Jag vet att du har rätt.

Jag har för mycket panik för att ta in det, jag vill protestera, tala om hur jag känner och tänker, varför jag inte upplever att du har rätt, fast jag vet att det är så. Det är kanske rätt för dig, men för mig? Jag är inte så säker. För varför känns det då så fel?
Om det är rätt, varför är det så långt från vad jag vill, från vad jag behöver?

Men jag säger inte emot dig. Jag låter dig vinna. Jag lyssnar och önskar att jag kunde förklara lika rationellt.
Det kan jag inte. Så jag säger inte emot.

Jag låter mig tystas bara för att jag vet att jag borde hålla med. För att jag vet att du har rätt, att det är bäst så här. Jag satsar min intuition på att du har rätt.

Jag vill att du ska ha rätt, fast det känns fel för mig.