Jag läste nyligen någon som skrev att hen var rädd för nästa depression. Och jag kan helt relatera till den rädslan, till en fruktan för nästa depression om man flera gånger varit där och kanske, som jag, upplevt att depressionerna blir djupare och längre. Men är jag rädd?

På ett plan är jag; det finns en gnagande rädsla och en iskall fruktan där, den iskyla som jag många gånger känt i depressionen. Den finns där, som Mårrans ensamma kyla, som ett hot. För den är ett hot, ett mycket verkligt sådant. Och den är inte borta, den försvinner aldrig helt. Inte längre. Men jag har lärt mig leva med och acceptera den såpass mycket att jag ibland knappt är medveten om den. Men den finns där, och den är fruktan.

Så är jag rädd? Tja, under den senaste långa, djupa depressionen tröttnade jag på att vara rädd. Jag resignerade inför den. I surrendered. Jag kan känna rädslan och leva ändå, utan att den styr och utan att spjärna mot den. Efter att ha levt i många år med döden som ständig närvaro i vad som är en dödlig sjukdom, och med vad som ibland varit en kamp på liv och död, så accepterade jag det. Rädslan är en fruktan för mitt liv, och för allt som depressionen kan ta ifrån mig och tar ifrån mig när den förvärras (för den är en sjukdom, inte en del av mig), men rädslan är inte jag. Den är inte i livets tjänst. Helt krasst: den gynnar mig inte här. Inte i den här kampen, inte i levandet. Jag lever så länge jag lever. Jag kan inte gå och vara rädd för något som är en del av mitt liv, jag kan inte leva så. Jag kan inte vara närvarande i nuet, inte leva i förundran, om rädslan är vägledande. Och jag lever med närvaro och förundran, lycka och kärlek, nyfikenhet, lust och tro. Jag väljer dem. De är vägledande.

För många år sedan, i en annan kamp, insåg jag att jag levt större delen av livet med rädsla, med rädslor, och hur mycket jag hade anpassat mig efter dem. De stod i vägen för mig. Då lovade jag mig – committed to – att inte låta rädslan styra igen. Det har gjort skillnad. Jag förnekar inte rädslan, jag förminskar inte fruktan, men jag låter dem vara där, känslor bland andra känslor.
Sedan kom en period då mängder av trauman flöt upp till ytan. Den perioden sammanföll med den djupaste depression jag upplevt, och då upplevde jag ett faktiskt hot mot mitt liv, med både traumabearbetning och livskamp samtidigt. Det var en mardröm med så mycket irrationell rädsla för något som inte längre var i nuet, och med verklig fruktan för något som i högsta grad var i nuet. Att leva med så mycket rädsla är fruktansvärt energikrävande. Jag kunde till slut bara acceptera att jag är maktlös inför rädslan, och för mig är det just det som gör skillnaden: i accepterandet ger jag mig frihet att inte längre styras. Egenmakt.

Så jo, jag känner rädsla för depressionen, men jag är inte rädd. Jag är inte mina känslor; jag känner dem. Men jag känner så mycket mer än rädsla och oro, så de får vara där de är. Depressionen också.