• Om mig

Lisigt

~ Med lätta steg och öppna sinnen

Lisigt

Etikettarkiv: utmattning

Skokaos

02 onsdag Sep 2015

Posted by Lisa in Livet

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

kaos, skor, struktur, utmattning

Det står 29 par skor i min lilla hall. I ett ensamhushåll.29 par av mina skor. Äger jag ens så många? Vinterstövlar, gummistövlar, pumps, ballerinaskor, träningsskor, sandaler, sandaletter och sneakers. Hjälp.

Vinterhalvårsstövlarna skulle ha ställts undan när sandalerna plockades fram. Jag skulle göra plats åt dem i klädkammaren, organisera om den lite. (Jag bor i en 40-talslägenhet med två klädkamrar.) Men sommaren dröjde och dröjde, sandalerna kom fram först i juli och sommaren har gått i utmattningens tecken. Motstånd. Var ska jag börja? Hur ska jag börja? Orkar jag slutföra? Jag måste ta saker i slutförbara steg eftersom jag inte kan räkna med att kunna fortsätta imorgon eller ens i övermorgon och inte behöver mer kaos i livet.

Nu måste jag. Om jag så ska lägga ett gäng skor i en IKEA-kasse som jag ställer upp på vinden (vinden, ytterligare ett organisationsprojekt, liksom källarförrådet), så ska min hall innan dagen är slut innehålla färre par skor. 

Så var börjar jag? 

Den stora trötthetens bristande logik

21 tisdag Jul 2015

Posted by Lisa in Livet, Mental trötthet

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

ME, utmattning

Jag sov inget igår. På dagen, alltså. Jag var uppe tidigt, tvättade, grejade, hade en panikattack, var social på stan och ute och promenerade på kvällen. Igång. Med stunder av vila, men mentalt igång. Jag vet vad det brukar innebära: Övertrött. Ett överstimulerat, utmattat nervsystem.

Mycket riktigt. Jag somnade vid 2, vaknade strax efter 4 och var vaken kanske en och en halv timme – lugnt och behagligt vaken, inte med ångest och grubbel – innan jag somnade om till strax före 7. Idag slog tröttheten till efter lunch och jag är i stort sett satt ur spel. Skakis, trög, seg. Måste vila efter varje liten sak. Kan inte tänka klart. Typiskt.

Det känns så ologiskt att kroppen svarar på utmattning med att inte kunna varva ner och sova och sedan nästan däcka. Jag måste vara stilla länge efter något innan jag kan vila på riktigt. Och det är jättesvårt att lära mig, för jag känner inte när jag går över gränsen för normalt-för-mycket (dvs i stort sett allt) och på-tok-för-mycket. För vid den gränsen blir jag speedad snarare än trött. Den andra andningen. Trött är jag ju nästan jämt, så att komma ihåg att sätta stopp och vila när jag inte är lika trött känns inte självklart. Pacing när kroppens gränser är olika från dag till dag är dessutom nästan omöjligt.

När jag går igång känner jag mig som mig: entusiastisk, intensiv, livlig. Lite väl speedad och pladdrig, flackande i tankarna, kanske, men mer som mig själv. Jag tycker om det. Det är som ett rus. Och jag är medveten om priset men ignorerar det, för jag måste få leva lite och det är inte som om några timmars umgänge egentligen är en ansträngning. Ändå. Det har ett pris. Det betalar jag nu. (Men en liten udd av desperation: Hur ska jag någonsin komma tillbaka till arbetslivet när kroppen fungerar så här?)
Nu ska jag vila lite till och sedan orka göra lite till. Dagen har för få timmar för sådana här dagar. 

17 onsdag Dec 2014

Posted by Lisa in Kattliv, Livet

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

tröst, trötthet, utmattning

Jag lägger huvudet i armarna på bordet. Trött. Två samtal är avklarade och nu är energin slut. Värken överröstar sinnen och tankar som en orkan i kroppen och jag kommer inte genom bruset för att höra tankarna eller koncentrera fram fokus just nu. Snart måste jag tvinga mig upp på benen igen, för dagen är inte slut bara för att jag är det. Bara lite vila…

En katt hoppar upp på min rygg och lägger sig tillrätta med huvudet på axeln, alldeles intill mitt. Han spinner i mitt öra och vibrationerna känns, varmt i ryggen. En stund sitter vi bra så.

Den mentala trötthetens urlakning av koncentrationen

01 måndag Dec 2014

Posted by Lisa in Gnäll, Mental trötthet

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

fokus, mental trötthet, närvaro, utmattning

Så. I 40 minuter har jag varit på väg att plocka fram ett recept ur en app. På den tiden har jag klappat och matat katter, kollat vulkannyheter, fyllt i tre olika buntar med uppgifter (varav två skulle ha fyllts i dagligen i nästan två veckor), tränat på nederländska, gratulerat min svägerska på födelsedagen, läst bakåt på ett konto med dikter på Instagram och kollat Twitterflödet. Och nu skriver jag. (Ingredienserna står dock på bordet. Det har de gjort sedan jag bara skulle kolla receptet. Nu för 45 minuter sedan.)

Allt detta är gjort med närvaro och fokus. Men kortvarigt fokus på det jag gör, eftersom det jag skulle göra fallit bort. Gång på gång. I nuet.

Så här blir jag när jag är trött i hjärnan. Arbetsminnet påverkas och det gör mig lättdistraherad. Rejält. Det ser kanske mest ut som om jag är ofokuserad, impulsiv och inte får saker gjorda, men fokus finns. Bara inte energin att behålla den när något annat pockar på uppmärksamheten. Faktiskt knappt energin att hålla kvar en tanke, och definitivt inte för att lyssna på något. Det är faktiskt helt otänkbart. Varje ljud raspar mot medvetandet som naglar mot en griffeltavla.

Så varför sitter jag och skriver i stället för att ta fram det där förbannade receptet (som jag upprepat några gånger för att det ska fastna högst upp i tankelistan)? För att koncentrera mig på något i hopp om att försöka väcka hjärnan igen, vilja den att hitta tillbaka till något mer fungerande läge.
Det fungerar ibland. Som nu.
En timme senare.

Uppdatering medan maten kokar: det handlar inte om bristande fokus. Den har jag. Men koncentrationsförmågan är urlakad. Den kräver energi som inte finns. Nu.

Där solen inte går ner

11 fredag Apr 2014

Posted by Lisa in Ord

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Sorg, utmattning

Jag vill gå. Bort.
Svepa havet runt mig som en svartglittrande mantel och gå tills havet blir ett med himlen och manteln glittrar av stjärnor.
Kanske skulle det finnas vila där.
Kanske en plats där sorgen får komma till ro.
Där solen inte går ner.

Fredagsmys med förhinder

14 fredag Mar 2014

Posted by Lisa in Livet

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

stress, utbrändhet, utmattning

Jag borde diska. Jag borde dammsuga. Jag borde plocka undan tvätt.
Jag skulle vilja fredagsslappa i soffan i en välstädad, såpluktande, lugn lägenhet, med tända ljus och rökelse. Bara lugn, inget som pockar på uppmärksamheten. Men den här veckan har jag prioriterat mig före städning och hemmafix. Jag har inte medvetet tänkt ”jag gör det här för mig”, utan det har snarare blivit så för att jag inte orkat göra mer än gå på inbokade möten och rehab, sköta vardagsmåsten som mat och katter, och ta långa promenader i vårsolen. Promenader i lugn takt med mycket närvaro, ett sätt att försöka få bort stressen och panikkänslorna som tränger sig på konstant nu och i stället, om så bara för ett tag, vara. Njuta.

Resultatet är ett litet berg av disk, damm och röra. Inte svinstia, men tillräckligt för att skapa disharmoni. Och jag blir så kluven till vad som är bäst: att hålla efter bättre för att slippa den stress som kaoset runt mig innebär, eller att ta tid till mig och det som är bäst i stunden.

Så nu sitter jag och tittar på disken och undrar om jag kan slappa utan att ha gjort något av det som måste göras. (Nej. Stressnivåerna är redan för höga.) För de där bordena några rader upp är saker som jag måste göra. De försvinner inte för att jag skjuter på dem.
Där är den största nackdelen med att inte räcka till: jag måste skjuta på saker. Jag måste hela tiden välja bort saker jag vill, saker som vore bra för mig. Inget gör sig självt och när hjulen snurrar för snabbt och jag får svårt att tänka blir prioriterandet extra svårt.
Hjulen har snurrar för snabbt alltför ofta under lite för lång tid nu. Det syns.

Jag får det inte att gå ihop

03 måndag Mar 2014

Posted by Lisa in Gnäll, Hälsa och ohälsa

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

ME, stress, utbränd, utmattning

Jag får det inte att gå ihop. Det där ”allt”: måsten, behov, vilja, vila. Tid och ork. Energin räcker inte. Allt är nere på lägsta tänkbara nivå, och jag får det inte att gå ihop ändå.

Rehab. Vardag. Myndigheter. Dit går nästan allt jag har. Så mycket energi tar det; så lite energi har jag. I stort sett allt annat måste jag avstå. Jag försöker få in lite socialt liv, men känner alltid att jag försummar vänner och familj. Än mer försummar jag mig. Inte för att jag inte tänker på det, utan för att jag inte räcker till. Jag har inte energi över till det som får mig att må bra, till träning, meditation, vila, läsa, dansa, lyssna på musik, sjunga, gå ut i naturen, sitta på kafé och skriva…

Jag behöver räcka till måsten, vardagsliv och mig, men jag gör inte det. Så det blir jag som får stå åt sidan.

Vad jag vill och behöver blir sekundärt när jag inte orkar både det och måstena. Inte hittepåmåsten, utan det som är nödvändigt. Det finns inte utrymme för särskilt mycket till lust och vilja där, jag måste försaka något. Ändå försöker jag ta mig tid (som om tid var problemet) att göra bra saker. För det de ger under tiden. För att jag behöver det. För att leva och inte tappa bort mig fullständigt.

Men. Jag vet inte hur jag ska få ihop det. För varje dag slutar på minus. Varje dag. Det ger inte mycket till återhämtning.

Jag är trött. Nej, jag är inte trött, jag är utmattad. Med större påverkan än vad andra ser. Jag räcker inte, men det spelar ingen roll, för jag måste göra det ändå. Så då får jag ingen återhämtning, inte ro att komma ner i varv, tillbaka ner i kroppen och nå vila, energin räcker inte till att göra det som behövs och hålla humöret uppe en hel dag, och jag blir sur, irritabel, glömsk, ofokuserad, orkar inte göra det jag vill, dålig matte, ännu sämre dotter, syster och vän… Jag förmår inte vara den jag vill vara.
Jag får det inte att gå ihop.

Hjulen snurrar för fort

03 måndag Mar 2014

Posted by Lisa in Livet

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

stress, utbrändhet, utmattning

Jag behöver stänga av, komma ner i varv, stilla tankarna. Andas.
Det går inte. Jag kan inte stänga av. Jag kan inte koncentrera mig, försöker skriva, men det går inte, försöker läsa, men det går inte. Kan inte formulera mig. Håller flera konversationer i olika medier igång och kan plötsligt inte hålla tråden i någon av dem utan blir bara irriterad och jättestressad av att försöka och inte klara av det jag alltid klarar.

Allt stör. Varenda ljud runtomkring stör. Vänner som vill ha svar på saker stör. Meddelanden som plingar till, katter som gnäller, tjatar och gör ljud. Grannen som snarkar, kranen som droppar.
Meddelanden som flimrar förbi i olika flöden stör. Alla röster och ord blir till ett enda brus där ingen säger något vettigt.
Allt blir en enda röra.

Allt är en enda röra. Och det blir värre.

Hjulen snurrar för fort. Jag har inte lyckats komma ner i varv på den senaste månaden, mer än ett par korta stunder. Men hur fenomenal jag än är på att fånga stunder så hjälper de bara där och då när jag inte får en chans till återhämtning och lugn. De räcker inte. Batterier laddas inte så snabbt när de är så tömda. I stället snurrar hjulen snabbare medan bromsen går i mer och mer. Gas utan bränsle.
Jag har varit här förut; jag vet vad som händer i kroppen. Jag vet och är inte rädd för det.
Det hjälper inte. För jag vet inte hur jag ska stoppa det.

När stressen och utmattningen slår över i ångestkänning, när jag inte kan andas ordentligt och allt bara knyter sig, när jag bara vill gråta men inte kan, för det fastnar, och jag inte kan vila och inte tänka klart och inte läsa eller skriva eller göra det jag borde och behöver göra och bruset är så högt att jag inte står ut med några ljud mer och känner hur jag håller på att gå sönder, för det går inte att hålla ihop det här, förr eller senare spricker jag, och jag vet att jag måste bryta det här snart men det gör mig ännu mer stressad och gör det ännu svårare att andas och några tårar letar sig fram…
Då önskar jag att det skulle ta slut. Att jag bara kunde få krascha så att det var gjort. För jag kan inte stanna. Jag vet inte hur man gör. Och jag vill bara få vila.

Men så blir det inte.

Och jag kan inte stänga av.

Det skulle bli något bra

10 måndag Feb 2014

Posted by Lisa in Livet

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

nederlag, stress, utmattning

Det skulle bli något bra. En nystart, en knuff framåt, något som gav energi till ljusningen som började anas. Visst väckte det stress i och med några måsten som jag borde ha tagit tag i, nya ovissheter och en vilja att göra allt så bra jag kan, men det är ok att något ger lite stress när det är en stor förändring och något helt nytt. Då vore det konstigare om det inte kändes lite pirrigt. Men det var bra. Det kändes bra.

På ett sätt blev det bra. Jag fick bekräftat några saker som jag är bra på, några saker som jag behöver, fick för ett litet tag känna delaktighet och utbyte. Jag vet lite mer nu.

Men det känns inte bra. Det bestående intrycket, nu när det är över, är inte bra. Inte alls. Tvärtom.
Det är värre än innan.
Det raserade en hel del av det jag hade byggt upp, långsamt och under lång tid, och nu vet jag inte hur jag ska komma dit igen. Stressen är ett faktum, och jag har inte lyckats komma ner i varv och koppla av på flera veckor – så som det blir när jag blir stressad på grund av utmattning. Och ja, jag är en bra bit inne i utmattningen igen. Det gick snabbt att rasa. Krascha.
Ljusningen jag såg ser jag inte längre. Jag vet inte om den släcktes eller om jag bara inte ser den för att jag är för trött och har lite för mycket verklighet i vägen för att kunna känna hopp. En depression blir inte bättre av utmattning…

Men… det skulle bli något bra. Något bättre. Och det blev inte det. Och jag kan inte riktigt hantera det. Nederlaget.
Jag kan inte känna alla de där rätta sakerna jag säger till mig – nu har jag testat, jag klarade åtminstone det jag skulle göra, människor gillar mig, det är inte ett nederlag bara för att jag kraschade, jag kan lära något av det här och ta med mig något positivt, blablablablabla – och de ger ingen som helst lindring i stunden. För det jag tar med mig mest är ett släckt hopp. Hoppet om att kunna komma tillbaka till ett jobb jag trivdes med och är bra på. Nu måste jag inse att det inte är hållbart. Ytterligare en dörr har stängts. Och det känns inte bra. Inte på något enda sätt.

Submax

12 lördag Jan 2013

Posted by Lisa in Empowerment, Ideal och identitet, Livet

≈ 1 kommentar

Etiketter

Fatigue, ME, utmattning

Jag behöver inte ta slut på mig i allt jag gör. Jag behöver inte kämpa till sista blodsdroppen, sista gnuttan energi, jag behöver inte ligga som en våt liten fläck och flämta efteråt. Det behöver inte vara till max och inget kvar att ge för att vara bra nog.

Jag har trott det. Hela livet har jag trott att om jag inte ger absolut allt och gör allt jag bara kan så har jag inte gett och gjort nog, då har jag på något sätt gett upp. Det har varit som om jag hela tiden sprintar OS-final och har en coach bakom mig som hetsar ”Kom igen nu! Vila får du göra sedan.” Det har hela tiden varit en hetsjakt för att ge mer. För att själv känna att jag har gjort allt jag bara kan, för att ingen annan ska kunna säga att jag inte gav allt eller att jag ger upp för lätt. För visst finns det lite, lite kvar att krama ur?

I all träning har jag kört skiten ur mig. Gjort mitt yttersta eller hackat på mig själv när jag inte gjort det. Tränat mig till en våt fläck, så trött att ben och armar darrar och jag knappt kan gå uppför trapporna hemma. Och så gör många runt mig: kör på absoluta max och kör slut på sig. Att träna på submax, för att det är skönt, för att bara motionera, har inte varit min grej. Jag rör mig i en högpresterande miljö med människor som förmår pressa sig och ge allt, som toktränar och tokjobbar och som på något magiskt sätt tycks återhämta sig med lite mat och vila. Sådan var jag också. Förut. Det är jag inte längre. Egentligen var det nog längesedan jag var så outtröttlig som jag ville tro. Jag visste bara inte om något annat än att ge mitt yttersta.

Jag har aldrig vetat vad som är nog. När det är nog. När jag har gjort allt jag kan men ändå har ork kvar att leva. När jag har känt att jag börjar ta slut har jag i stället för att slå av på takten och bryta bitit ihop och kört klart på vilja. Jag har tömt både batterierna och reservkraften. Jag har inte tänkt på att jag behöver ork för att må bra, vara glad, vara närvarande. Den detaljen Det har jag glömt bort. Och det är inte en detalj. Det är mycket, mycket viktigare än så. För det handlar om mig. Om att sätta mig högre, om att värdera att vara högre än att göra.

Det är nytt. Gårdagens insikt sjunker ännu in, och kommer nog att göra det länge än. Det är ett helt nytt sätt att tänka, att vara. Ett helt nytt sätt att värdera mig själv.

Jag kan faktiskt gå tillräckligt hårt på submax. Det kan rentav vara maxnivån för vad som är vettigt att ge. Jag ger i varje situation så himla mycket att jag inte borde behöva vara rädd för att inte ge tillräckligt; bara det att jag undrar över om jag har gett nog är egentligen svar på frågan.

Jag behöver inte göra mitt yttersta för att ha gjort nog.
Jag behöver inte ge allt för att ha gett nog.
Jag behöver lite över att leva på.

Arkiv

Kategorier

Follow Lisigt on WordPress.com

Klicka här om du vill få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Follow Lisigt on WordPress.com

Webbplats byggd med WordPress.com.

  • Följ Följer
    • Lisigt
    • Har du redan ett WordPress.com-konto? Logga in nu.
    • Lisigt
    • Anpassa
    • Följ Följer
    • Registrera
    • Logga in
    • Rapportera detta innehåll
    • Visa webbplats i Inläggsvyn
    • Hantera prenumerationer
    • Minimera detta fält