• Om mig

Lisigt

~ Med lätta steg och öppna sinnen

Lisigt

Etikettarkiv: stress

Fredagsmys med förhinder

14 fredag Mar 2014

Posted by Lisa in Livet

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

stress, utbrändhet, utmattning

Jag borde diska. Jag borde dammsuga. Jag borde plocka undan tvätt.
Jag skulle vilja fredagsslappa i soffan i en välstädad, såpluktande, lugn lägenhet, med tända ljus och rökelse. Bara lugn, inget som pockar på uppmärksamheten. Men den här veckan har jag prioriterat mig före städning och hemmafix. Jag har inte medvetet tänkt ”jag gör det här för mig”, utan det har snarare blivit så för att jag inte orkat göra mer än gå på inbokade möten och rehab, sköta vardagsmåsten som mat och katter, och ta långa promenader i vårsolen. Promenader i lugn takt med mycket närvaro, ett sätt att försöka få bort stressen och panikkänslorna som tränger sig på konstant nu och i stället, om så bara för ett tag, vara. Njuta.

Resultatet är ett litet berg av disk, damm och röra. Inte svinstia, men tillräckligt för att skapa disharmoni. Och jag blir så kluven till vad som är bäst: att hålla efter bättre för att slippa den stress som kaoset runt mig innebär, eller att ta tid till mig och det som är bäst i stunden.

Så nu sitter jag och tittar på disken och undrar om jag kan slappa utan att ha gjort något av det som måste göras. (Nej. Stressnivåerna är redan för höga.) För de där bordena några rader upp är saker som jag måste göra. De försvinner inte för att jag skjuter på dem.
Där är den största nackdelen med att inte räcka till: jag måste skjuta på saker. Jag måste hela tiden välja bort saker jag vill, saker som vore bra för mig. Inget gör sig självt och när hjulen snurrar för snabbt och jag får svårt att tänka blir prioriterandet extra svårt.
Hjulen har snurrar för snabbt alltför ofta under lite för lång tid nu. Det syns.

Jag får det inte att gå ihop

03 måndag Mar 2014

Posted by Lisa in Gnäll, Hälsa och ohälsa

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

ME, stress, utbränd, utmattning

Jag får det inte att gå ihop. Det där ”allt”: måsten, behov, vilja, vila. Tid och ork. Energin räcker inte. Allt är nere på lägsta tänkbara nivå, och jag får det inte att gå ihop ändå.

Rehab. Vardag. Myndigheter. Dit går nästan allt jag har. Så mycket energi tar det; så lite energi har jag. I stort sett allt annat måste jag avstå. Jag försöker få in lite socialt liv, men känner alltid att jag försummar vänner och familj. Än mer försummar jag mig. Inte för att jag inte tänker på det, utan för att jag inte räcker till. Jag har inte energi över till det som får mig att må bra, till träning, meditation, vila, läsa, dansa, lyssna på musik, sjunga, gå ut i naturen, sitta på kafé och skriva…

Jag behöver räcka till måsten, vardagsliv och mig, men jag gör inte det. Så det blir jag som får stå åt sidan.

Vad jag vill och behöver blir sekundärt när jag inte orkar både det och måstena. Inte hittepåmåsten, utan det som är nödvändigt. Det finns inte utrymme för särskilt mycket till lust och vilja där, jag måste försaka något. Ändå försöker jag ta mig tid (som om tid var problemet) att göra bra saker. För det de ger under tiden. För att jag behöver det. För att leva och inte tappa bort mig fullständigt.

Men. Jag vet inte hur jag ska få ihop det. För varje dag slutar på minus. Varje dag. Det ger inte mycket till återhämtning.

Jag är trött. Nej, jag är inte trött, jag är utmattad. Med större påverkan än vad andra ser. Jag räcker inte, men det spelar ingen roll, för jag måste göra det ändå. Så då får jag ingen återhämtning, inte ro att komma ner i varv, tillbaka ner i kroppen och nå vila, energin räcker inte till att göra det som behövs och hålla humöret uppe en hel dag, och jag blir sur, irritabel, glömsk, ofokuserad, orkar inte göra det jag vill, dålig matte, ännu sämre dotter, syster och vän… Jag förmår inte vara den jag vill vara.
Jag får det inte att gå ihop.

Hjulen snurrar för fort

03 måndag Mar 2014

Posted by Lisa in Livet

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

stress, utbrändhet, utmattning

Jag behöver stänga av, komma ner i varv, stilla tankarna. Andas.
Det går inte. Jag kan inte stänga av. Jag kan inte koncentrera mig, försöker skriva, men det går inte, försöker läsa, men det går inte. Kan inte formulera mig. Håller flera konversationer i olika medier igång och kan plötsligt inte hålla tråden i någon av dem utan blir bara irriterad och jättestressad av att försöka och inte klara av det jag alltid klarar.

Allt stör. Varenda ljud runtomkring stör. Vänner som vill ha svar på saker stör. Meddelanden som plingar till, katter som gnäller, tjatar och gör ljud. Grannen som snarkar, kranen som droppar.
Meddelanden som flimrar förbi i olika flöden stör. Alla röster och ord blir till ett enda brus där ingen säger något vettigt.
Allt blir en enda röra.

Allt är en enda röra. Och det blir värre.

Hjulen snurrar för fort. Jag har inte lyckats komma ner i varv på den senaste månaden, mer än ett par korta stunder. Men hur fenomenal jag än är på att fånga stunder så hjälper de bara där och då när jag inte får en chans till återhämtning och lugn. De räcker inte. Batterier laddas inte så snabbt när de är så tömda. I stället snurrar hjulen snabbare medan bromsen går i mer och mer. Gas utan bränsle.
Jag har varit här förut; jag vet vad som händer i kroppen. Jag vet och är inte rädd för det.
Det hjälper inte. För jag vet inte hur jag ska stoppa det.

När stressen och utmattningen slår över i ångestkänning, när jag inte kan andas ordentligt och allt bara knyter sig, när jag bara vill gråta men inte kan, för det fastnar, och jag inte kan vila och inte tänka klart och inte läsa eller skriva eller göra det jag borde och behöver göra och bruset är så högt att jag inte står ut med några ljud mer och känner hur jag håller på att gå sönder, för det går inte att hålla ihop det här, förr eller senare spricker jag, och jag vet att jag måste bryta det här snart men det gör mig ännu mer stressad och gör det ännu svårare att andas och några tårar letar sig fram…
Då önskar jag att det skulle ta slut. Att jag bara kunde få krascha så att det var gjort. För jag kan inte stanna. Jag vet inte hur man gör. Och jag vill bara få vila.

Men så blir det inte.

Och jag kan inte stänga av.

Det skulle bli något bra

10 måndag Feb 2014

Posted by Lisa in Livet

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

nederlag, stress, utmattning

Det skulle bli något bra. En nystart, en knuff framåt, något som gav energi till ljusningen som började anas. Visst väckte det stress i och med några måsten som jag borde ha tagit tag i, nya ovissheter och en vilja att göra allt så bra jag kan, men det är ok att något ger lite stress när det är en stor förändring och något helt nytt. Då vore det konstigare om det inte kändes lite pirrigt. Men det var bra. Det kändes bra.

På ett sätt blev det bra. Jag fick bekräftat några saker som jag är bra på, några saker som jag behöver, fick för ett litet tag känna delaktighet och utbyte. Jag vet lite mer nu.

Men det känns inte bra. Det bestående intrycket, nu när det är över, är inte bra. Inte alls. Tvärtom.
Det är värre än innan.
Det raserade en hel del av det jag hade byggt upp, långsamt och under lång tid, och nu vet jag inte hur jag ska komma dit igen. Stressen är ett faktum, och jag har inte lyckats komma ner i varv och koppla av på flera veckor – så som det blir när jag blir stressad på grund av utmattning. Och ja, jag är en bra bit inne i utmattningen igen. Det gick snabbt att rasa. Krascha.
Ljusningen jag såg ser jag inte längre. Jag vet inte om den släcktes eller om jag bara inte ser den för att jag är för trött och har lite för mycket verklighet i vägen för att kunna känna hopp. En depression blir inte bättre av utmattning…

Men… det skulle bli något bra. Något bättre. Och det blev inte det. Och jag kan inte riktigt hantera det. Nederlaget.
Jag kan inte känna alla de där rätta sakerna jag säger till mig – nu har jag testat, jag klarade åtminstone det jag skulle göra, människor gillar mig, det är inte ett nederlag bara för att jag kraschade, jag kan lära något av det här och ta med mig något positivt, blablablablabla – och de ger ingen som helst lindring i stunden. För det jag tar med mig mest är ett släckt hopp. Hoppet om att kunna komma tillbaka till ett jobb jag trivdes med och är bra på. Nu måste jag inse att det inte är hållbart. Ytterligare en dörr har stängts. Och det känns inte bra. Inte på något enda sätt.

Arkiv

Kategorier

Follow Lisigt on WordPress.com

Klicka här om du vill få meddelanden om nya inlägg via e-post.

Follow Lisigt on WordPress.com

Webbplats byggd med WordPress.com.

  • Följ Följer
    • Lisigt
    • Har du redan ett WordPress.com-konto? Logga in nu.
    • Lisigt
    • Anpassa
    • Följ Följer
    • Registrera
    • Logga in
    • Rapportera detta innehåll
    • Visa webbplats i Inläggsvyn
    • Hantera prenumerationer
    • Minimera detta fält