Jo, jag är trött. Allt tröttare. Sover sämre, vaknar sämre, tänker sämre, glömmer, orkar inte äta, inget är gott, tålamodet är slut, gnäller…
Jag gnäller. Och gnäller. Och gnäller. Tycker jag själv. Till sist vill jag inte säga något alls, för det blir inget bra, inget upplyftande, inget som ger något.

Varje dag reser jag mig igen, drar upp mig, tar de duster som krävs – med kortare stubin och mer ilska och frustration – faller, reser mig igen, hittar tillbaka till mig och det ljus som finns inom mig, påminns om framsteg, når insikter och glädje, översköljs av kärlek och ömhet till människorna som rör och berör mig, och lyfter mig på sätt de nog inte själva ser. Jag finns där. Jag lyser. Jag vill lysa.

Men dagarna är så korta, ljuset falnar så fort. Och livet envisas med att jävlas. Små försiktiga förhoppningar grusas, jag får inte glömma de där sakerna jag ändå inte kan göra något åt, och jag är så trött på motgångar.
Det är inte rättvist. Jag förstår inte hur många gånger någon förväntas resa sig. För ju längre tid som går, och ju tröttare jag blir på att bära allt, desto mindre krävs det för att sänka mig. Så känns det i alla fall. Fast egentligen är det inga småsaker. Det är ju inte som om jag rasar ihop av att missa spårvagnen eller bränna mjölk på spisen, utan det är motgångar som verkligen betyder något.

Allt detta hopp som släcks.
Kommer det att släcka mig?
Jag blåser liv i glöden, men behöver mer bränsle för elden.