Självkänsla
Självmedkänsla

Det här är något jag jobbar en del med, i alla dessa lager på lager av förändring det handlar om med djupare känslor, närvaro, acceptans och utveckling. Att vara i det som är. Det som visat sig vara nästa lager i självkänsla för mig: att låta självkänslan även omfatta självmedkänsla. Self-compassion.

För mig handlar självkänsla om att känna mig själv. Vad är jag, vem är jag, vad vill/tycker/tänker/känner jag? Vad brinner jag för, vad gör mig varm och kall, vad ger och tar lust? Vad mår jag bra av? Vad gör mig lycklig? När och hur är jag sann mot mig?
Dit hör också att bejaka och tillåta mig; att acceptera det jag är, den jag är, nu, utan att värdera det. Ett jag som på samma som förändras och utvecklas, men ändå förblir jag oavsett vad som händer runt mig. Ett stabilt själv.

Där kommer självmedkänsla in. Att ta vara på mitt jag, den jag är. Att bry mig om mig. Jag är inte så värst bra på att vara snäll mot mig. (Enligt vissa runt mig är det milt sagt.) Jag kan bli hård, förebrående och väldigt otålig med mig själv. Min enorma vilja och lättheten till frustration när viljan inte räcker har inte riktigt varit till min fördel. Det har inte fallit sig naturligt att vara förlåtande, värnande och omhuldande, inte att trösta och ta hand om mig själv för att jag behöver det eller för att må bra. Jag har tänkt att det ska göra att jag mår bättre, annars är det misslyckat och förgäves. Jag har heller inte fått med det att jag är bra för att jag är jag, att jag är värdefull för att jag är. Så jag jobbar på det. För jag vill vara lika självklart snäll och varsam mot mig själv som mot andra. Det är jag inte idag.