Jag får det inte att gå ihop. Det där ”allt”: måsten, behov, vilja, vila. Tid och ork. Energin räcker inte. Allt är nere på lägsta tänkbara nivå, och jag får det inte att gå ihop ändå.

Rehab. Vardag. Myndigheter. Dit går nästan allt jag har. Så mycket energi tar det; så lite energi har jag. I stort sett allt annat måste jag avstå. Jag försöker få in lite socialt liv, men känner alltid att jag försummar vänner och familj. Än mer försummar jag mig. Inte för att jag inte tänker på det, utan för att jag inte räcker till. Jag har inte energi över till det som får mig att må bra, till träning, meditation, vila, läsa, dansa, lyssna på musik, sjunga, gå ut i naturen, sitta på kafé och skriva…

Jag behöver räcka till måsten, vardagsliv och mig, men jag gör inte det. Så det blir jag som får stå åt sidan.

Vad jag vill och behöver blir sekundärt när jag inte orkar både det och måstena. Inte hittepåmåsten, utan det som är nödvändigt. Det finns inte utrymme för särskilt mycket till lust och vilja där, jag måste försaka något. Ändå försöker jag ta mig tid (som om tid var problemet) att göra bra saker. För det de ger under tiden. För att jag behöver det. För att leva och inte tappa bort mig fullständigt.

Men. Jag vet inte hur jag ska få ihop det. För varje dag slutar på minus. Varje dag. Det ger inte mycket till återhämtning.

Jag är trött. Nej, jag är inte trött, jag är utmattad. Med större påverkan än vad andra ser. Jag räcker inte, men det spelar ingen roll, för jag måste göra det ändå. Så då får jag ingen återhämtning, inte ro att komma ner i varv, tillbaka ner i kroppen och nå vila, energin räcker inte till att göra det som behövs och hålla humöret uppe en hel dag, och jag blir sur, irritabel, glömsk, ofokuserad, orkar inte göra det jag vill, dålig matte, ännu sämre dotter, syster och vän… Jag förmår inte vara den jag vill vara.
Jag får det inte att gå ihop.