Ibland slår det mig, hur annorlunda det är nu. Den jag var finns kvar, som ärr, som frostbett som ibland stinger till. Det var då, det är inte nu, men det kommer alltid att finnas kvar. Och plötsligt träder det fram genom lagren av tid och för en stund känns det som att vara vilse i tiden. Som om det någonstans fortfarande är nu.

Jag kan plötsligt se mig omkring och glädjas över tecknen på att den gamla perfektions- och prestationstvångesten är så gott som borta. Stöket runt mig, duk och gardiner som hänger snett eftersom Xerxes gjort sig en koja bland dem, disken som samlats – och inget tvång att diska, hänga rätt, plocka och torka allt skinande rent. Jag trivs inte med stöket, men jag kan strunta i det. Det har inte alltid varit så. Att påminnas om det gör mig alltid förundrad. Ekot av ett annat nu finns kvar, men som ett eko.

Andra ekon finns i kroppen, i händerna, i minnet av de tomma utrymmena, i känslan av kylan som inte kunde värmas bort. Varje vinter minns jag, varje gång jag fryser som om skelettet blivit till is minns jag. Inga lager av filtar värmer upp ett fruset skelett.

Jag tänker att skillnaden mot nu inte kan ha varit så stor ändå, att jag inte kan ha varit så mycket mindre än nu. Men när jag ligger där i sängen, försöker få huvudet att inte explodera av migrän och illamåendet att försvinna eftersom jag dör om jag måste röra på mig igen, när jag ligger där med händerna över hjärtat och mellangärdet, för att hålla mig kvar, för att ge mig lugn, så minns jag. Jag minns hur mellanrummen mellan revbenen gav utrymme åt fingrarna, som om bröstkorgen var gjord för att händerna skulle vila runt den. Jag minns groparna i bäckenet, ovanför korsbenet. Jag minns utrymmet runt kroppen, hålrummen. Jag har fortfarande knöligt bröstben och vassa höftben, jag ser ut så, men hålrummen är borta.
Mina händer minns, kroppen minns, även om jag inte längre tänker och känner som då.

Det är ekon. Frostbetten som stinger till när kylan drar in. Jag lever med dem, fast de inte är nu.
De är inte nu. Jag är så tacksam för det. För det var inte självklart.