Ytligt. Jag vet. Ytligt och dumt, så dumt att jag inte kan prata med någon om det. Men ändå.

Jag har gått upp för mycket i vikt på för kort tid. Och det känns inte bra. Alls. För det känns inte sunt, på något sätt. Visst behöver jag lägga på mig lite, och jag nojar inte över kroppen (än), men när jag samtidigt är tröttare, dras med en envis nästan-som-influensa-känsla och rör alldeles för lite på mig känns det bara inte bra. Att gå upp i vikt och må bättre, orka mer, känna mig friskare och starkare hade varit en helt annan sak. En belöning. Nu? Dubbelbestraffning.

Hur många kilon det handlar om eller vilken vikt det är är irrelevant. Det är känslan det handlar om. Och beteendena bakom – som alltid. Men det stör mig.
Dessutom är det opraktiskt, åtminstone om det fortsätter. Jag har inte råd att köpa nya kläder, så jag får helt enkelt inte växa ur något, framför allt inte bh:ar, och det är just dem jag växer ur snabbast. När jag passerar ett BMI på 19 växer jag ur DD-kupa…

Men det är ytligt. Och det är ett försvar, att fokusera på till synes töntigt ytliga småsaker för att slippa tänka på de stora sakerna. Jag skyddar mig. Dessutom är det ett tecken på att självkänslan är rätt så sänkt och att jag är i så jävla stort behov av återkommande bekräftelse, av att få känna mig snygg, att jag skäms för det. Det borde ju komma inifrån. Men vet ni – det räcker inte. Hur mycket jag än ser mig själv kan det aldrig ersätta behovet av att vara sedd, eller av bekräftelse. Den bekräftande blicken.

Det är lätt att viktvantrivas. Och lätt att göra något åt. Men med 25 år på andra sidan spegeln i bagaget är det aldrig så enkelt.

Och självklart är det en del av mig som saknar anorexin. Den var självtillräcklig och enkel.