Jag behöver inte en partner för att vara hel, jag definieras inte av en annan persons syn på mig. Jag är en älskarinna även utan en älskare eller älskarinna. I am the Lover. Men jag vill ha en livskamrat. Jag vill ha ett vi där våra jag möts, jag vill bli gammal med någon. Jag önskar mig en famn, en hamn, ett hem tillsammans. Jag vill att drömbilderna jag sett ska bli verklighet. Jag vill dela livet med någon, dela glädje och sorg, kärlek och lust, skratt och gråt, jag vill dela drömmar och förhoppningar för ett gemensamt liv, vår framtid, och jag vill dela både det tidlösa och vardagen. Vardagen är underskattad trots att det finns så mycket av den.

Jag vill välja någon som väljer mig. Jag vill älska och bli älskad tillbaka, ömsesidigt, fritt och jämställt. En jämlike. Någon som är öppen och vill utvecklas.

Jag vill. Jag önskar.

Jag önskar att livet kunde ändra på vad åratal av dejter och relationer har lärt mig. Jag önskar att jag kunde glömma det. För vad spelar det för roll att jag vet mitt värde och vem jag är – vad jag är – när omdömet har varit så samstämmigt?

Jag önskar någon som kunde ändra på berättelsen, för jag ändrade min del av den och det räckte inte.

Jag önskar att jag kunde glömma det som är för patetiskt och skamfyllt för att säga öppet. I svaga stunder kan jag åtminstone sorgset och självrannsakande konstatera att det skulle bli en bra titel på en självbiografi. Eller en bio.

Men jag önskar att något skrev över det.

Det finns en fortsättning på det här inlägget: Jag önskar.

Jag fick för ett tag sedan ett länktips från en väninna om artikeln In Praise of Monogamy. Till skillnad vad man kanske kan luras att tro av titeln, så handlar det inte om någon fundamentalistisk syn på monogami som det enda rätta, utan är tvärtom en diskussion om fördelarna med monogami kontra icke-monogama förhållanden, skrivet av en författare som definierar sig själv som polyamorös.

För den som är ny vad gäller definitioner, kan man enkelt uttryckt säga att det finns några olika versioner av icke-monogama förhållanden:

• Polyamori:  kärleksrelationer med fler än en partner
• Swinging: oftast fasta par eller singlar som har tillfälligt sex med andra partner – både i par- och gruppsammanhang
• Öppna förhållanden: där båda parterna i ett förhållande har rätt att vara intima med eller ha sex med personer utanför förhållandet. Om man tillåter kärleksförhållanden utanför parsfären är det däremot mer att betrakta som polyamori
• Otrohet

Personligen tycker jag att otrohet är förkastligt. Otrohet i betydelsen att bryta mot ett givet löfte om trohet eller mot gemensamma regler. Att gå bakom ryggen på någon är inte OK, utan jag anser att om man har lovat trohet och känner lust att bedra sin partner är det kanske dags att låta förhållandet ta slut. Jag har själv aldrig varit otrogen, och skulle ha svårt för att vara det eftersom jag inte tycker om att leva i en lögn, men däremot har jag varit den som någon annan har varit otrogen med. Och mot. Däremot är otrohetsbegreppet inte så enkelt som man kan tro – som jag ser det är gränsen mellan trohet och otrohet något som man definierar i varje enskilt förhållande. Men det är ett ämne som förtjänar ett helt eget inlägg.

Mina förhållanden har varit monogama, eller snarare exklusiva. För det är nu ett antal år sedan jag insåg att jag kan bli förälskad i flera människor, alltså lika förälskad i mer än en person, och att för mig så måste kärleken vara fri. Om jag under en längre eller kortare period är i ett exklusivt förhållande så är det genom en överenskommelse, som man kan komma att behöva omförhandla, men jag måste vara fri att älska. Och för mig växer kärleken när den får vara fri. Det innebär att jag definierar mig som polyamorös. Det är det som känns mest naturligt för mig. Även om jag väljer att leva med en person, så är det ett val. Inte min norm.

Och här har vi en vanlig missuppfattning. Att man är polyamorös innebär inte att man är promiskuös! Detta är en vanföreställning som jag har stött på flera gånger; samma typ av vanföreställning som gör gällande att alla med en sexuell läggning som bryter mot heteronormen är promiskuösa och vill ligga med alla. Som bisexuell har jag aldrig känt minsta behov av att ha både en kvinna och en man (eller kvinnor och män) parallellt, eller rent av samtidigt. Jag föredrar en i taget när det gäller annat än lek. Av ett enkelt skäl: Jag vill ge och få full uppmärksamhet. Hångel är en sak, sex något annat för mig. Jag säger inte att det är en 100 %-ig regel, utan huvudsakligen så jag resonerar. Ingen regel utan undantag.

Jag är en stark anhängare av att göra medvetna val i livet i stället för att utan ifrågasättande följa normen. Jag tror på tolerans, öppenhet och acceptans, inte fördömanden. Således har jag inga problem med människors relationsval, så länge det är genomtänkta, aktiva val som inte skadar någon. Därför tyckte jag att den här artikelns genomgång av de faktiska fördelarna med monogami var intressant.

Clarisse Thorn, som skrivit artikeln, definierar sig själv som polyamorös, så hennes lista över fördelar med monogami handlar inte om att det är vad hon föredrar eller att hon anser att monogami är den enda rätta vägen. Vilket, i mina ögon, gör hennes genomgång så mycket intressantare. Fördelarna som Thorn tar upp rör sig kring svartsjuka, fokus,  social acceptans och att vissa föredrar det så.

Det är ett sätt att stävja svartsjuka. Människor är olika mycket svartsjuka, och svartsjuka på olika sätt. Många som lever i icke-monogama förhållanden känner av svartsjuka; vissa hanterar det utmärkt genom öppen kommunikation, andra genom olika relationskontrakt.  Åter andra känner ingen svartsjuka alls. Men för vissa blir svartsjukan ett så stort problem att monogami i stort sett är den enda lösningen. Å andra sidan är många av de monogama människor jag känner otroligt svartsjuka, så det är ingen patentlösning.

Personligen anser jag att man löser problemet med svartsjuka genom öppenhet, ärlighet och uppmärksamhet. Och att välja en partner som har en så låg dramanivå som möjligt, för vissa människor verkar njuta av att framkalla svartsjuka. De verkar få en kick av den osäkerhet som den svartsjuka partnern har, den lätthet som partnern kan kontrolleras med. Och detta oavsett om det är en exklusiv eller polyrelation. Man löser inte ett problem med svartsjuka genom att säga att den svartsjuka partnern är dum eller irrationell eller ska lägga av. I ett monogamt förhållande är det däremot mycket lättare att bemöta svartsjukan med att ärligt säga att man respekterar den och att det inte finns fog för den.

Själv är jag osvartsjuk av mig och spelar inte svartsjukespelet med någon. Jag vägrar att låta någon annans svartsjuka styra mig, jag vägrar befatta mig med den. Hos partner såväl som hos vänner. De gånger jag känt ett styng av svartsjuka har det handlat om mina osäkerheter, och dem har jag ingen rätt att projicera på någon annan. Att jag är medveten om dem, och precis lika medveten om det enkla faktum att jag inte är svartsjuk och inte vill äga någon lika lika som jag vill att någon annan ska äga mig, är min hjälp i att ta reda på vad jag känner. Det innebär också att jag inte låter mig spelas ut som en spelpjäs i ett svartsjukespel för att ge näring åt någon annans vilja att kontrollera sin omgivning.

Fokus. Även om kärleken kan räcka till i ett icke-monogamt förhållande, så är det inte alltid som tiden räcker lika bra. För hur gärna vi än vill, så har vi ett begränsat antal timmar per dygn och dagar per vecka. Där kan det bli svårt att vara rättvis och ge varje partner den fokus och uppmärksamhet som man vill, och så som önskas. Framför allt om man med någon partner är inne i den där intensiva ”nytt förhållande”-perioden, där spänningen är extra hög och man vill lära känna varandra så intensivt att det är svårt att lämna den andras sida.

Det är mest ett logistiskt problem, som faktiskt kan vara lika stort i ett monogamt förhållande när båda uppnått vuxen ålder med jobb, egna liv, intressen, barn osv. Men ju fler parter som är iblandade, desto mer planering krävs det visserligen. Tiden måste sträckas över ett större område.

Social acceptans. Det är väl inget att hymla med att normen är monogama förhållanden, till den grad att det i allmänhet är en standard som är underförstådd av många, och som man förutsätts ha om inget annat sägs. Vilket  ställer till med en hel del problem om man inte pratar om det. Men även där är kommunikation det bästa receptet för att undvika problem. Tysta förutsättningar är annars en grogrund till en hel del missförstånd och bekymmer. Jag har förstått, och erfarit, att man i normativa förhållanden förutsätter en hel del saker som det för mig, som trots allt ändå har haft företrädesvis exklusiva förhållanden, är självklart att prata om. Å andra sidan tycker jag att det är bra att prata om allt, även om det bara är för att stämma av att man är på samma sida. Och då gäller det inte bara exklusivitet utan, kanske än mer, vissa andra gränser…

Tycke och smak. En del föredrar monogama förhållanden. Det finns inget att säga om. Jag respekterar det, och deras val. Jag vet inte själv hur mina framtida relationer kommer att se ut, även om jag har tydliga tankar om vad jag föredrar och önskar.

Jag kan se ytterligare en fördel med monogami, som även den dock kan lösas med kommunikation och öppenhet, och det är smittrisker. Att hålla sig till en partner är ett relativt enkelt sätt att ha koll, förutsatt att den partnern också är monogam tillbaka. För mig, som växte upp när AIDS blev något av en epidemi som tog många på sängen, har det alltid varit självklart att skydda mig, även i längre relationer. Skulle jag ha flera partner, eller vara tillsammans med någon som hade det, så vore det givetvis helt självklart. Man får inte vara dum. Men jag vet att många idag, framför allt många som är födda på 80- och 90-talen inte är lika noga med att skydda sig. Urbota korkat!

Hur man än ser på monogami eller icke-monogama förhållanden, är min syn att det är upp till var och en att välja och bestämma vad som passar henne/honom bäst. Kommunikation och ett fritt val är a och o i förhållanden, liksom respekt för varandra. Tycker man olika på avgörande punkter, till exempel på exklusivitet kontra icke-exklusivitet har ett förhållande kanske ett bäst före-datum, eller så håller det för att man väljer varandra. Å andra sidan – gör man inte alltid det? För kortare eller längre tid…