Du vill bli älskad.
Men vill du vara älskad?
11 lördag Aug 2018
Posted Kärlek och relationer, Livet
in11 lördag Aug 2018
Posted Kärlek och relationer, Livet
inDu vill bli älskad.
Men vill du vara älskad?
03 tisdag Jul 2018
Posted Kärlek och relationer
inJag behöver inte en partner för att vara hel, jag definieras inte av en annan persons syn på mig. Jag är en älskarinna även utan en älskare eller älskarinna. I am the Lover. Men jag vill ha en livskamrat. Jag vill ha ett vi där våra jag möts, jag vill bli gammal med någon. Jag önskar mig en famn, en hamn, ett hem tillsammans. Jag vill att drömbilderna jag sett ska bli verklighet. Jag vill dela livet med någon, dela glädje och sorg, kärlek och lust, skratt och gråt, jag vill dela drömmar och förhoppningar för ett gemensamt liv, vår framtid, och jag vill dela både det tidlösa och vardagen. Vardagen är underskattad trots att det finns så mycket av den.
Jag vill välja någon som väljer mig. Jag vill älska och bli älskad tillbaka, ömsesidigt, fritt och jämställt. En jämlike. Någon som är öppen och vill utvecklas.
Jag vill. Jag önskar.
03 tisdag Jul 2018
Posted Kärlek och relationer
inJag önskar att livet kunde ändra på vad åratal av dejter och relationer har lärt mig. Jag önskar att jag kunde glömma det. För vad spelar det för roll att jag vet mitt värde och vem jag är – vad jag är – när omdömet har varit så samstämmigt?
Jag önskar någon som kunde ändra på berättelsen, för jag ändrade min del av den och det räckte inte.
Jag önskar att jag kunde glömma det som är för patetiskt och skamfyllt för att säga öppet. I svaga stunder kan jag åtminstone sorgset och självrannsakande konstatera att det skulle bli en bra titel på en självbiografi. Eller en bio.
Men jag önskar att något skrev över det.
Det finns en fortsättning på det här inlägget: Jag önskar.
14 tisdag Nov 2017
Posted Kärlek och relationer, Livet
inNästa år fyller min mor 70 år. På ett kalas i helgen talade hon om det. ”Jag vill ju helst fira med mina barn…” – jag hinner tänka att det kan vi ordna – ”…barn.” Barnbarn. Inte barn. Jaha.
Det är inget nytt. Det är inte första gången någon av mina föräldrar talar om att de tycker att barnbarn är livets guld och det finaste livet givit dem; roligare än barn. På ett sätt kan jag förstå dem: barnbarn är barn man inte har ansvar för och inte har dygnet runt. Men det är ändå en lite väl ofiltrerad sak att säga till sina barn. Man känner sig så hemskt uppskattad.
Jag är dottern som inte givit dem några barnbarn. Inget livsguld. Mina syskon gav dem nio stycken, det borde räcka, men visst hänger det faktumet i luften. Ytterligare en sak som står mellan (resten av familjen) och mig.
Jag får sprida guld i andras liv, på andra sätt.
29 lördag Jul 2017
Posted Kärlek och relationer, Livet
inIbland undrar jag varför människor så lätt tycks tappa bort prioriteringar bland sina nära och kära. För visst är det väl de som står oss närmast som är viktigast för oss? Eller borde vara det … Det är väl de vi inte vill tappa bort, eller slarva bort? Ändå ser jag ofta hur folk hänger upp sig på människor sin inte är så värst nära och tycks glömma var de har sina prioriteringar. Eller prioriterar de om människors betydelse för dem efter humör? Eller är de vars uppmärksamhet de vill ha de mest prioriterade?
Det känns så tråkigt om man skulle fastna i ältande och dåligmående över någon som inte ens står en riktigt nära, och därför missa det man har närmare, dem man har nära. Kanske rentav riskera dem. Är det värt att ge någon sådan makt över ens känslor och mående ska det väl vara någon prioriterad?
Ibland kanske det är värt att stanna upp och stämma av med sig vilka som är viktigast, vilka ens prioriterade människor och relationer är, och om man tappat fokus på dem. Kanske behöver man släppa taget om människor som helt enkelt inte är så betydelsefulla i ens liv som man låtit dem bli.
Vilka står mig närmast?
Vilka relationer är prioriterade?
25 lördag Maj 2013
Posted Kärlek och relationer, Minnen
inNär ditt barn kommer hem och berättar att hen har blivit lämnad av sin kärlek – flickvän, pojkvän, sambo, maka, make – kommer du nog inte att veta vad du ska säga till tröst. Det finns så mycket du skulle kunna säga, men vad är rätt och fel?
”Det visste jag väl att hen skulle göra” kommer aldrig att vara rätt. För de orden har hullingar och fastnar.
Det är ord jag vaknar med ur en mardröm klockan tre en fredagnatt, fjorton år senare. Som jag inte lyckas blästra bort. Som gnager inom mig.
Orden min mamma sa när min sambo hade lämnat mig.
Efter att i en hel uppväxt lärt mig att ingen tycker om den som inte glad, eller den som är besvärlig, att ingen tycker om mig om jag inte ler och är snäll, och några år av gliringar om att mannen jag älskade och levde med skulle lämna mig om jag inte var gladare och slutade vara deprimerad, var detta slutklämmen. Hon hade rätt.
Men hon hade inte rätt.
Varje dag hoppas jag att hon inte har rätt.
Varje dag är jag rädd för att hon har det.
Varje dag balanserar jag mellan att bara visa det fina, glada och behagliga och att gå emot rädslan och visa mer. Att visa mer och vara grinig och besvärlig är en tillit så stor att jag inte kan beskriva den. Med hjärtat i halsgropen.
Jag vill få vara arg och ledsen, förtvivlad och dum och jobbig utan att höra den där förmaningen i huvudet och utan att behöva känna att jag ska isolera mig tills jag är gladare. För det är i allt det lilla, hudlösa och ilsket sorgsna som jag hade behövt mest vänlighet och kärlek. Jag vet bara inte hur jag ska göra för att få det.
Jag vill få vara allt det jag är utan att vara rädd för att bli ratad och lämnad.
Och jag vill inte vakna med orden ”Det visste jag väl att han skulle göra.”
03 fredag Feb 2012
Posted Kärlek och relationer, Livet, Tankar
in”Men jag är så passionerad. Det är därför jag blir svartsjuk.”
Vi har nog alla hört det. Kvinnor och män som skyller sin ibland ganska besinningslösa svartsjuka på passion, på att de älskar den andra så mycket att de inte kan låta bli. Som om svartsjuka var en helt naturlig del av passion och kärlek; om du inte är svartsjuk så älskar du nog inte så värst djupt, då är du nog inte brinnande passionerad.
För mig handlar det inte om vare sig passion eller svartsjuka. Om starka känslor, ja. Starka och brinnande, ibland på gränsen till galenskap (jag säger bara ”kaninkokerska”), men andra känslor.
Som jag ser det, i allt jag har sett av och om svartsjuka i verkligheten såväl som i litteratur och film, handlar svartsjuka för det mesta om två saker: kontroll och egoism. Viljan, eller behovet, av att ha kontroll över den andre och en vilja att äga vederbörande. ”Du är min, bara min.”
Är det något annat än kontrollbehov att leta igenom brev, e-post och mobiler? Att göra sig till vän med någons alla vänner på Facebook, Twitter och i andra sociala medier och följa vännernas bloggar för att se om de skriver något om den svartsjukes partner (det har hänt – en väninnas otroligt kontrollbehövande pojkvän spionerade på henne bl.a. genom min då aktuella blogg)? Att leta igenom väskor och fickor, granska kvitton och lukta på kläder efter någon annans parfym?
Är det inte äganderätt som väcker viljan att veta att man är den enda, den viktigaste, den som får allt? Det räcker inte att få kärleken eller uppmärksamheten eller dela livet med sin partner, utan det är allt som gäller. Helst varenda tanke och känsla.
Det finns ett element av tillit som inte kan negligeras. Men där känns det som om vi lämnar svartsjukan och går över till något annat; att söka bevis på faktiska eller anade osanningar eller att hämnas. Att inte kunna lita på någon är hemskt, att inte våga lita på någon är värre. Jag har upplevt båda.
Jag har inte varit oskyldig, inte helt förskonad från svartsjuka, men jag har lärt mig att se vad den handlar om för mig och kan på så sätt släppa den. Jag kan drabbas av lusten att äga, att vara allt för någon, jag kan önska att jag kunde läsa en annans tankar, eller rent av styra dennes känslor. Men samtidigt vill jag inte det. Det rimmar så illa med den frihet jag själv behöver, och med hur min kärlek ser ut.
Jag är passionerad och jag älskar djupt och hett, men fritt. Min kärlek vill inte fjättra någon och slå i bojor, den vill inte äga, lika lite som jag vill bli fjättrad eller ägd. För mig är frihet en absolut grundläggande del av både kärleken och passionen. Sätt en glaskupa över elden och den slocknar. Den finaste kärleken för mig är att välja friheten tillsammans, att älska och ära varandra som individer, i ett gemensamt val, utan att binda eller vingklippa varandra.
Det är inte lätt att våga älska så, men med öppenhet och just kärlek, tror jag att det är möjligt.
09 söndag Okt 2011
Posted De stora frågorna, Kärlek och relationer, Livet, Minnen
inGår en promenad en kylslagen söndagförmiddag i oktober. Längtar efter skogsdoft och hav, men har inte tid att ta mig till någon havsskog, så det blir en sväng längs med hamnutloppet. Det är hav, i alla fall.
Det är så många familjer ute! Par efter par i min ålder med vagnar och barn. Något par hejar, vi har nog stött på varandra någon gång i livet. Kanske är det dop på gång i kyrkan nere i Klippan, kanske är de bara söndagsflanörer. Men de är många. Eller så är det bara jag som lägger märke till dem. Idag gör det ont att se dem, det skär av saknad i hjärtat. En saknad och längtan som jag under lång tid förnekat och inte velat kännas vid, men som just nu är lika klar och stark som mina andra känslor. Saknad och längtan ligger hela tiden parallellt med övriga känslor, parallellt med rädsla, parallellt med lycka – jag tänker kanske inte så mycket aktivt på dem, men minnena har vaknat och påmint mig om rädslor som jag tror har hållit mig tillbaka. Om jag inte vågar erkänna vad jag saknar och längtar efter kan jag ju aldrig önska mig det och manifestera det.
Förstå mig rätt: det är inte barn jag önskar mig. När jag ser en bebis, när något av barnen i min närhet kommer till mig och slår armarna om min hals eller skrattar när jag leker med dem, så känner jag inget sug av längtan i livmodern. Det har jag aldrig gjort. Jag är bra med barn, några tycker jag rent av om, men jag har aldrig känt någon längtan efter graviditet, förlossning, ett eget barn. Visst gråter jag glädjetårar när vänner berättar att de ska ha barn, och floder av glädjetårar när jag ser barn födas, men för egen del har längtan aldrig funnits. När jag ser par med barn tittar jag först på de vuxna (ibland är ”spanar in” mer sant, fast det är oftare när en mamma eller pappa går själv med vagn plus barn) och först därefter på barnet. Nej, det är inte barn jag längtar efter.
Det jag saknar och längtar efter är tillhörigheten, ett sammanhang. Visst, jag har nära vänrelationer som går ända in i hjärtat, jag har blodsband och vänkretsar. Men det är inte samma sak. Jag har inte en fast punkt i en annan människa, eller i andra människor. (Tror jag. Det kan också vara så att jag inte vågat se och tro på det.) Och det saknar jag. Att vara en del av en naturlig enhet som består av individer som väljer att vara ett vi. Det längtar jag efter. Och det gör att värken i hjärtat när jag ser dessa små familjer blir så tydlig. En klump av saknad i magen; saknaden efter något jag aldrig har haft, något jag vet inte kommer att göra mig hel men som jag icke desto mindre känner att jag vill ha, och ska ha, i mitt liv.
Jag låter tårarna rinna bakom solglasögonen och önskar: Låt det bli jag. Låt mig hitta den jag ska dela livet med.
Jag går genom villaområden som jag har vandrat i förr, men ser dem på ett helt nytt sätt. Den här våren och sommaren har öppnat mina ögon, mina känslor, mina minnen och inte minst alla mina sinnen. När jag går bland husen, ser människor höstfeja i trädgårdarna, känner den sötaktiga lukten av ruttnande fallfrukt så känns den längtan efter hus, min längtan bort från stan som har vuxit allt starkare sedan i våras, oerhört tydlig. Mindre smärtsam än längtan efter familj, antagligen för att min längtan efter hus och natur inte har varit behäftade med så mycket personlig smärta, rädsla, sorg.
Det slår mig: det jag längtar efter nu är det som många i min ålder längtade efter och skaffade för sådär 5, 7, 10 år sedan. Kan det vara så att jag nu, efter 7 år som frisk, har kommit till den punkt i livet när jag saknar det de saknade för 7 år sedan?
06 tisdag Sep 2011
Posted 30 dagar, Kärlek och relationer, Om mig
inKärlek. Det är något jag alltid har givit snarare än fått. Något jag drömt om och önskat mig, men inte vetat hur jag ska få eller hur jag ens ska ta emot om det ges mig.
Jag kan inte minnas att mina föräldrar en enda gång under min uppväxt sa att de älskade mig, eller mina syskon. Inte en enda gång. Den enda gången jag har hört min mor säga det, var ett till synes pliktskyldigt och synnerligen känslobefriat ”Du vet väl att vi älskar dig” efter ett obligatoriskt familjesamtal på behandlingshemmet. Nej, jag visste det inte då och vet det inte än idag. De har aldrig med vare sig ord eller handlingar visat det. Jag visste att mina mor- och farföräldrar älskade mig, men har vuxit upp utan att veta hur det känns att vara älskad av dem som borde ha gjort det.
Dessutom har jag sedan länge ett intresse för hur vi pratar om kärlek. Hur säger vi det som redan är sagt tusen miljoner gånger utan att det blir en kliché? Hur kan jag säga ”jag älskar dig” på ett sätt som fortfarande uttrycker något nytt, som uttrycker vad just jag känner för just dig? Lite av dessa funderingar kommer jag att ta upp i en separat blogg, Why is the measure of love loss? Men trots att jag är superverbal och kan prata länge om kärlek, så är kärlek för mig något som trotsar orden. Det är större än ord. Det måste uttryckas i handling, eller i en kombination av känsla, ord och handling.
Och ändå… för mig är kärlek något jag lever, andas, pratar, agerar, drömmer… Det är en del av mig, en helt naturlig del av mitt sätt att vara. Jag älskar. Så är det bara. Jag har lätt för att älska människor som kommer mig nära, men jag älskar dem på olika sätt. Jag är full av kärlek för så mycket, så många, att det ibland känns som om hjärtat skulle brista och explodera i miljoner mörkröda bitar. Ju mer jag älskar, desto mer finns det att ge. Det är ett sätt att leva. Att vara.
För mig är kärlek en gåva jag ger fritt, villkorslöst. Obundet, kärleken måste alltid vara fri. Jag ger fritt och frikostigt av den. Utan att begära något tillbaka. Det är så jag är. En del av mig är kärlek. Ibland utmanande, ibland ömsint, ibland lekfull, ibland moderlig, värnande, ibland brinnande passionerad. Men alltid kärlek.
Däremot har jag svårt för att bli kär. Jag älskar, men blir inte kär. Inte ens när jag känner den allra djupaste och starkaste kärleken, respekten, vördnaden för någon, en kärlek som trotsar orden för vad jag har kallat det förut, som rentav trotsar tid och rum, så vet jag inte om ”kär” någonsin finns med i bilden. Det är lite märkligt. Jag har lätt för att älska, men det är som att förälskelse utelämnas. Kanske för att jag har svårt för att ta emot kärlek, för att mitt hjärta länge har varit skyddat och avskärmat och först på senare år har öppnats. Jag vet att när jag går in i den kärlek som jag hoppas även kommer till mig så måste jag gå all-in. Öppna mitt hjärta och satsa det, utan garantier eller skygglappar. Och ta emot. Kärleken är inte feg. Den kan inte manas fram. Det finaste mötet är två själar som möts i frihet och ett ömsesidigt givande och tagande i största enkelhet och klarhet.
Så min definition av kärlek? Ett ledljus i mitt liv, en outplånlig del av mitt jag, som trotsar ord och måste levas, visas. Kärleken är i färg, alltid fri, modig och när man öppnar sig för den förändrar den liv.
27 lördag Aug 2011
Posted Kärlek och relationer
inJag fick för ett tag sedan ett länktips från en väninna om artikeln In Praise of Monogamy. Till skillnad vad man kanske kan luras att tro av titeln, så handlar det inte om någon fundamentalistisk syn på monogami som det enda rätta, utan är tvärtom en diskussion om fördelarna med monogami kontra icke-monogama förhållanden, skrivet av en författare som definierar sig själv som polyamorös.
För den som är ny vad gäller definitioner, kan man enkelt uttryckt säga att det finns några olika versioner av icke-monogama förhållanden:
Personligen tycker jag att otrohet är förkastligt. Otrohet i betydelsen att bryta mot ett givet löfte om trohet eller mot gemensamma regler. Att gå bakom ryggen på någon är inte OK, utan jag anser att om man har lovat trohet och känner lust att bedra sin partner är det kanske dags att låta förhållandet ta slut. Jag har själv aldrig varit otrogen, och skulle ha svårt för att vara det eftersom jag inte tycker om att leva i en lögn, men däremot har jag varit den som någon annan har varit otrogen med. Och mot. Däremot är otrohetsbegreppet inte så enkelt som man kan tro – som jag ser det är gränsen mellan trohet och otrohet något som man definierar i varje enskilt förhållande. Men det är ett ämne som förtjänar ett helt eget inlägg.
Mina förhållanden har varit monogama, eller snarare exklusiva. För det är nu ett antal år sedan jag insåg att jag kan bli förälskad i flera människor, alltså lika förälskad i mer än en person, och att för mig så måste kärleken vara fri. Om jag under en längre eller kortare period är i ett exklusivt förhållande så är det genom en överenskommelse, som man kan komma att behöva omförhandla, men jag måste vara fri att älska. Och för mig växer kärleken när den får vara fri. Det innebär att jag definierar mig som polyamorös. Det är det som känns mest naturligt för mig. Även om jag väljer att leva med en person, så är det ett val. Inte min norm.
Och här har vi en vanlig missuppfattning. Att man är polyamorös innebär inte att man är promiskuös! Detta är en vanföreställning som jag har stött på flera gånger; samma typ av vanföreställning som gör gällande att alla med en sexuell läggning som bryter mot heteronormen är promiskuösa och vill ligga med alla. Som bisexuell har jag aldrig känt minsta behov av att ha både en kvinna och en man (eller kvinnor och män) parallellt, eller rent av samtidigt. Jag föredrar en i taget när det gäller annat än lek. Av ett enkelt skäl: Jag vill ge och få full uppmärksamhet. Hångel är en sak, sex något annat för mig. Jag säger inte att det är en 100 %-ig regel, utan huvudsakligen så jag resonerar. Ingen regel utan undantag.
Jag är en stark anhängare av att göra medvetna val i livet i stället för att utan ifrågasättande följa normen. Jag tror på tolerans, öppenhet och acceptans, inte fördömanden. Således har jag inga problem med människors relationsval, så länge det är genomtänkta, aktiva val som inte skadar någon. Därför tyckte jag att den här artikelns genomgång av de faktiska fördelarna med monogami var intressant.
Clarisse Thorn, som skrivit artikeln, definierar sig själv som polyamorös, så hennes lista över fördelar med monogami handlar inte om att det är vad hon föredrar eller att hon anser att monogami är den enda rätta vägen. Vilket, i mina ögon, gör hennes genomgång så mycket intressantare. Fördelarna som Thorn tar upp rör sig kring svartsjuka, fokus, social acceptans och att vissa föredrar det så.
Det är ett sätt att stävja svartsjuka. Människor är olika mycket svartsjuka, och svartsjuka på olika sätt. Många som lever i icke-monogama förhållanden känner av svartsjuka; vissa hanterar det utmärkt genom öppen kommunikation, andra genom olika relationskontrakt. Åter andra känner ingen svartsjuka alls. Men för vissa blir svartsjukan ett så stort problem att monogami i stort sett är den enda lösningen. Å andra sidan är många av de monogama människor jag känner otroligt svartsjuka, så det är ingen patentlösning.
Personligen anser jag att man löser problemet med svartsjuka genom öppenhet, ärlighet och uppmärksamhet. Och att välja en partner som har en så låg dramanivå som möjligt, för vissa människor verkar njuta av att framkalla svartsjuka. De verkar få en kick av den osäkerhet som den svartsjuka partnern har, den lätthet som partnern kan kontrolleras med. Och detta oavsett om det är en exklusiv eller polyrelation. Man löser inte ett problem med svartsjuka genom att säga att den svartsjuka partnern är dum eller irrationell eller ska lägga av. I ett monogamt förhållande är det däremot mycket lättare att bemöta svartsjukan med att ärligt säga att man respekterar den och att det inte finns fog för den.
Själv är jag osvartsjuk av mig och spelar inte svartsjukespelet med någon. Jag vägrar att låta någon annans svartsjuka styra mig, jag vägrar befatta mig med den. Hos partner såväl som hos vänner. De gånger jag känt ett styng av svartsjuka har det handlat om mina osäkerheter, och dem har jag ingen rätt att projicera på någon annan. Att jag är medveten om dem, och precis lika medveten om det enkla faktum att jag inte är svartsjuk och inte vill äga någon lika lika som jag vill att någon annan ska äga mig, är min hjälp i att ta reda på vad jag känner. Det innebär också att jag inte låter mig spelas ut som en spelpjäs i ett svartsjukespel för att ge näring åt någon annans vilja att kontrollera sin omgivning.
Fokus. Även om kärleken kan räcka till i ett icke-monogamt förhållande, så är det inte alltid som tiden räcker lika bra. För hur gärna vi än vill, så har vi ett begränsat antal timmar per dygn och dagar per vecka. Där kan det bli svårt att vara rättvis och ge varje partner den fokus och uppmärksamhet som man vill, och så som önskas. Framför allt om man med någon partner är inne i den där intensiva ”nytt förhållande”-perioden, där spänningen är extra hög och man vill lära känna varandra så intensivt att det är svårt att lämna den andras sida.
Det är mest ett logistiskt problem, som faktiskt kan vara lika stort i ett monogamt förhållande när båda uppnått vuxen ålder med jobb, egna liv, intressen, barn osv. Men ju fler parter som är iblandade, desto mer planering krävs det visserligen. Tiden måste sträckas över ett större område.
Social acceptans. Det är väl inget att hymla med att normen är monogama förhållanden, till den grad att det i allmänhet är en standard som är underförstådd av många, och som man förutsätts ha om inget annat sägs. Vilket ställer till med en hel del problem om man inte pratar om det. Men även där är kommunikation det bästa receptet för att undvika problem. Tysta förutsättningar är annars en grogrund till en hel del missförstånd och bekymmer. Jag har förstått, och erfarit, att man i normativa förhållanden förutsätter en hel del saker som det för mig, som trots allt ändå har haft företrädesvis exklusiva förhållanden, är självklart att prata om. Å andra sidan tycker jag att det är bra att prata om allt, även om det bara är för att stämma av att man är på samma sida. Och då gäller det inte bara exklusivitet utan, kanske än mer, vissa andra gränser…
Tycke och smak. En del föredrar monogama förhållanden. Det finns inget att säga om. Jag respekterar det, och deras val. Jag vet inte själv hur mina framtida relationer kommer att se ut, även om jag har tydliga tankar om vad jag föredrar och önskar.
Jag kan se ytterligare en fördel med monogami, som även den dock kan lösas med kommunikation och öppenhet, och det är smittrisker. Att hålla sig till en partner är ett relativt enkelt sätt att ha koll, förutsatt att den partnern också är monogam tillbaka. För mig, som växte upp när AIDS blev något av en epidemi som tog många på sängen, har det alltid varit självklart att skydda mig, även i längre relationer. Skulle jag ha flera partner, eller vara tillsammans med någon som hade det, så vore det givetvis helt självklart. Man får inte vara dum. Men jag vet att många idag, framför allt många som är födda på 80- och 90-talen inte är lika noga med att skydda sig. Urbota korkat!
Hur man än ser på monogami eller icke-monogama förhållanden, är min syn att det är upp till var och en att välja och bestämma vad som passar henne/honom bäst. Kommunikation och ett fritt val är a och o i förhållanden, liksom respekt för varandra. Tycker man olika på avgörande punkter, till exempel på exklusivitet kontra icke-exklusivitet har ett förhållande kanske ett bäst före-datum, eller så håller det för att man väljer varandra. Å andra sidan – gör man inte alltid det? För kortare eller längre tid…