• Om mig

Lisigt

~ Med lätta steg och öppna sinnen

Lisigt

Etikettarkiv: närvaro

Är jag rädd för depressionen?

27 tisdag Okt 2020

Posted by Lisa in Livet, Morgonord

≈ 2 kommentarer

Etiketter

depression, närvaro

Jag läste nyligen någon som skrev att hen var rädd för nästa depression. Och jag kan helt relatera till den rädslan, till en fruktan för nästa depression om man flera gånger varit där och kanske, som jag, upplevt att depressionerna blir djupare och längre. Men är jag rädd?

På ett plan är jag; det finns en gnagande rädsla och en iskall fruktan där, den iskyla som jag många gånger känt i depressionen. Den finns där, som Mårrans ensamma kyla, som ett hot. För den är ett hot, ett mycket verkligt sådant. Och den är inte borta, den försvinner aldrig helt. Inte längre. Men jag har lärt mig leva med och acceptera den såpass mycket att jag ibland knappt är medveten om den. Men den finns där, och den är fruktan.

Så är jag rädd? Tja, under den senaste långa, djupa depressionen tröttnade jag på att vara rädd. Jag resignerade inför den. I surrendered. Jag kan känna rädslan och leva ändå, utan att den styr och utan att spjärna mot den. Efter att ha levt i många år med döden som ständig närvaro i vad som är en dödlig sjukdom, och med vad som ibland varit en kamp på liv och död, så accepterade jag det. Rädslan är en fruktan för mitt liv, och för allt som depressionen kan ta ifrån mig och tar ifrån mig när den förvärras (för den är en sjukdom, inte en del av mig), men rädslan är inte jag. Den är inte i livets tjänst. Helt krasst: den gynnar mig inte här. Inte i den här kampen, inte i levandet. Jag lever så länge jag lever. Jag kan inte gå och vara rädd för något som är en del av mitt liv, jag kan inte leva så. Jag kan inte vara närvarande i nuet, inte leva i förundran, om rädslan är vägledande. Och jag lever med närvaro och förundran, lycka och kärlek, nyfikenhet, lust och tro. Jag väljer dem. De är vägledande.

För många år sedan, i en annan kamp, insåg jag att jag levt större delen av livet med rädsla, med rädslor, och hur mycket jag hade anpassat mig efter dem. De stod i vägen för mig. Då lovade jag mig – committed to – att inte låta rädslan styra igen. Det har gjort skillnad. Jag förnekar inte rädslan, jag förminskar inte fruktan, men jag låter dem vara där, känslor bland andra känslor.
Sedan kom en period då mängder av trauman flöt upp till ytan. Den perioden sammanföll med den djupaste depression jag upplevt, och då upplevde jag ett faktiskt hot mot mitt liv, med både traumabearbetning och livskamp samtidigt. Det var en mardröm med så mycket irrationell rädsla för något som inte längre var i nuet, och med verklig fruktan för något som i högsta grad var i nuet. Att leva med så mycket rädsla är fruktansvärt energikrävande. Jag kunde till slut bara acceptera att jag är maktlös inför rädslan, och för mig är det just det som gör skillnaden: i accepterandet ger jag mig frihet att inte längre styras. Egenmakt.

Så jo, jag känner rädsla för depressionen, men jag är inte rädd. Jag är inte mina känslor; jag känner dem. Men jag känner så mycket mer än rädsla och oro, så de får vara där de är. Depressionen också.

Jag är i förundran

17 fredag Apr 2015

Posted by Lisa in Livet, Om mig, Tankar, Tillvarons små mysterier

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

förundran, mindfulness, närvaro

Vi talade om förundran, om att förundras, om vad som väcker vår förundran. Det var inte självklart för alla. Flera hade krav på vad som ska väcka förundran och förutsättningar för att kunna känna förundran.
Det fick mig att fundera. Över det de sade, över hur det är för mig. (Jag tycker om att ta ett steg tillbaka och betrakta, granska och lära mig något nytt om människor, beteenden och om mig själv.)

Vissa behöver hitta något att förundras över, fantisera om, drömma om. Något som höjer sig över det prosaiska. De har drömmar och fantasier och det är drömmarna och fantasierna som gör dem till drömmare, som gör dem fantasifulla.

Jag förstår dem, men känner inte igen mig i det. Skillnaden är kanske inte så stor, och svår att fånga, men den finns där.

För mig finns det förunderliga i allt, i varje närvarande stund, på varje plats. Jag är i förundran. Jag lever med fantasi och drömmar ständigt närvarande. De är inget jag behöver söka; de bara finns där.

De konkreta drömmar jag hade har krossats, och jag har inte kunnat drömma nya i deras ställe. Jag kan inte säga att ”jag har en dröm”. Gör det mig till mindre av en drömmare?

För mig föds drömmarna och fantasierna ständigt på nytt, de är som ett pågående flöde. Ett parallellt varande. Att drömma och fantisera gör mig inte mindre närvarande, utan mer. Här och nu har många lager. 

Det är en gåva, en superkraft i den mån jag har någon. Min förundran, min fantasi, närheten till något bortom det uppenbara. Det gör mig rikare, det gör min värld och tillvaro rikare.
Det räddar mig.
Det är en del av vad jag är. 

Den mentala trötthetens urlakning av koncentrationen

01 måndag Dec 2014

Posted by Lisa in Gnäll, Mental trötthet

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

fokus, mental trötthet, närvaro, utmattning

Så. I 40 minuter har jag varit på väg att plocka fram ett recept ur en app. På den tiden har jag klappat och matat katter, kollat vulkannyheter, fyllt i tre olika buntar med uppgifter (varav två skulle ha fyllts i dagligen i nästan två veckor), tränat på nederländska, gratulerat min svägerska på födelsedagen, läst bakåt på ett konto med dikter på Instagram och kollat Twitterflödet. Och nu skriver jag. (Ingredienserna står dock på bordet. Det har de gjort sedan jag bara skulle kolla receptet. Nu för 45 minuter sedan.)

Allt detta är gjort med närvaro och fokus. Men kortvarigt fokus på det jag gör, eftersom det jag skulle göra fallit bort. Gång på gång. I nuet.

Så här blir jag när jag är trött i hjärnan. Arbetsminnet påverkas och det gör mig lättdistraherad. Rejält. Det ser kanske mest ut som om jag är ofokuserad, impulsiv och inte får saker gjorda, men fokus finns. Bara inte energin att behålla den när något annat pockar på uppmärksamheten. Faktiskt knappt energin att hålla kvar en tanke, och definitivt inte för att lyssna på något. Det är faktiskt helt otänkbart. Varje ljud raspar mot medvetandet som naglar mot en griffeltavla.

Så varför sitter jag och skriver i stället för att ta fram det där förbannade receptet (som jag upprepat några gånger för att det ska fastna högst upp i tankelistan)? För att koncentrera mig på något i hopp om att försöka väcka hjärnan igen, vilja den att hitta tillbaka till något mer fungerande läge.
Det fungerar ibland. Som nu.
En timme senare.

Uppdatering medan maten kokar: det handlar inte om bristande fokus. Den har jag. Men koncentrationsförmågan är urlakad. Den kräver energi som inte finns. Nu.

Rädsla bortom ord

29 lördag Mar 2014

Posted by Lisa in Livet

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

närvaro, rädsla

Jag hittar foton från diskbråcksoperationen i Spenshult20130618 042_cropped i somras. Fy fan, vad rädd jag var. En rädsla som trotsar ord, som jag inte kunde visa för någon. Hur visar du något som är så mycket större än vad du har både ord och uttryck för, och som du måste lägga all möda på att trotsa och fjärma dig från för att stå ut? Jag tror inte att någon, ens mina närmaste, hade en aning om riktigt hur jävligt det var. Jag hade det knappt. Jag hade fullt upp med att bemästra paniken och hålla ihop mig; inte hålla skenet uppe så mycket som just hålla ihop mig.
Då gör jag som jag är van vid att göra: stänger av vissa bitar så mycket det går och gömmer undan dem bakom annat. Bakom tapperhet, uppmärksamhet, uttryck, prat, saklighet, upplevelse av det fina(re) runt omkring. Mycket intensiv närvaro i allt annat.

Det är tappert. Det finns inget bättre uttryck.

Men jag är heller inte riktigt där när det blir så. Och jag vill inte ha någon där med mig, som kräver uppmärksamhet eller samtal eller som petar hål i min omsorgsfullt hopvävda fasad av valda intryck, någon som håller mig kvar i situationen och påminner mig om hur det känns; jag blir stressad och forcerad, tappar lätt tråden, har inget tålamod och vill inte behöva ta hänsyn till någon annan. Det är bättre att vara ensam i det. Då slipper jag dåligt samvete. Nivån av trygghet och tillit det kräver att dela något sådant och släppa alla krav på hänsyn… jag vet inte om den finns.

Folk tror att närvaro innebär att man är närvarande i allt av det som är. Är man van vid halvdissociativa tillstånd så är närvaro ett perfekt verktyg för att stänga av en del av verkligheten för att gå in i en annan, lika sann men annan. Jag är jag, men inte helt där. En del är bara inte där.

Jag minns inte dagarna i Spenshult så värst bra. Rättare sagt: jag minns dem fragmentariskt, på ett sätt som är mer än morfindimma. En suddig bild med stora luckor och enstaka klara glimtar. Men med en konstant känsla av fasa; av att vara så rädd att jag bara ville gråta, men inte kunde. Det är inte bara obehag, utan skräck.

Veckorna efter operationen är också suddiga. Det var lite för mycket för att hantera. Smärta, oro, att inte kunna röra mig och en depression som var på väg neråt mitt i allt… too much. Det är läskigt. Jag tycker inte om minnesluckor, jag tycker inte om när minnena blir suddiga för att jag skyddat mig från känslorna.

För känslorna kommer tillbaka. De kommer alltid ikapp.
Jag flyr ju på riktigt inte längre. Inte så långt.

Närvarande eller därvarande

08 fredag Nov 2013

Posted by Lisa in Livet

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

därvaro, mindfulness, närvaro

Jag märker det först när jag stillar mig och tömmer tankarna, lägger av mig vardagen för att bara vara: tankarna är ett stort surr som inte vill tömmas. Och det där med att bara vara är sannerligen inte bara. Jag är kanske närvarande och i nuet, men jag är inte bara här och nu. Jag är här och nu och sedan och imorgon och framåt och med andra och… ja, överallt. Plötsligt får jag anstränga mig för att nå den där vilsamma närvaron i nuet. (Jag kallar det hellre för närvaro än mindfulness.)

Även om jag även nu har ganska lätt för att tömma tankar och närvara, så är det uppenbarligen inget jag kan ta för givet. Det kräver träning och underhåll. Några veckors energidränerande förkylning, familjestress, en kropp som svarar på utmattning med stresspåslag och alltför lite rörelse och naturpromenader har fått mig ur balans. Jag har glömt bort att vara närvarande. Inte konstigt att jag känt mig splittrad och inte som mig själv.

Efter att ha vilat en stund och under den slagit bort tanke på tanke, mentala planeringslistor och en massa annat som ploppar upp som parallella spår som jag tänker samtidigt ger jag upp. Jag är påfallande därvarande och det stör mig. Så jag ställer mig och diskar, sätter på musik och ser till att hela tiden återvända till vad jag gör och lyssnar på – och sedan sprider sig lugnet äntligen.
Närvarande.

Arkiv

Kategorier

Follow Lisigt on WordPress.com

Klicka här om du vill få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Follow Lisigt on WordPress.com

WordPress.com.

  • Följ Följer
    • Lisigt
    • Har du redan ett WordPress.com-konto? Logga in nu.
    • Lisigt
    • Anpassa
    • Följ Följer
    • Registrera
    • Logga in
    • Rapportera detta innehåll
    • Visa webbplats i Inläggsvyn
    • Hantera prenumerationer
    • Minimera detta fält
 

Laddar in kommentarer …