Alla gånger jag ställt mig den frågan: Vad väntar jag på? Allt jag vill, planerar, behöver, skulle må bra av att göra, men inte kommer mig för. Där något saknas. Tid, lust, vilja, inspiration, ork, ro …? Jag möter svaren, bemöter förklaringar och ursäkter och sveper dem åt sidan. Tid har jag i överflöd, lusten är lättväckt om jag påminns om vad jag vill, viljan finns ofta, inspiration är en faktor vid somligt men brukar komma ifall jag bara sätter igång någonstans, ork saknas ofta men inte alltid och räcker inte, ro är också sant men är inte heller riktigt det som verkligen saknas. För jag kan bestämma mig, hitta förhållningssätt till det mesta som saknas, skapa förutsättningar som går runt dem. Men inte ens perfekta förutsättningar får ”Just Do It” att fungera.
Så vad väntar jag på?
När svaret dyker upp är det irriterande enkelt. För det finns något som behövs för att ta det första steget, vad det än är. En impuls. Det är den jag väntar på: impulsen. Kicken över tröskeln.
Hur får jag den? Hur väcker jag den? Kan jag ens göra det? Ingen aning. Vad startar en impuls? En reflex? En tanke? Men vad startar reflexen och tanken? Tja, vad får fostrets hjärta att börja slå? (Det är kanske en lite mer betydande impuls, men svaret på den frågan ger ändå ingen vägledning här.)
Det är ingen lösning, men nu jag vet vad jag väntar på. En impuls.
Medan jag väntar kanske jag kan skapa förutsättningar.