Jag är just nu otroligt stressad över alla jobb jag har tagit på mig – efter den här vintern med kanske en dag med jobb i veckan under fyra månader blinkar det rött på kontona och jag har därför tackat ja till alla jobb jag kan klämma in i planeringen. Vilket gör att det blir lite mycket, eftersom jag är optimist. Sova kan jag göra någon annan gång, leva också. Ibland måste man bita ihop och göra det som krävs för att överleva, och det är rätt så trevligt att ha mat på bordet och tak över huvudet också.
Men det fungerar inte att leva så i längden, inte för mig i alla fall. Jag klarar inte av en längre period med 12-16 timmars arbetsdagar, 7 dagar i veckan. Stressen äter upp mig, bristen på vila och fritid likaså. För att inte tala om bristen på kreativa utlopp och träning. Det jag måste göra hindrar mig från att göra det jag vill, det jag mår bra, det jag brinner för. Jag har helt enkelt varken tid eller pengar att göra det jag vill. Förr eller senare går jag sönder, fysiskt eller mentalt. Under tiden blir jag mer och mer frustrerad och känner mig mer och mer som gisslan i mitt eget liv.
NEJ, det är ingen offermentalitet, utan ett uttryck för just frustrationen över att inte veta hur jag ska komma ur den här situationen utan att gå under vare sig ekonomiskt eller personligt. Att ta ett extrajobb skulle innebära att jag blir av med mina kunder och därmed mitt jobb, eftersom jag är beroende av att kunna ta jobben när de kommer. Och när jag allt starkare känner att jag inte vill arbeta så som jag gör idag, med det jag gör nu, så blir det värre: HUR kommer jag vidare, HUR kan jag förändra min karriär när jag varken har tid eller pengar över?
Människor runt mig har i flera år sagt ”Men varför blir du inte […]”? ”Har du aldrig funderat på att bli […]?” ”Ska du inte läsa till […]?” Och även om det de säger är exakt vad jag tänker, så känns det lite som ett hån. Missar de att utbildningar kostar pengar? Jag får fina och peppande råd från kloka människor runt mig, och det är i största välmening, men när de går ut på något som kostar tid och pengar, så känns det bara fel. Då känns det som om de inte lyssnat, utan ger råd utifrån sin egen situation.
Uppenbarligen har andra en buffert, ett system som kan rycka in om de står utan pengar, skyddsnät eller något annat som gör att de har något att luta sig mot. Jag har inte det. Jag har drivit min verksamhet i 9½ år utan ett öre i stöd eller bidrag, men de två senaste åren har eliminerat alla buffertar och jag ser ingen möjlighet att skapa nya inom överskådlig framtid. Det finns inga stöd eller bidrag, och jag har inget skyddsnät utan måste klara mig själv. Det karriärbyte jag vill göra får därför inte kosta något och inte ta tid från de jobb jag drar in. Omöjligt? Antagligen inte, men jag kan inte se hur det skulle ske. Faktum är att jag känner mig så låst att jag inte ens klarar av att tänka mer på vad jag egentligen vill och hur jag ska ta mig dig. Det känns lite för hopplöst att ens drömma, när skatteskulden växer i takt med att jag ytterligare en månad måste prioritera att betala räkningar framför att betala in tillräckligt mycket skatt. Att leva ur hand i mun kanske passar en del, men det passar inte den som vill göra rätt för sig.
Jag har mängder av idéer på saker jag vill göra, saker jag skulle kunna göra, och någonstans vet jag att jag sitter på en massa resurser. Men vad hjälper det när jag inte har tid att göra verklighet av idéerna och inte har möjligheten att investera för att sedan vinna något? Idag kräver nästan alla intäktsmöjligheter en ekonomisk insats. Den som har pengar kan få mer, den som inte har några får fortsätta jobba ihjäl sig. Ansvaret för att lösa det är mitt – men jag vet ju inte hur.
Lisigt 