Kategoriarkiv: Känslor

Djupt inom mig finns ett skrik

20 fredag Feb 2015

Posted by in Den mörka spegeln, Känslor, Om mig, Ord

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Djupt inom mig finns ett skrik.

Det är barnets skrik; barnet som alltför tidigt lärde sig att begrava gråten, att den inte tjänade något till. Barnet som stängde av, stängde dörren till känslorna och blev en annan, en som var starkare och inte behövde tröst, som inte behövde.
Jag hör henne, och jag försöker nå henne för att trösta. Men hur tröstar jag det otröstliga?
Hur tröstar  jag ett barn som inte fick äga sin gråt och ta emot tröst?
Hur når jag fram?

Det är ett förtvivlans skrik som ekar genom decennier, där orden tagit slut och känslorna tagit vid. Där sorgen öppnar sig, där skräcken står blottad.
Där finns en brunn av sorg som jag inte vågar gå nära, för att den får mig att knäa inför känslor jag saknar ord för och skriket fastnar i halsen och hindrar mig från att få luft. En sorg för tung att bära och ännu för ljudlös. Jag försöker trösta mig, men vet inte hur.
Jag kan inte ta bort något, så hur tröstar jag mig?

Där rör sig en skräck så stor att jag förstår att jag gömde undan och begravde den. I åratal stängde jag den inne, stängde den ute. Kapslade in och gömde den med en del av mig.
Hur bemöter jag en skräck jag mötte långt innan jag hade ord för den?
Den triggar hela försvarssystemet. Fly, slåss, stänga av. Jag kan inte slåss, jag kan inte längre stänga av, jag kan inte fly. Att inte kunna göra mer än att känna är… förtvivlan. Det är verkligen skräck. Det sköljer över mig som de värsta panikattackerna och jag kan inte ens skrika. Jag kan bara stå kvar. Adrenalinrusig och skakande, med försök att behålla mig förankrad i det icke skräckfyllda, i det icke förtvivlade. Jag kan bara hålla om mig och hålla mig kvar, och försöka trösta.
Men jag vet inte om jag når fram. För skriket ekar inom mig.

Jag kan inte rädda alla

25 söndag Jan 2015

Posted by in De stora frågorna, Gnäll, Känslor, Tankar

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Sömnen gäckar mig. Den vill inte släppa in mig, inte låta mig falla in i den så som jag vill. Nätterna blir en kamp att somna och hålla mig sovande, somna om och fortsätta sova. Jag tömmer tankarna, slappnar av och låter mig sjunka. Men…

När jag somnar kommer drömmarna. Och varje dröm, varje natt sedan nästan två veckor, måste jag rädda någon. Jag drömmer att jag måste bedöma situationer och signaler – blir någon misshandlad eller har de vilt sex, försöker någon dö eller är det bara leda o.s.v. – och fatta beslut på liv och död. Och jag vet att om jag bedömer fel… Det är ekvationer jag inte kan lösa, för informationen till höger om likhetstecknet är ofullständig. Det finns inget facit. Jag vet inte. Och jag kan inte rädda alla. Inte ens i drömmarna.

Jag vaknar stressad med ångestpåslag och spända muskler (de spänner sig och krampar visserligen bra redan utan mardrömmar). Och frågan ”Vem räddar mig?” Så sjunker jag långsamt tillbaka ner i sömnen.

Jag kan inte rädda alla.
Jag vet det, när jag är vaken har jag förlikat mig med det. Accepterat det. Jag kommer alltid att vilja rädda alla, men jag kan inte, och jag kan inte gå omkring med ångest över det. Det går inte. Jag höll på att gå under av det ansvaret en gång.
När jag är vaken är det inget problem. Men jag är sämre på att kontrollera drömmarna, fast jag vet vad som utlöst dem.
Och jag är så trött.

04 torsdag Dec 2014

Posted by in Kattliv, Känslor, Livet

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

När allt talar till mig om otillräcklighet, om att inte vara bra nog, inte duga.
När jag gör allt rätt men det inte räcker. (Jag undrar vad som krävs för att det ska räcka.)
När vikten tycks läggas på det jag inte gör – inte det jag gör, på det jag inte är – inte det jag är, på det som är fel – inte det som är rätt, och motvikt saknas.
Jag väger för lätt för att vara motvikt.

Då stänger jag av ett tag.
Borrar ner näsan i en kattpäls, lyssnar till hans andetag och spinnande, känner vibrationerna i knät. Håller en tass i min hand.
För honom är jag någon. Jag är hans.
Jag låter saknaden finnas där, intill allt annat.

När man har hållit en kattass i handen sitter lukten kvar i handflatan efteråt. Torr och varm, med en aning av knäckebröd.

Jag vet att du har rätt…

25 lördag Okt 2014

Posted by in Känslor, Ord, Tankar

≈ Lämna en kommentar

Jag vet att du har rätt.

Jag har för mycket panik för att ta in det, jag vill protestera, tala om hur jag känner och tänker, varför jag inte upplever att du har rätt, fast jag vet att det är så. Det är kanske rätt för dig, men för mig? Jag är inte så säker. För varför känns det då så fel?
Om det är rätt, varför är det så långt från vad jag vill, från vad jag behöver?

Men jag säger inte emot dig. Jag låter dig vinna. Jag lyssnar och önskar att jag kunde förklara lika rationellt.
Det kan jag inte. Så jag säger inte emot.

Jag låter mig tystas bara för att jag vet att jag borde hålla med. För att jag vet att du har rätt, att det är bäst så här. Jag satsar min intuition på att du har rätt.

Jag vill att du ska ha rätt, fast det känns fel för mig.

”Hat är en stark känsla”

27 fredag Dec 2013

Posted by in Känslor

≈ 2 kommentarer

Ni har väl hört dem, kommentarerna om känslor?
”Hat är en stark känsla.”
”Jag tycker inte om [ilska/förakt/hat/vrede/annan känsla], så jag väljer att inte känna det.”
Gärna – alltid – sagt som kritik av någon som anser sig besitta större vishet och upplysning genom att kunna välja bort misshagliga känslor. Alltid värderande. Som om det finns goda och onda, fina och fula känslor. Som om det var bättre att förneka det du känner än att bejaka (och bemöta) det. Och de är många som tycks tänka så. De är dessutom många som ber om ursäkt för sina känslor, om de känner fel.

För mig blir det helt befängt. Jag känner det jag känner, en del känslor starkare och intensivare än andra, en del mindre sköna och bekväma än andra, men inga känslor fel. Och även om jag kan be om ursäkt för hur mitt humör och mina känslor går ut över andra, för hur jag reagerar, så kan jag aldrig be om ursäkt för vad jag känner.

Jag tror på att bejaka, inte förneka, mina känslor. Det är en del av den känsloresa jag gjort, från att ha tryckt undan i stort sett alla känslor, genom att lära mig identifiera, känna och känna igen känslorna, och där tampas med just det värderande som jag ser andra göra, till att vara en känslomänniska. Dock inte i bemärkelsen att jag är så känslostyrd att jag är affektiv och i känslornas våld. Jag känner allt utan att (särskilt ofta) drunkna i känslorna. Ju mer jag har bejakat utan att försöka styra vad jag känner, desto lättare har jag kunnat acceptera det jag känner, och då drunknar jag inte lika lätt. Det har också gjort att jag känner mer än en känsla på samma gång. Känslor är föränderliga och rörliga, dynamiska, inte statiska.

Jag tycker bättre om att vara glad än ledsen, jag älskar hellre än hata, jag är hellre stolt än föraktfull – men jag kan inte välja bort den ena känslan till förmån för den andra. Och ingen av dem är bättre eller finare eller mer rätt. De bara är.
Du kanske inte kan förstå min känsla, eller sätta dig in i den; känslorna jag uttrycker kanske väcker något obehagligt inom dig, eller skrämmer dig, men vad du än tänker så kan jag faktiskt känna så. För jag gör det. Så enkelt.

Och när du värderar en känsla som dålig och förnekar den, när du förklarar en känsla som oönskad och fel och väljer bort den (är det ens möjligt?), när du ber om ursäkt för vad du känner eller hävdar att ”så kan man inte känna”, så förtrycker du ditt känsloliv.

Allt jag känner är kanske inte fint i dina ögon, men jag är inte känslomässigt stympad.

Sanndröm?

07 onsdag Aug 2013

Posted by in Känslor, Livet, Ord

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Sanndrömmar kan vara de drömmar vi gör verkliga.

Jag vaknade härom morgonen med resten av en dröm. En enkel dröm i två meningar. Två meningar som båda började med orden ”En dag ska jag…” Två små händelser. Inget storslaget.
Just där och då, i det nyvakna och ännu med drömmen lätt vilande över axlarna, kändes orden så självklara, som att det är klart att det ska bli så, jag ska göra så att det blir så. Som en dröm som kan bli verklighet.
Som jag vill besanna.
Som jag önskar ska bli sann.

Men…

Och här kommer tvivlen in. När depressionsdimman sänker sig känns det plötsligt som en önskedröm, troligen inget som kan bli sant. För i depressionen kan jag inte se framåt, det finns bara inget där,  och att en del av mig då vill förverkliga något i framtiden blir kluvet. Just nu känns det som om alla drömmar hänger där och dinglar, utom räckhåll. I ett dimhöljt limbo, ett ”kanske sedan”, något som finns där när dimman skingras, men som jag sedan tappar bort igen. När jag tappar hoppet. Hopplösheten är ibland så stor att jag tappar mina drömmar. Det gör mig ledsen.

Därför var dessa två meningar som följde med mig utanför drömmen värdefulla. Jag vill tro på dem. Jag vill att det ska finnas mer att se fram emot än ingenting.

Gosattack, tankar kring närhet

24 torsdag Jan 2013

Posted by in Kattliv, Känslor

≈ Lämna en kommentar

Jag vänder mig om och fångar honom i språnget. Flygkatten. Xerxes. Inte för att han bryr sig om huruvida jag är beredd eller inte, men när han kastar sig några meter genom luften för att landa i min famn är det mysigast att fånga. Några kilo gosattackig ungkatt (han fyller 2 sista mars) som lindar sig som en liten boa runt halsen, lägger sig över axeln och stryker huvudet mot min kind, kryper ihop på mitt bröst, alldeles under hakan, i halsgropen, så att jag måste hålla upp armarna som stöd för honom.
Ibland är det som om han försöker komma närmare och närmare, som om han vill så nära att jag inte kan släppa honom, som om han vill in under huden.

Och jag fylls av kärlek. För jag är likadan. Jag vill vara nära, ha närhet, känna tryggheten och värmen från en älskads kropp, känna min kropp ta plats intill en annans, känna våra konturer följa varandra. Vissa kroppar blir som pusselbitar som passar perfekt intill varandra. Jag vill stryka med näsan längs din käklinje, spara doften av dig, vila huvudet i din halsgrop. Jag vill att du inte ska vilja släppa mig. Men jag vill vara fri att komma och gå som jag vill.

Xerxes klättrar och klänger på mig även när han inte vill gosa. Min kropp är lika praktisk att använda som stege och avstampsplats som stolar och bord, med fördelen att jag är en lite högre möbel, som anpassar mig till honom. Men han vill vara nära, han vill vara med. Det är min lille kattegoja, som gärna sitter på axeln och är med – jag har smala axlar, så utrymmet att sitta, ligga och vända är minst sagt begränsat – och som gärna ockuperar mitt knä, eller gästers knän. När jag ligger och läser ligger han ofta på en kudde bredvid eller på mitt bröst, när jag sover lägger han sig tätt intill eller i knävecken om jag sover på sidan.
Ibland väcks jag av att jag är hinderbana.

Han är nyfiken och skuttig, lekfull och påhittig, envis och gosig och får mig att skratta. Och sucka irriterat och skälla på honom. Det glatt skuttiga, nyfikna, självständiga, kärleksfulla och närhetssökande har också jag. Alltihop i stor mängd. Men jag tar inte för mig så som han gör. Han kan vara världens jobbigaste, men kommer sedan och lägger sig i mitt knä. Som om det var världens mest självklara sak att han är älskad. Att jag finns där. Kanske är det precis så självklart.
Det har aldrig varit självklart för mig. Kärlek. Närhet. Jag önskar att jag en dag får uppleva en kärlek så självklar att jag utan att tänka tar för mig av den.

Bonnie är skyggare i sitt närhetssökande. Det är trevande, försiktigt, lite på avstånd. Hon kommer och knuffas, petar på mig och talar om att hon vill ha något. Sedan går hon några steg bort, så att jag måste sträcka på mig eller gå efter. Hon gör sig svår. Vill och vill inte, och skräms lätt bort. Minsta rörelse som är för snabb, så springer hon. Bara ibland kommer hon riktigt nära i en rastlös, konstant rörlig gosighet, där hon buffar med huvudet medan jag kliar och klappar henne, eller snor runt, runt i knät tills hon har fått nog och går. Men ibland vaknar jag på natten av att hon ligger nära, lillsked, som om hon inte riktigt vill att jag ska veta att hon vill vara där. Då visar jag inte att jag är vaken, för det skulle bryta den hemliga närheten och få henne att gå.

Det skygga finns hos mig. Rädslan att bli avvisad som ofta gör att jag är lite på språng, redo att gå om jag inte önskas. Rädslan för andras ilska och irritation som tecken på att jag är besvärlig och därmed inte älskbar. Låtsad oberördhet, en självtillräcklighet som inte längre håller, där längtan lyser fram genom sprickorna. Sommarkattens önskan och skygghet, en otrygg, inlärd övergivenhet att förhålla mig till.
Kanske gör jag mig också svår? Jag försöker låta bli. Jag vet att jag lättare öppnar mitt hjärta för att ge än att ta emot, men vill så gärna ta emot. Jag vill våga tro på att inte bli avvisad, att hitta någon som står kvar, som inte lämnar mig. Någon som omsluter min skygghet med trygghet.

Jag lär mig så mycket om mig själv.

Leva livet fullt ut

02 måndag Jan 2012

Posted by in Känslor, Livet

≈ Lämna en kommentar

Jag vill leva livet fullt ut.

Med öppna sinnen och öppet hjärta, känna alla känslor och smaker, se alla färger i alla ljus.

Jag vill spela och höra både dur och moll, känna bitterhet och sötma, se ljus och mörker.

Att leva fullt ut innebär att jag inte kan tillåta mig att rygga tillbaka för mörkret, sorgen, bitterheten och det tunga.

Jag kan inte gömma mig bakom en rosafluffig, positiv fasad och låtsas att allt är ljus, gott och kärlek.

Jag vet alltför väl att allt inte är ljust och glatt. Jag kvävs på sockervadd, på påklistrad glättighet, naiv positivitet.

Mörkret är inte svart, inte avsaknad av färg och ljus.

Alla färgerna finns där, bara djupare.

Liksom känslorna.

I mörkret är jag trygg.

 

Jo, visst önskar jag ibland att jag var en av de där glättigt leende, positiva människorna, som aldrig verkar ha några problem, som bara bestämmer sig för att lyckas och sedan gör det. De där som tar motgångar med en klackspark och tycks vara tursförföljda. Alltid glada, pigga, leende.

Men jag är inte en av dem. Jag kan inte låtsas.

Jag ler ofta, mer än många andra, och jag är ofta positivare än människor runt mig – och det är alltid äkta, både leendet och glädjen. Men det är inte allt. Jag kan inte blunda för mörkret, för smärtsamma minnen och tankar som gör ont. Jag kan inte.

Jag ler när jag är glad, när jag är fylld av energi blir jag pigg och skuttig, jag har en positiv grundsyn men är realist och stundtals kanske något svartsynt, cynisk, bitter. Jag är äkta. Jag känner för mycket, alla känslor ligger oerhört nära varandra och är ständigt närvarande. Och jag vill att det ska vara tillåtet att vara sig själv, uttrycka hur man mår utan att behöva skämmas de dagar man inte ler.

Jag vill leva livet fullt ut, och det börjar med att vara sann mot mig själv.

Hanteras varsamt

23 torsdag Sep 2010

Posted by in Hälsa och ohälsa, Känslor, Om mig

≈ 1 kommentar

Ibland känner jag att jag borde bära en ”Hanteras varsamt”-skylt. Inte för att jag riskerar att explodera så mycket som att jag känner mig otroligt skör och sårbar och önskar att människor kunde vara lite mer varsamma med mig. Det är de i allmänhet inte. När blev jag den man kan dumpa allt på?

Och det är till stor del mitt eget fel. Jag är ju den där starka som alltid finns där, som lyssnar, som ger råd, som stöttar, som tar på mig mycket och ger ännu mer utan att klaga eller sätta gränser. Jag vet att jag gör det, jag vet att jag ger mer än jag begär tillbaka, och kanske omger jag mig också med människor som tar mer än vad de ger. Det känns i alla fall som om många runt mig tycks ha missat att jag inte är riktigt så hel, stark och osårbar som jag kan på ytan kan verka. Trots att jag säger att jag inte har det bra, så känns det som om jag gång på gång på gång får deras problem, frustrationer, dåliga tålamod och ännu sämre humör dumpat i knät. Varför kan inte människor stanna upp och tänka efter, bara för en tiondels sekund, innan de kläcker ur sig saker eller spyr ur sig sina problem? Varför kan de inte bara vara lite mer varsamma?

Jag har haft några riktigt jobbiga veckor, med en förkylning som vägrar gå över och energinivåer som har störtdykt. Men jag har ändå försökt finnas där, lyssna och ge, för det är så jag gör. Det är så jag är, det enda jag vet om. När jag plötsligt insåg att jag kände mig helt uttömd,  att jag inte hade något kvar att ge, visste jag inte hur jag skulle göra för att ladda batterierna och fylla på depåerna igen. Jag tog det lite lugnare ett par dagar, men var strax där igen och peppade, lyssnade, gav energi. För, som sagt, det är så jag är. Jag kan inte stänga av andras ångest, oro, ledsnad, problem, jag kan inte låta bli att bry mig. Frivilligt. Utan att någon ber mig om det. Så kom kraschen och jag var helt slut och bara grät och grät. Och kände att det började bli väldigt enkelriktat; jag gav och gav utan att få något tillbaka. Mer än andras problem, frustrationer och usla humör. Är det verkligen värt det?

Det gick så långt att jag slutade bry mig och valde att isolera mig, för varför ska jag fortsätta bry mig och ge när ingen stannar kvar tillräckligt länge för att ge något tillbaka. Om jag inte kan säga vad jag behöver så får jag ingenting? För när jag inte finns där och ger så blir det väldigt tyst.

Jag trodde att jag hade börjat hämta mig, att jag var starkare igen, att energin började återvända. Jag kunde le igen, kunde till och med skratta, skämta och interagera, kunde känna intresse för andra, jag började inte längre störtgråta bara jag tappade något, jag kunde andas igen. Allt kändes lättare, ljusare. Men så dumpade någon sitt dåliga humör på mig. En jäkligt ogenomtänkt kommentar från en frustrerad kompis och jag kände hur jag reducerades till en liten blöt fläck utan någon som helst energi. Det är så jäkla tröttsamt att hela tiden behöva plocka upp bitarna och försöka få dem att hålla ihop! Jag är jäkligt känslig och sårbar och önskar verkligen att det gick att få människor runt mig att förstå det. Är lite varsamhet så mycket att begära?

Jag känner vad jag känner

06 tisdag Jul 2010

Posted by in Empowerment, Känslor, Om mig

≈ 1 kommentar

Jag känner vad jag känner, right? Det är jävligt överdramatiskt ibland, fjortisaktigt, men då är det vad jag känner precis där och då. Det är inte vad jag känner hela tiden, men jag tänker inte avhålla mig från att tillåta mig att känna saker bara för att jag, som jag så ofta säger till mig själv, borde veta bättre.

Däremot har jag en tendens att i svackorna stirra mig blind på dem, vara helt oemottaglig för annan input som skulle kunna leda utåt och liksom vara känslomässigt blind för allt annat. Jag förstår inte varför och jag förstår inte vad det ger mig att göra så, att liksom gräva ner mig lite till. Rent instinktivt känns det som en flykt från allt annat, från ansvar, från (upplevda) krav, från att ta itu med saker. Kanske är det ett lite missriktat försök att slippa vara duktig, slippa vara så jävla stor och smart och kompetent, för resultatet är bara att jag mår skit, drar ner andra och får taggarna utåt. Förlorar tid utan att komma någonvart. För i det där mörkret är det mer som att jag går bakåt och glömmer allt annat jag lärt mig. Jag vill inte vara sådan, men någon del av mig klamrar mig fast vid det. Vana? Trygghet? Brist på alternativ? Jag vill hursomhelst inte vara där, inte vara sådan. (Hm. Tror att jag hittade ett svar där, och ett argument till varför det inte fungerar.)

Ju mer jag säger till mig att rycka upp mig och ta mig i kragen, desto mer blir jag som en kombination av en yr höna och trotsig 5-åring. Ser inte utvägen, ser inga lösningar, kan inte tänka en tanke till slut och blir bara frustrerad och ilsken över att inte prestera en lösning eller en utväg som jag egentligen vet finns där. Totalt surr i huvudet. Och så vill jag dra täcket över huvudet och typ lösas upp i atomer. Fast egentligen inte. Nej, det är inte sådan jag vill vara.

Dessutom känns det som små depressions- och ångestgropar och kanske är det så att jag gör mig maktlös i dem. För jag är någonstans fortfarande väldigt rädd för att bli deprimerad igen, och de där depressionsattackerna skrämmer mig något hejdlöst. Om jag slutar vara rädd och bara är, lär mig känna igen de första små dipptecknen och skapa strategier för att bryta det – som jag kan påminna mig om när det behövs, eftersom jag lätt glömmer bort listor och allt annat när surret i tankarna blir för stort – så behöver jag inte vara rädd längre. Låter det knäppt att säga att jag tror att man kan bemästra en depression med tankens kraft? Det är svårt som fan, när kroppen inte är med en, men jag tror verkligen att det går. Jag har lärt mig att i stort sett bemästra ångestattacker med tankens kraft, så varför skulle det inte gå med depressionsattacker?

Dags att lägga om kursen. Idag är det inte längre så att jag inte vill vilja gräva ner mig (= vill, men önskar att jag inte ville), utan jag vill verkligen inte. Hitta alternativ, står på agendan. Ta reda på vad jag vill, alltså. Lagom lätt uppgift efter jobbet.