Bara tanken på 30–40 år till så här…
År där ännu mer tas ifrån mig. Bit efter bit.
Det är fasa.

Jag tänker sällan så. Det tjänar inget till. Men när det är så jävligt som idag och jag inte lyckas lyfta mig finns det där. När jag bara vill att det ska ta slut så är vetskapen om hur länge jag kan behöva stå ut tung.

Jag behöver hopp.