Kategoriarkiv: Empowerment

Saker som stärker mig. Personlig utveckling, inspiration m.m.

Vad väntar jag på?

18 onsdag Okt 2017

Posted by in Empowerment, Personlig utveckling

≈ Lämna en kommentar

Alla gånger jag ställt mig den frågan: Vad väntar jag på? Allt jag vill, planerar, behöver, skulle må bra av att göra, men inte kommer mig för. Där något saknas. Tid, lust, vilja, inspiration, ork, ro …? Jag möter svaren, bemöter förklaringar och ursäkter och sveper dem åt sidan. Tid har jag i överflöd, lusten är lättväckt om jag påminns om vad jag vill, viljan finns ofta, inspiration är en faktor vid somligt men brukar komma ifall jag bara sätter igång någonstans, ork saknas ofta men inte alltid och räcker inte, ro är också sant men är inte heller riktigt det som verkligen saknas. För jag kan bestämma mig, hitta förhållningssätt till det mesta som saknas, skapa förutsättningar som går runt dem. Men inte ens perfekta förutsättningar får ”Just Do It” att fungera.

Så vad väntar jag på?

När svaret dyker upp är det irriterande enkelt. För det finns något som behövs för att ta det första steget, vad det än är. En impuls. Det är den jag väntar på: impulsen. Kicken över tröskeln.
Hur får jag den? Hur väcker jag den? Kan jag ens göra det? Ingen aning. Vad startar en impuls? En reflex? En tanke? Men vad startar reflexen och tanken? Tja, vad får fostrets hjärta att börja slå? (Det är kanske en lite mer betydande impuls, men svaret på den frågan ger ändå ingen vägledning här.)

Det är ingen lösning, men nu jag vet vad jag väntar på. En impuls.
Medan jag väntar kanske jag kan skapa förutsättningar.

Imorgon

24 tisdag Jan 2017

Posted by in Empowerment

≈ Lämna en kommentar

Hur vill du att morgondagen ska bli?
Hur förbereder du den?

Hur vill jag att morgondagen ska bli?
Hur förbereder jag den? Hur ska jag ge mig så bra förutsättningar som möjligt, skapa bästa möjliga utgångsläge?

Om jag sätter ett mål och går bakåt från det: vad behöver jag göra – vad kan jag göra – för att nå dit? Behöver jag göra något före det steget? Och före det? Vart leder bakåtpromenaden mig, vilket är det första steget?

Det här är något jag ofta tänker men snabbt glömmer bort och tappar bort. Så kommer jag t.ex. i säng flera timmar senare än tänkt, lämnar disk och stök i köket och ger mig därför varken en chans att sova tillräckligt länge eller den lugna start på dagen som jag mår bäst av. Och då fastnar jag. Tappar bort föresatserna. Det är synd.

Men jag ställer mig frågan: Vart vill jag och hur skapar jag de bästa förutsättningarna? Och jag har nog de första stegen klara, liksom några mål/saker jag vill. Mer om det någon annan gång.

31 fredag Jul 2015

Posted by in Empowerment

≈ 1 kommentar

Insikten. Den märkliga. Jag hade behövt en coach. En bra, lyhörd, inkännande och förstående, som såg både förmågor och begränsningar, kunde stärka varsamt och se var det behövs en broms.
Någon som jag, kanske. Eller någon tvärtom. Jag vill alltid det omöjliga.

Livstrots

12 söndag Jul 2015

Posted by in Empowerment, Hälsa och ohälsa, Livet, Ljusglimtar i tillvaron

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Jag rycker upp mig. Det tar några timmar, det tar nästan hela dagen i tårfylld kamp mot skuggan. Men jag kommer upp och ut. För jag kommer på vad jag behöver: havet. Jag behöver havet. Det är mulet och småkyligt, men jag behöver det. Vågorna, färgerna, djupet, doften. Saltstänk. 

Och jag badar. Låter mig falla ner i havet för ett snabbt dopp, tumla ut och tillbaka igen. Omslutas i det element som kallade på mig, känna friheten, känna hur det vilda i mig skrattar sitt frustande, bubblande skratt. Sedan torka mig och hastigt dra på mig kläder igen. Gå mig varm den dryga timmen hem. 

Det gör mig glad. Och jag försöker att varje dag göra något som gör mig glad, uppmärksamma det som gör mig glad. För glädjen är min, inte depressionens. Det är en nästan trotsig handling i livets tjänst, det är att fylla på livslust, ge mig en stund som är min. Själsliga andetag. För om jag gör det, så har jag inte bara överlevt dagen, utan levt. Hur resten av dagen än varit.

”Vi behöver prata”

19 söndag Apr 2015

Posted by in Empowerment, Ord om ord

≈ Lämna en kommentar

”Vi behöver prata.” = Jag har något att säga som jag vill att du lyssnar på, för jag har sagt att vi måste prata och då är du nonchalant och oengagerad i vår relation om du inte lyssnar och jag struntar i hur det påverkar dig eller vilka konsekvenser det får för dig eller oss och jag kommer sedan inte att lyssna på vad du har att säga den här gången heller. För jag vill säga något till dig. Det handlar om mig. Vi handlar om mig och mina känslor. Vad du känner och hur du drabbas är irrelevant. Allt handlar om mig. Glöm inte det. Glöm aldrig det.

Vanligt. Alltför vanligt. En gräns jag lärt mig att dra. Samtal går åt båda hållen: jag lyssnar på dig, du lyssnar på mig och vi tar båda ansvar för våra ord. Ord kan få konsekvenser.

Det är bara jag

22 söndag Mar 2015

Posted by in Empowerment, Ord, Ord om ord, Självkänsla

≈ 1 kommentar

Etiketter

,

Hur ofta förminskar jag mig själv? Hur ofta bagatelliserar jag mig, det jag säger, det jag menar, det jag vill, med ett ”bara”? ”Det är bara jag”, ”jag ville bara säga”, ”jag menade bara”…

Varje ”bara” blir ett sätt att göra mig lite mindre, lite oviktigare, lite svagare i färgen; jag backar lite, tar mindre plats, säger att du inte behöver lyssna så noga eller bry dig. Varför? För att inte ta för stor plats, inte tränga mig på, inte kräva, inte vara för intensiv. För att visa att jag inte tar mig på så stort allvar, att det inte gör något om människor inte har tid med mig eller bryr sig eller lyssnar på vad jag säger, för det var inte så viktigt, fast jag vill vara tagen på allvar och visst har något att säga som är värt att höra. (Alla som känner mig väl vet att jag pratar mycket men sällan kallpratar.) För att visa att jag är ofarlig och inte jobbig, inte någon drama queen som kräver uppmärksamhet, att jag inte vill störa och besvära. För att bygga in att det är ok om någon inte orkar med mig, för jag tar inte illa upp. För att jag inte vet var gränsen för när jag uppfattas som jobbig går och jag är så intensivt närvarande i allt att jag inte vill att andra ska uppleva det så tröttsamt som jag (som lever med mig hela tiden) ofta gör. För att jag är osäker och tar ett steg framåt genom att säga något men sedan försiktigt backar lite. Ifall det behövs.

Jag kommer allt oftare på mig själv med dessa ”bara”, förminskanden av mig själv och min viktighet , och blir irriterad. De skorrar i själen. Än mer skorrar tvivlet av att inte veta om de behövs. Är det befogat att backa och göra mig mindre? Ibland kommer jag på mig och ändrar mig, raderar ett ”bara” (i talade samtal är det dock lite svårt), ibland drabbas jag av känslan att ha varit för intensiv och visat för mycket vilja eller närhet och lägger till det, som för att lägga på ett filter som mattar ljuset lite.

Och så, ibland, som nu, reflekterar jag över det.

Nystande

19 torsdag Feb 2015

Posted by in De stora frågorna, Empowerment, Livet, Om mig, Tro

≈ Lämna en kommentar

Jag letar svar och förklaringar genom att följa trådar genom känslor, tankar och minnen, genom att nysta mig fram till en början, en rot, ett frö. Blir det ett brott på tråden eller den slutar i inget, fortsätter jag inte att älta runt, runt, runt där – jag har lärt mig att det bara slukar energi och lust – utan släpper det. Kommer det tillbaka kan jag följa tråden vidare då.

Men det har inte alltid varit så. Jag fastnade mer förr. Då kunde jag vända och vrida, grubbla och försöka förstå intellektuellt. Jag trodde att jag skulle kunna hitta svar som fick allt att framstå i ett förklaringens ljus, svar som magiskt skulle lösa allt. Om jag bara förstod och visste varför, så skulle det bli bra. Att förstå är väl att lösa?
Trodde jag verkligen det, eller ville jag tro det?
 Det är såklart inte så. Det har aldrig varit så enkelt för mig, i alla fall. En förklaring är inte en lösning, inte en magisk besvärjelse som löser förbannelsen. Ändå… den kan ge svar om vilken väg man ska ta. Ibland livsviktiga svar på känslor som blockerat vägen.

Jag på egen hand trevat mig fram genom allt mörkare grottgångar, följt spår tillbaka, likt Ariadnes tråd, men en tråd som leder in i det okända. In i ett allt mer otryggt och skrämmande mörker, men genom det in mot labyrintens mitt. Jag behöver inte göra mer än följa känslan när den kommer, låta tråden löpa. Det ger svar. Inget förklaringens milda ljus, utan oftare smärtsamt förblindande insikter som får mig att tappa orienteringen och luften, och som gör mörkret djupare tills jag finner tråden och mig själv igen.

Det är ingen magi. Ingen skönt förklarande lösning. Men finns det en tråd att följa in i labyrinten, så har den också en mitt. Där finns skatten. Där finns något bortom mörka gångar och smärtsamma sanningar.

Kontrollfrågor

17 tisdag Feb 2015

Posted by in De stora frågorna, Empowerment

≈ Lämna en kommentar

Kontrollfrågor för jaget som inte är lika självklara som de låter:

• Mår jag bra av det här?
• Ger det här mer än det tar?
• Är det här något som väcker lust eller dödar lusten?
• Leder det här närmare eller längre bort från det jag vill?

Jag försöker komma ihåg att stämma av. För att inte tappa fokus, för att inte tappa bort mig, för att inte tappa vad som betyder något; för att inte glömma vad jag är och vad som är viktigt för mig. Ibland glömmer jag. Då tappar jag snart lusten och kommer på mig med att vara sur och otillfredsställd.

Så jag får hitta något sätt att påminna mig om att påminna mig.

Självkänsla, självmedkänsla

02 måndag Feb 2015

Posted by in Empowerment, Ideal och identitet, Självkänsla

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Självkänsla
Självmedkänsla

Det här är något jag jobbar en del med, i alla dessa lager på lager av förändring det handlar om med djupare känslor, närvaro, acceptans och utveckling. Att vara i det som är. Det som visat sig vara nästa lager i självkänsla för mig: att låta självkänslan även omfatta självmedkänsla. Self-compassion.

För mig handlar självkänsla om att känna mig själv. Vad är jag, vem är jag, vad vill/tycker/tänker/känner jag? Vad brinner jag för, vad gör mig varm och kall, vad ger och tar lust? Vad mår jag bra av? Vad gör mig lycklig? När och hur är jag sann mot mig?
Dit hör också att bejaka och tillåta mig; att acceptera det jag är, den jag är, nu, utan att värdera det. Ett jag som på samma som förändras och utvecklas, men ändå förblir jag oavsett vad som händer runt mig. Ett stabilt själv.

Där kommer självmedkänsla in. Att ta vara på mitt jag, den jag är. Att bry mig om mig. Jag är inte så värst bra på att vara snäll mot mig. (Enligt vissa runt mig är det milt sagt.) Jag kan bli hård, förebrående och väldigt otålig med mig själv. Min enorma vilja och lättheten till frustration när viljan inte räcker har inte riktigt varit till min fördel. Det har inte fallit sig naturligt att vara förlåtande, värnande och omhuldande, inte att trösta och ta hand om mig själv för att jag behöver det eller för att må bra. Jag har tänkt att det ska göra att jag mår bättre, annars är det misslyckat och förgäves. Jag har heller inte fått med det att jag är bra för att jag är jag, att jag är värdefull för att jag är. Så jag jobbar på det. För jag vill vara lika självklart snäll och varsam mot mig själv som mot andra. Det är jag inte idag.

Submax

12 lördag Jan 2013

Posted by in Empowerment, Ideal och identitet, Livet

≈ 1 kommentar

Etiketter

, ,

Jag behöver inte ta slut på mig i allt jag gör. Jag behöver inte kämpa till sista blodsdroppen, sista gnuttan energi, jag behöver inte ligga som en våt liten fläck och flämta efteråt. Det behöver inte vara till max och inget kvar att ge för att vara bra nog.

Jag har trott det. Hela livet har jag trott att om jag inte ger absolut allt och gör allt jag bara kan så har jag inte gett och gjort nog, då har jag på något sätt gett upp. Det har varit som om jag hela tiden sprintar OS-final och har en coach bakom mig som hetsar ”Kom igen nu! Vila får du göra sedan.” Det har hela tiden varit en hetsjakt för att ge mer. För att själv känna att jag har gjort allt jag bara kan, för att ingen annan ska kunna säga att jag inte gav allt eller att jag ger upp för lätt. För visst finns det lite, lite kvar att krama ur?

I all träning har jag kört skiten ur mig. Gjort mitt yttersta eller hackat på mig själv när jag inte gjort det. Tränat mig till en våt fläck, så trött att ben och armar darrar och jag knappt kan gå uppför trapporna hemma. Och så gör många runt mig: kör på absoluta max och kör slut på sig. Att träna på submax, för att det är skönt, för att bara motionera, har inte varit min grej. Jag rör mig i en högpresterande miljö med människor som förmår pressa sig och ge allt, som toktränar och tokjobbar och som på något magiskt sätt tycks återhämta sig med lite mat och vila. Sådan var jag också. Förut. Det är jag inte längre. Egentligen var det nog längesedan jag var så outtröttlig som jag ville tro. Jag visste bara inte om något annat än att ge mitt yttersta.

Jag har aldrig vetat vad som är nog. När det är nog. När jag har gjort allt jag kan men ändå har ork kvar att leva. När jag har känt att jag börjar ta slut har jag i stället för att slå av på takten och bryta bitit ihop och kört klart på vilja. Jag har tömt både batterierna och reservkraften. Jag har inte tänkt på att jag behöver ork för att må bra, vara glad, vara närvarande. Den detaljen Det har jag glömt bort. Och det är inte en detalj. Det är mycket, mycket viktigare än så. För det handlar om mig. Om att sätta mig högre, om att värdera att vara högre än att göra.

Det är nytt. Gårdagens insikt sjunker ännu in, och kommer nog att göra det länge än. Det är ett helt nytt sätt att tänka, att vara. Ett helt nytt sätt att värdera mig själv.

Jag kan faktiskt gå tillräckligt hårt på submax. Det kan rentav vara maxnivån för vad som är vettigt att ge. Jag ger i varje situation så himla mycket att jag inte borde behöva vara rädd för att inte ge tillräckligt; bara det att jag undrar över om jag har gett nog är egentligen svar på frågan.

Jag behöver inte göra mitt yttersta för att ha gjort nog.
Jag behöver inte ge allt för att ha gett nog.
Jag behöver lite över att leva på.