Mitt i rummet sitter plötsligt en katt på ett armstöd. Helt tyst och blickstilla. Han gör så, rör sig så ljudlöst att man plötsligt tittar upp och ser honom sitta i närheten och betrakta en. I en dörröppning, vid soffan, på hallmattan, i sängen, på ryggstödet, i ett fönster. Alltid tyst. Alltid betraktande. Nästan omärklig. Vildkatten.

Nu tittar han på en katt som sover vid mina fötter, som om han väntar så tålmodigt men ihärdigt att han med blicken försöker väcka honom. En liten katt som förmår en stor att vakna.

Efter tjugo minuter har den store katten ännu inte vaknat, så då hoppar den lille upp i soffan och börjar tvätta honom. Det fungerar.