• Om mig

Lisigt

~ Med lätta steg och öppna sinnen

Lisigt

Etikettarkiv: ME

Den stora trötthetens bristande logik

21 tisdag Jul 2015

Posted by Lisa in Livet, Mental trötthet

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

ME, utmattning

Jag sov inget igår. På dagen, alltså. Jag var uppe tidigt, tvättade, grejade, hade en panikattack, var social på stan och ute och promenerade på kvällen. Igång. Med stunder av vila, men mentalt igång. Jag vet vad det brukar innebära: Övertrött. Ett överstimulerat, utmattat nervsystem.

Mycket riktigt. Jag somnade vid 2, vaknade strax efter 4 och var vaken kanske en och en halv timme – lugnt och behagligt vaken, inte med ångest och grubbel – innan jag somnade om till strax före 7. Idag slog tröttheten till efter lunch och jag är i stort sett satt ur spel. Skakis, trög, seg. Måste vila efter varje liten sak. Kan inte tänka klart. Typiskt.

Det känns så ologiskt att kroppen svarar på utmattning med att inte kunna varva ner och sova och sedan nästan däcka. Jag måste vara stilla länge efter något innan jag kan vila på riktigt. Och det är jättesvårt att lära mig, för jag känner inte när jag går över gränsen för normalt-för-mycket (dvs i stort sett allt) och på-tok-för-mycket. För vid den gränsen blir jag speedad snarare än trött. Den andra andningen. Trött är jag ju nästan jämt, så att komma ihåg att sätta stopp och vila när jag inte är lika trött känns inte självklart. Pacing när kroppens gränser är olika från dag till dag är dessutom nästan omöjligt.

När jag går igång känner jag mig som mig: entusiastisk, intensiv, livlig. Lite väl speedad och pladdrig, flackande i tankarna, kanske, men mer som mig själv. Jag tycker om det. Det är som ett rus. Och jag är medveten om priset men ignorerar det, för jag måste få leva lite och det är inte som om några timmars umgänge egentligen är en ansträngning. Ändå. Det har ett pris. Det betalar jag nu. (Men en liten udd av desperation: Hur ska jag någonsin komma tillbaka till arbetslivet när kroppen fungerar så här?)
Nu ska jag vila lite till och sedan orka göra lite till. Dagen har för få timmar för sådana här dagar. 

Jag får det inte att gå ihop

03 måndag Mar 2014

Posted by Lisa in Gnäll, Hälsa och ohälsa

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

ME, stress, utbränd, utmattning

Jag får det inte att gå ihop. Det där ”allt”: måsten, behov, vilja, vila. Tid och ork. Energin räcker inte. Allt är nere på lägsta tänkbara nivå, och jag får det inte att gå ihop ändå.

Rehab. Vardag. Myndigheter. Dit går nästan allt jag har. Så mycket energi tar det; så lite energi har jag. I stort sett allt annat måste jag avstå. Jag försöker få in lite socialt liv, men känner alltid att jag försummar vänner och familj. Än mer försummar jag mig. Inte för att jag inte tänker på det, utan för att jag inte räcker till. Jag har inte energi över till det som får mig att må bra, till träning, meditation, vila, läsa, dansa, lyssna på musik, sjunga, gå ut i naturen, sitta på kafé och skriva…

Jag behöver räcka till måsten, vardagsliv och mig, men jag gör inte det. Så det blir jag som får stå åt sidan.

Vad jag vill och behöver blir sekundärt när jag inte orkar både det och måstena. Inte hittepåmåsten, utan det som är nödvändigt. Det finns inte utrymme för särskilt mycket till lust och vilja där, jag måste försaka något. Ändå försöker jag ta mig tid (som om tid var problemet) att göra bra saker. För det de ger under tiden. För att jag behöver det. För att leva och inte tappa bort mig fullständigt.

Men. Jag vet inte hur jag ska få ihop det. För varje dag slutar på minus. Varje dag. Det ger inte mycket till återhämtning.

Jag är trött. Nej, jag är inte trött, jag är utmattad. Med större påverkan än vad andra ser. Jag räcker inte, men det spelar ingen roll, för jag måste göra det ändå. Så då får jag ingen återhämtning, inte ro att komma ner i varv, tillbaka ner i kroppen och nå vila, energin räcker inte till att göra det som behövs och hålla humöret uppe en hel dag, och jag blir sur, irritabel, glömsk, ofokuserad, orkar inte göra det jag vill, dålig matte, ännu sämre dotter, syster och vän… Jag förmår inte vara den jag vill vara.
Jag får det inte att gå ihop.

Submax

12 lördag Jan 2013

Posted by Lisa in Empowerment, Ideal och identitet, Livet

≈ 1 kommentar

Etiketter

Fatigue, ME, utmattning

Jag behöver inte ta slut på mig i allt jag gör. Jag behöver inte kämpa till sista blodsdroppen, sista gnuttan energi, jag behöver inte ligga som en våt liten fläck och flämta efteråt. Det behöver inte vara till max och inget kvar att ge för att vara bra nog.

Jag har trott det. Hela livet har jag trott att om jag inte ger absolut allt och gör allt jag bara kan så har jag inte gett och gjort nog, då har jag på något sätt gett upp. Det har varit som om jag hela tiden sprintar OS-final och har en coach bakom mig som hetsar ”Kom igen nu! Vila får du göra sedan.” Det har hela tiden varit en hetsjakt för att ge mer. För att själv känna att jag har gjort allt jag bara kan, för att ingen annan ska kunna säga att jag inte gav allt eller att jag ger upp för lätt. För visst finns det lite, lite kvar att krama ur?

I all träning har jag kört skiten ur mig. Gjort mitt yttersta eller hackat på mig själv när jag inte gjort det. Tränat mig till en våt fläck, så trött att ben och armar darrar och jag knappt kan gå uppför trapporna hemma. Och så gör många runt mig: kör på absoluta max och kör slut på sig. Att träna på submax, för att det är skönt, för att bara motionera, har inte varit min grej. Jag rör mig i en högpresterande miljö med människor som förmår pressa sig och ge allt, som toktränar och tokjobbar och som på något magiskt sätt tycks återhämta sig med lite mat och vila. Sådan var jag också. Förut. Det är jag inte längre. Egentligen var det nog längesedan jag var så outtröttlig som jag ville tro. Jag visste bara inte om något annat än att ge mitt yttersta.

Jag har aldrig vetat vad som är nog. När det är nog. När jag har gjort allt jag kan men ändå har ork kvar att leva. När jag har känt att jag börjar ta slut har jag i stället för att slå av på takten och bryta bitit ihop och kört klart på vilja. Jag har tömt både batterierna och reservkraften. Jag har inte tänkt på att jag behöver ork för att må bra, vara glad, vara närvarande. Den detaljen Det har jag glömt bort. Och det är inte en detalj. Det är mycket, mycket viktigare än så. För det handlar om mig. Om att sätta mig högre, om att värdera att vara högre än att göra.

Det är nytt. Gårdagens insikt sjunker ännu in, och kommer nog att göra det länge än. Det är ett helt nytt sätt att tänka, att vara. Ett helt nytt sätt att värdera mig själv.

Jag kan faktiskt gå tillräckligt hårt på submax. Det kan rentav vara maxnivån för vad som är vettigt att ge. Jag ger i varje situation så himla mycket att jag inte borde behöva vara rädd för att inte ge tillräckligt; bara det att jag undrar över om jag har gett nog är egentligen svar på frågan.

Jag behöver inte göra mitt yttersta för att ha gjort nog.
Jag behöver inte ge allt för att ha gett nog.
Jag behöver lite över att leva på.

Arkiv

Kategorier

Follow Lisigt on WordPress.com

Klicka här om du vill få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Follow Lisigt on WordPress.com

Webbplats byggd med WordPress.com.

  • Följ Följer
    • Lisigt
    • Har du redan ett WordPress.com-konto? Logga in nu.
    • Lisigt
    • Anpassa
    • Följ Följer
    • Registrera
    • Logga in
    • Rapportera detta innehåll
    • Visa webbplats i Inläggsvyn
    • Hantera prenumerationer
    • Minimera detta fält