ska jag någonsin komma tillbaka till arbetslivet när kroppen fungerar så här?)
Nu ska jag vila lite till och sedan orka göra lite till. Dagen har för få timmar för sådana här dagar. 

Marans märken

13 måndag Jul 2015

Posted by in Hälsa och ohälsa, Ord, Tillvarons små mysterier

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

,

Hon rider mig. Griper efter mig med kalla fingrar. Lämnar ingen ro.

Längs min ena vad har det dykt upp en rad med 6 runda blåmärken, som om någon med 6 fingrar hållit hårt om den och kört in fingertopparna i köttet. Längre ner, ytterligare fyra runda märken, en natt yngre. På den andra vaden är märkena större, som efter långa fingrar och en hand.
På båda handlederna finns också märken. Och lite här och där på underarmar, knän, lår, händer, fötter. Som om jag har slagits.
Som om de inre striderna har lämnat spår.

Märkena uppstår spontant. Ibland blir huden först vit på en fläck och sedan breder ett blåmärke ut sig där. Ibland vaknar jag och så är de där. Där huden är tunn, som på händerna, pirrsticker det till, som ett bett, och sedan blommar blodet ut under huden. 

Är det marans märken? Inte nog med att hon rider mig genom många kvällar, nätter och dagar, hon lämnar spår också. Vill att jag ska veta att mardrömmen är verklighet, att dag eller natt inte gör någon skillnad. Att hon kan nå mig var och när som helst, att ingen plats är trygg. Hon förebådas av en isande kyla som kommer inifrån. Fasans kalla händer.
Som att dräneras på liv, på värme. Som om livsenergin falnar.

Jag föredrar nog att se det så här, som onda väsen. Det gör det mer levande, på något sätt mer begripligt, när jag kan göra metaforer av det. Och märkena finns där. 

Livstrots

12 söndag Jul 2015

Posted by in Empowerment, Hälsa och ohälsa, Livet, Ljusglimtar i tillvaron

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Jag rycker upp mig. Det tar några timmar, det tar nästan hela dagen i tårfylld kamp mot skuggan. Men jag kommer upp och ut. För jag kommer på vad jag behöver: havet. Jag behöver havet. Det är mulet och småkyligt, men jag behöver det. Vågorna, färgerna, djupet, doften. Saltstänk. 

Och jag badar. Låter mig falla ner i havet för ett snabbt dopp, tumla ut och tillbaka igen. Omslutas i det element som kallade på mig, känna friheten, känna hur det vilda i mig skrattar sitt frustande, bubblande skratt. Sedan torka mig och hastigt dra på mig kläder igen. Gå mig varm den dryga timmen hem. 

Det gör mig glad. Och jag försöker att varje dag göra något som gör mig glad, uppmärksamma det som gör mig glad. För glädjen är min, inte depressionens. Det är en nästan trotsig handling i livets tjänst, det är att fylla på livslust, ge mig en stund som är min. Själsliga andetag. För om jag gör det, så har jag inte bara överlevt dagen, utan levt. Hur resten av dagen än varit.

”I’ll do my crying in the rain”

11 lördag Jul 2015

Posted by in Hälsa och ohälsa, Ord

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

”I’ll do my crying in the rain”
Och i sängen, i frukostkaffet, i duschen, i maten, på yogamattan, i soffhörnet, medan jag städar, över mobilen, på Willys, bakom solglasögon på spårvagnen, när jag ska sova, när jag sover.
Det känns som om jag gråter konstant.

Men jag gråter jag inte när jag träffar och pratar med någon. Då är det tvärstopp. Jag håller inte tillbaka; det är bara stopp. Om de inte frågar och kan stanna kvar och lyssna tills jag får fram det. Det är synd. Det finns tröst jag hade behövt kunna få.

Jag gråter sällan i naturen. Eller med dem jag är trygg med. Då får jag bara vara. Det hjälper. Då får livet mer plats och glädjen mer utrymme. Då blir mardrömmen liten och nästan maktlös. Nu håller den mig hårt, tränger in mellan sprickorna och kramar sönder. Rädsla och sorg, vrede och reaktioner som jag tror ska göra mig galen. 

Idag är en sådan dag. En kamp. Ytterligare ett slag att utkämpa. Det här är inte mitt val, men jag måste. Idag sker striden stilla, inombords. Dagen går. Ett andetag i taget. En tår efter den andra. 

Ett vunnet slag

08 onsdag Jul 2015

Posted by in Hälsa och ohälsa, Ord

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

På väg tillbaka. Försiktigt, varsamt, tvekande. Jag samlar ihop det som gick sönder i stormen, bitarna av mig som jag försöker sammanfoga med kärlek. Ljuset lyser ut mellan sprickorna, men ju fler de är, desto skörare är jag, just nu. (Allt gör en inte starkare.) Jag landar i mig igen, får långsamt tillbaka det som är jag, en grund inom mig, mina sinnen, min fantasi, mig själv. Jag försöker återfinna tron på mig, den som grusas med skärvorna. Det utanför mig får jag försöka laga på annat sätt. Söka vinna förlåtelse.

Men jag vann. 

Jag vann den här gången också. En hård strid – hårdast hittills – i det krig som pågår inom mig. Det som inte syns, som knappt går att prata om.

Det finns strider man väljer och strider man tvingas till. Strider som handlar om liv och död. Om att överleva. 

Den här gången vann jag.

03 tisdag Feb 2015

Posted by in Gnäll, Hälsa och ohälsa

≈ 2 kommentarer

Etiketter

Du måste tala om hur det är.
Du måste våga be om hjälp.

Jag berättar. Så mycket jag kan utan att gå för sönder själv. Ärligt. Berörande, får jag ofta höra. Jag blottar mig och släpper på försvaren så mycket att jag sedan är hudlös och vill fly. Men det är ju bra, för jag ber om hjälp.
Men det är fel. Om jag kan berätta och be om hjälp behöver jag ingen hjälp. Då får jag ingen. För jag kan ju berätta och har insikt. Kan jag be om hjälp så behöver jag den inte. Ber jag inte om hjälp kan de inte hjälpa. Praktiskt system. Jag kan inte vinna.
Fast det finns en värre faktor. Den att det inte finns någon hjälp kvar att få. Den är för verklig just nu, och svår att resa mig från.

Ekon av ett annat nu

29 måndag Dec 2014

Posted by in Fri(sk)het, Livet, Minnen

≈ Lämna en kommentar

Ibland slår det mig, hur annorlunda det är nu. Den jag var finns kvar, som ärr, som frostbett som ibland stinger till. Det var då, det är inte nu, men det kommer alltid att finnas kvar. Och plötsligt träder det fram genom lagren av tid och för en stund känns det som att vara vilse i tiden. Som om det någonstans fortfarande är nu.

Jag kan plötsligt se mig omkring och glädjas över tecknen på att den gamla perfektions- och prestationstvångesten är så gott som borta. Stöket runt mig, duk och gardiner som hänger snett eftersom Xerxes gjort sig en koja bland dem, disken som samlats – och inget tvång att diska, hänga rätt, plocka och torka allt skinande rent. Jag trivs inte med stöket, men jag kan strunta i det. Det har inte alltid varit så. Att påminnas om det gör mig alltid förundrad. Ekot av ett annat nu finns kvar, men som ett eko.

Andra ekon finns i kroppen, i händerna, i minnet av de tomma utrymmena, i känslan av kylan som inte kunde värmas bort. Varje vinter minns jag, varje gång jag fryser som om skelettet blivit till is minns jag. Inga lager av filtar värmer upp ett fruset skelett.

Jag tänker att skillnaden mot nu inte kan ha varit så stor ändå, att jag inte kan ha varit så mycket mindre än nu. Men när jag ligger där i sängen, försöker få huvudet att inte explodera av migrän och illamåendet att försvinna eftersom jag dör om jag måste röra på mig igen, när jag ligger där med händerna över hjärtat och mellangärdet, för att hålla mig kvar, för att ge mig lugn, så minns jag. Jag minns hur mellanrummen mellan revbenen gav utrymme åt fingrarna, som om bröstkorgen var gjord för att händerna skulle vila runt den. Jag minns groparna i bäckenet, ovanför korsbenet. Jag minns utrymmet runt kroppen, hålrummen. Jag har fortfarande knöligt bröstben och vassa höftben, jag ser ut så, men hålrummen är borta.
Mina händer minns, kroppen minns, även om jag inte längre tänker och känner som då.

Det är ekon. Frostbetten som stinger till när kylan drar in. Jag lever med dem, fast de inte är nu.
De är inte nu. Jag är så tacksam för det. För det var inte självklart.