Kategoriarkiv: Om mig

Jag kan inte rädda alla

25 söndag Jan 2015

Posted by in De stora frågorna, Gnäll, Känslor, Tankar

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Sömnen gäckar mig. Den vill inte släppa in mig, inte låta mig falla in i den så som jag vill. Nätterna blir en kamp att somna och hålla mig sovande, somna om och fortsätta sova. Jag tömmer tankarna, slappnar av och låter mig sjunka. Men…

När jag somnar kommer drömmarna. Och varje dröm, varje natt sedan nästan två veckor, måste jag rädda någon. Jag drömmer att jag måste bedöma situationer och signaler – blir någon misshandlad eller har de vilt sex, försöker någon dö eller är det bara leda o.s.v. – och fatta beslut på liv och död. Och jag vet att om jag bedömer fel… Det är ekvationer jag inte kan lösa, för informationen till höger om likhetstecknet är ofullständig. Det finns inget facit. Jag vet inte. Och jag kan inte rädda alla. Inte ens i drömmarna.

Jag vaknar stressad med ångestpåslag och spända muskler (de spänner sig och krampar visserligen bra redan utan mardrömmar). Och frågan ”Vem räddar mig?” Så sjunker jag långsamt tillbaka ner i sömnen.

Jag kan inte rädda alla.
Jag vet det, när jag är vaken har jag förlikat mig med det. Accepterat det. Jag kommer alltid att vilja rädda alla, men jag kan inte, och jag kan inte gå omkring med ångest över det. Det går inte. Jag höll på att gå under av det ansvaret en gång.
När jag är vaken är det inget problem. Men jag är sämre på att kontrollera drömmarna, fast jag vet vad som utlöst dem.
Och jag är så trött.

Ekon av ett annat nu

29 måndag Dec 2014

Posted by in Fri(sk)het, Livet, Minnen

≈ Lämna en kommentar

Ibland slår det mig, hur annorlunda det är nu. Den jag var finns kvar, som ärr, som frostbett som ibland stinger till. Det var då, det är inte nu, men det kommer alltid att finnas kvar. Och plötsligt träder det fram genom lagren av tid och för en stund känns det som att vara vilse i tiden. Som om det någonstans fortfarande är nu.

Jag kan plötsligt se mig omkring och glädjas över tecknen på att den gamla perfektions- och prestationstvångesten är så gott som borta. Stöket runt mig, duk och gardiner som hänger snett eftersom Xerxes gjort sig en koja bland dem, disken som samlats – och inget tvång att diska, hänga rätt, plocka och torka allt skinande rent. Jag trivs inte med stöket, men jag kan strunta i det. Det har inte alltid varit så. Att påminnas om det gör mig alltid förundrad. Ekot av ett annat nu finns kvar, men som ett eko.

Andra ekon finns i kroppen, i händerna, i minnet av de tomma utrymmena, i känslan av kylan som inte kunde värmas bort. Varje vinter minns jag, varje gång jag fryser som om skelettet blivit till is minns jag. Inga lager av filtar värmer upp ett fruset skelett.

Jag tänker att skillnaden mot nu inte kan ha varit så stor ändå, att jag inte kan ha varit så mycket mindre än nu. Men när jag ligger där i sängen, försöker få huvudet att inte explodera av migrän och illamåendet att försvinna eftersom jag dör om jag måste röra på mig igen, när jag ligger där med händerna över hjärtat och mellangärdet, för att hålla mig kvar, för att ge mig lugn, så minns jag. Jag minns hur mellanrummen mellan revbenen gav utrymme åt fingrarna, som om bröstkorgen var gjord för att händerna skulle vila runt den. Jag minns groparna i bäckenet, ovanför korsbenet. Jag minns utrymmet runt kroppen, hålrummen. Jag har fortfarande knöligt bröstben och vassa höftben, jag ser ut så, men hålrummen är borta.
Mina händer minns, kroppen minns, även om jag inte längre tänker och känner som då.

Det är ekon. Frostbetten som stinger till när kylan drar in. Jag lever med dem, fast de inte är nu.
De är inte nu. Jag är så tacksam för det. För det var inte självklart.

Jag vet att du har rätt…

25 lördag Okt 2014

Posted by in Känslor, Ord, Tankar

≈ Lämna en kommentar

Jag vet att du har rätt.

Jag har för mycket panik för att ta in det, jag vill protestera, tala om hur jag känner och tänker, varför jag inte upplever att du har rätt, fast jag vet att det är så. Det är kanske rätt för dig, men för mig? Jag är inte så säker. För varför känns det då så fel?
Om det är rätt, varför är det så långt från vad jag vill, från vad jag behöver?

Men jag säger inte emot dig. Jag låter dig vinna. Jag lyssnar och önskar att jag kunde förklara lika rationellt.
Det kan jag inte. Så jag säger inte emot.

Jag låter mig tystas bara för att jag vet att jag borde hålla med. För att jag vet att du har rätt, att det är bäst så här. Jag satsar min intuition på att du har rätt.

Jag vill att du ska ha rätt, fast det känns fel för mig.

Tystnaden rymmer mer

19 söndag Jan 2014

Posted by in Tankar

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Tystnaden rymmer mer än orden.

I tystnaden finns rum för det som är större än orden – det förunderliga, hisnande, storslagna, magiska, känslor som är så stora och djupa att orden inte kan räcka till – för det jag ännu saknar ord för och för det där ord finns, men där orden är för tunga för att orka yttras. Allt det jag inte kan tala om får plats i tystnaden. Den förvaltar allt jag bär inom mig, och allt jag är. På gott och ont.

I tystnaden finns rum för den största glädjen och djupaste sorgen och alla nyanser däremellan. Jag behöver inte förstå eller förklara, jag kan låta känslan vara. Jag kan vara.

I tystnaden finns rum för alla tankar och upplevelser, i väntan på uttryck, sparade inom mig eller som toner som passerar genom tillvaron, hörs och drar vidare, men som efterlämnar ekon och avtryck.
I tystnaden kan jag höra mig själv tänka, låta förståelse bli insikt; insikterna som gäckar mig i det dagliga bruset och sorlet.

I tystnaden finns rum för de inre världar som är mer än vardagen. Där hittar jag mig själv.

Tystnaden rymmer mer.

Tystnad. Jag har ett behov av den, ofta större än vad jag kommer ihåg mellan varven. När jag blir för stressad tenderar jag att fastna i att konsumera brus, bruset i sociala medier som jag zappar mellan utan att hitta något som tillfredsställer mig (som jag förr zappade mellan kanalerna på TV:n). Det är inte vad jag behöver. Jag behöver tystnad och ord med innehåll, inte brus. Jag behöver höra min egen röst genom tystnaden, höra andras röster, inte brus.
Då behöver jag påminna mig själv. Stanna upp, tystna, välja tystnad för att komma tillbaka till det som är viktigt.

Nej, jag tror inte att jag skulle bli en dålig mamma

03 fredag Jan 2014

Posted by in De stora frågorna, Om mig

≈ 2 kommentarer

Etiketter

Jag har inga barn. Jag har valt bort egna barn. Orsakerna till det är flera och inte helt okomplicerade, men bland dem finns inte den orsak som jag upplever att flest (kvinnor) har trott att det handlar om. Jag vet inte hur många som förutsatt att det handlat om rädsla och förvissat mig om att jag skulle bli en bra mamma, men de är åtskilliga. Det har varit den vanligaste reaktionen.

Jag vet att jag skulle ha blivit en bra mamma. Det har inte varit ett tvivel om det. En gång i tiden var jag osäker på det, men det var många år sedan. Jag är inte en barnälskande person i allmänhet, men alla som träffat mig tillsammans med barn vet att jag går bra ihop med dem och de gillar mig. Jag hade inte varit perfekt, men jag hade blivit en bra mamma, och träffar jag en partner som har barn kanske jag också blir det. Men det var aldrig en del av mina orsaker.

Det är intressant att rädsla förutsätts vara en faktor, och en så stor faktor. Det känns som ett rejält mått av projicering. Är människor så styrda av rädslor?

Ljuset du ser

26 tisdag Nov 2013

Posted by in Livet, Om mig

≈ Lämna en kommentar

Människor ser vad de vill se. Visar jag något ljust och glatt ser de det, skriver jag ord som sprider hopp ser de det. Bara det. En sida. Som om det andra då är utsuddat. Som om det innebär att allt är bra. De tycks inte förstå att orden är mitt ankare. Min besvärjelse av hopp. Ofta mitt enda vapen.

Jag skriver. Det är en del av vem jag är. Jag skriver ljusglimtarna och solstrålarna, jag skriver hoppet jag önskar att jag hade. Jag skriver för att frammana det, för att fånga och hålla kvar de där små skymtarna och möjligheterna till hopp jag gör mitt bästa för att skapa, men som jag inte vet om jag kan tro på. Som jag inte tror på. Men som jag vill tro på. Jag skriver dem när de finns, för då finns de, och då är jag i dem. Som i stjärnljuset. Glimtarna är sanna, men de är bara en del. Det hade varit fint att människor såg båda delarna, att få vara hel och komplett. För det är ibland bara ljusglimtar i mörkret även om ljuset bländar dig.

Lyssna till min egen röst

07 torsdag Nov 2013

Posted by in Ord, Tankar

≈ Lämna en kommentar

Jag går balansgång vid kanten av det ordlösa.

Alla ord, alla röster, blir ibland som ett enda brus, en dånande fors som överröstar mina tankar och får mig att tappa mina ord. Det är lättare att prata med andra, använda orden i samtal och diskussioner, låta tankarna fara in på spår som inte är mina egna, än att söka ron för mina ord.
Jag älskar att samtala med människor och att få det där ord- och tankeutbytet som får mig att tänka efter och växa, och är en ganska pratig person. Men jag är också en lyssnare, som ofta hellre lyssnar på andra eller pratar om annat än att prata om mig själv. Jag har lätt för att följa med in i andras tankar och diskussioner, höra även det som finns bakom och mellan orden, och jag tycker om göra det. Ett bra samtal är som dans, där en för och en följer, men där båda gemensamt skapar dansen.
Nu är det dock sällan tillfälle för de stora samtalen och hur roligt jag än tycker det är att prata med andra, så blir det ibland ett sådant sorl att jag får svårt att urskilja mina tankar.

Jag tystnar, tar ett steg bakåt och lyssnar.
Ibland räcker det. Men bruset är alltjämt där. Och det är då jag märker att jag har tappat bort min röst. Jag har svårt att finna min egen ton bland alla andra röster; jag har svårt att hitta orden. Mina ord.

Jag backar lite till och stänger av. Men jag har svårt för att stilla mig och njuta av tystnaden, jag saknar det brusande sällskapet och distraktionen från andras ord. Jag har svårt för att släppa alla andra. Jag som har ett sådant behov av ensamhet och njuter av mitt eget sällskap, stillheten i tystnaden, närvaron i mig, har oerhört svårt för att kliva åt sidan och bara lyssna på mig själv. För min röst har inte försvunnit; den finns där om jag lyssnar.

När tystnaden efter bruset slutar eka så finns en vila, en ro, en frid där jag hittar mig igen. Jag vet det. Ändå är det så svårt.

Jag behöver stänga av. Vända fokus mot mig.
Lyssna till min egen röst.

”Det visste jag väl att han skulle göra”

25 lördag Maj 2013

Posted by in Kärlek och relationer, Minnen

≈ Lämna en kommentar

När ditt barn kommer hem och berättar att hen har blivit lämnad av sin kärlek – flickvän, pojkvän, sambo, maka, make – kommer du nog inte att veta vad du ska säga till tröst. Det finns så mycket du skulle kunna säga, men vad är rätt och fel?

”Det visste jag väl att hen skulle göra” kommer aldrig att vara rätt. För de orden har hullingar och fastnar.

Det är ord jag vaknar med ur en mardröm klockan tre en fredagnatt, fjorton år senare. Som jag inte lyckas blästra bort. Som gnager inom mig.
Orden min mamma sa när min sambo hade lämnat mig.

Efter att i en hel uppväxt lärt mig att ingen tycker om den som inte glad, eller den som är besvärlig, att ingen tycker om mig om jag inte ler och är snäll, och några år av gliringar om att mannen jag älskade och levde med skulle lämna mig om jag inte var gladare och slutade vara deprimerad, var detta slutklämmen. Hon hade rätt.

Men hon hade inte rätt.
Varje dag hoppas jag att hon inte har rätt.
Varje dag är jag rädd för att hon har det.
Varje dag balanserar jag mellan att bara visa det fina, glada och behagliga och att gå emot rädslan och visa mer. Att visa mer och vara grinig och besvärlig är en tillit så stor att jag inte kan beskriva den. Med hjärtat i halsgropen.

Jag vill få vara arg och ledsen, förtvivlad och dum och jobbig utan att höra den där förmaningen i huvudet och utan att behöva känna att jag ska isolera mig tills jag är gladare. För det är i allt det lilla, hudlösa och ilsket sorgsna som jag hade behövt mest vänlighet och kärlek. Jag vet bara inte hur jag ska göra för att få det.
Jag vill få vara allt det jag är utan att vara rädd för att bli ratad och lämnad.

Och jag vill inte vakna med orden ”Det visste jag väl att han skulle göra.”

Beltanemorgon

01 onsdag Maj 2013

Posted by in Om mig

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Igår sjöng och dansade vi, en sång och dans till livet, vi fylldes av kärlek och lät passionens eldar brinna lika hett som elden vi hoppade över. Vi tog någon vid handen – en främling, en vän, en partner – och tog tillsammans ett språng över lågorna. Vi dansade runt majstången, vävde i dansen band runt stången; vävde kärlek, drömmar och förhoppningar. Vi log, mötte blickar fyllda av skratt, lust, åtrå och kärlek, slängde oss runt i dans och lek.
Vi firade Beltane i templet, på gården nedanför. Rummet var fullt av människor, luften full av sommar och passion. Vi kallade in Gudinnan, i Hennes olika former. Vi sjöng Hennes namn. Vi sjöng många namn. Vi delade en kväll i gemenskap, i gemensamt firande av sommaren, livet, kärleken, passionen; lust och sex och fruktbarhet. Ljusen brann och kinderna glödde.

Kanske gick vi hem ensamma, kanske med någon. Kanske lät vi elden som tändes i våra kroppar spridas och brinna med någon annan. Kanske lät vi oss bara uppfyllas av den.
Kanske väckte elden gamla sår. Kanske var elden läkande. Det är så: det som slumrat väcks till liv för att få läka. Hjärtats sår kan läka.
Kanske väcktes minnet av vem du en gång var, kanske väcktes den du är. Den du är född att vara.

Natten föll, men eldarna brann ännu. Några vakade genom natten.

Morgonen gryr. Jag går upp tidigt, innan solen har gått upp, klär mig varmt under den röda kjolen och topen och sätter blommor i håret. Det här är fest. Det är Beltane.

I gryningen går jag längs gatorna bort till the Tor. Förbi Glastonbury Abbey, längs husraderna jag lärt känna så väl. Luften är fylld av koltrastsång; inga andra fåglar är ännu vakna. Koltrasten sjunger oss genom den grå dagern, så som den sjöng oss hem i natt. Den som rör sig mellan världarna, genom de slöjor som denna natt är extra tunna.

Jag går längs åsen upp på kullen, upp till tornet. Jag är inte ensam. Runt mig rör sig andra firare, några klädda som vanligt, andra i ceremoniella kläder. Några spelar trummor och sjunger taktfast, Morris-dansarna samlas, druiderna i sina vita klädnader är redan där. Vi möts för att se solen gå upp. Vi möter solen. När den stiger blåser en av druiderna i ett horn och sången stiger.

En stund senare dansar jag stigen nerför kullen och över gatan till trädgården. Till firandet i Chalice Well, på ängen bakom källan. Här brinner elden redan, barden stämmer upp i sång och majdrottningen ska strax krönas innan hon hoppar över elden med den grönklädde ekkungen. Än en gång låter vi oss renas i eld, fyllas av elden, symboliskt passera genom elden när vi hoppar över den. Nere i trädgården är majstången redan rest och förberedd för ännu en dans. Äppelträden är redan fulla av blommor, i gräset ligger vita och rosa små blomblad. Det är en tid av liv, lust och passion. En tid för sång och dans, för skönhet och längtans läkning. En tid att älska.

Det här är min tid.

Det här är traditioner långt äldre än kristendomens riter. De lever än. Kanske inte alltid lika vilt som en del skrifter gör gällande, men traditionen och berättelserna är i högsta grad levande. Vi som firar tillhör olika riktningar inom naturbaserad folktro, några lika dogmatiskt reglerade som religion, andra mycket friare. Några är druider, några wiccaner (det som i folkmun kallas för häxor), några följer Avalons mysterier eller rör sig fritt utan att bekänna sig till någon grupp; några tror på en manlig gud, andra på en kvinnlig eller på manliga och kvinnliga gudar. Vissa är rentav kristna och deltar för att fira livet. Och det är faktiskt allt som krävs.

Vad det betyder? Det är mycket vad du gör det till. Det här är sommarens början, när naturen sjuder av liv och blomningen pågår. Det är ett firande av liv och fruktbarhet, nu när det som ska bli sommarens frukter och skörd bildas. Solen stiger och dagarna blir längre. Vad är mer naturligt än att låta sig fyllas av liv? Vad är mer naturligt än att dansa och sjunga och älska? Det behöver inte vara mer komplicerat än så. Din tro är din. Det här tillhör min. 

Det är flera år sedan jag senast fick fira Beltane på den plats jag alltid längtar hem till. Den här tiden på året längtar jag extra mycket. Men jag behöver bara sluta ögonen för att känna dofterna, se solen stiga över horisonten, känna glädjen. Allt finns inom mig. Livet rör sig inom mig, passionen är en del av mig.

Koltrastens sång leder mig väg.

De kallar det ångest

19 tisdag Feb 2013

Posted by in Hälsa och ohälsa, Om mig

≈ Lämna en kommentar

Så sitter jag där igen, i en hög på golvet, med ryggen mot ett skåp och kippar efter andan. Jag försöker komma ihåg hur man andas. Jag har en tornado i huvudet och vill fly, men benen bär inte. Det svartnar för ögonen och tårarna tränger fram. Kroppen skriker om fara och oro, men jag känner ingen fara eller oro. De finns inte. Inte i verkligheten.
Jag är så trött. Jag vill bara att det ska sluta.

Människor pratar om ångest. Hur förklarar jag att jag lever med det, så gott som konstant? Det är min vardag sedan så länge jag kan minnas.

Panikångest på nivå 10, som ovan, när allt bara skriker STOPP! och hela kroppen sviker, har jag en eller några gånger i veckan. Det var värre i våras och somras. Men jag går sällan under nivå 3, och vissa veckor (de senaste) ligger jag snarare på 5–7. Vissa stunder inget alls. Med vissa människor inget alls. Ibland är jag bara. Lycklig, närvarande. Trygg, rentav.

För det mesta tänker jag inte ens på det. Jag stannar till, drar några djupa andetag för att grunda mig och fortsätter sedan. Det får inte hindra mitt liv. Jag är van, det är det här jag lever i, jag har lärt mig hantera det och det är numera fysiskt. Ett generellt obehag, stress och panikkänning i kroppen, snarare än något som finns i tankarna. Den biten av ångesten känns bearbetad. Tankarna, alltså. Det finns inget katastroftänkande, jag flyr inte, är inte rädd för ångesten och det finns inget jag undviker. Det är obehagligt, men inga tankar och känslor som i sig skrämmer mig (litet hurra för att ha kommit dit). Det är så här det är.

Men ibland påminns jag om att alla inte har det så och att det inte alltid är på samma sätt för mig. En kommentar, en fråga, någon annans ord, en bra dag eller kväll, något som ger en kontrast eller igenkänning. (Notering: numera är det igenkänning eller kontrast, inte jämförelse.)

Och jag undrar: Hur skulle det kunna vara?

Är det tiden som kommer att ge mig mer av det helt ångestfria? För jag tror att jag gör allt rätt nu och att den stabilare grunden jag kommer att bygga (bygger) kommer att göra det bättre. Kanske när jag inte är så trött. Kanske när jag har mindre stress kvar i mig. Jag vet inte. Men jag hoppas. För det drar ganska mycket energi.

Men det går att leva med ångest. Det går att göra saker trots ångest. Det går till och med att vara lycklig.