Igår sjöng och dansade vi, en sång och dans till livet, vi fylldes av kärlek och lät passionens eldar brinna lika hett som elden vi hoppade över. Vi tog någon vid handen – en främling, en vän, en partner – och tog tillsammans ett språng över lågorna. Vi dansade runt majstången, vävde i dansen band runt stången; vävde kärlek, drömmar och förhoppningar. Vi log, mötte blickar fyllda av skratt, lust, åtrå och kärlek, slängde oss runt i dans och lek.
Vi firade Beltane i templet, på gården nedanför. Rummet var fullt av människor, luften full av sommar och passion. Vi kallade in Gudinnan, i Hennes olika former. Vi sjöng Hennes namn. Vi sjöng många namn. Vi delade en kväll i gemenskap, i gemensamt firande av sommaren, livet, kärleken, passionen; lust och sex och fruktbarhet. Ljusen brann och kinderna glödde.

Kanske gick vi hem ensamma, kanske med någon. Kanske lät vi elden som tändes i våra kroppar spridas och brinna med någon annan. Kanske lät vi oss bara uppfyllas av den.
Kanske väckte elden gamla sår. Kanske var elden läkande. Det är så: det som slumrat väcks till liv för att få läka. Hjärtats sår kan läka.
Kanske väcktes minnet av vem du en gång var, kanske väcktes den du är. Den du är född att vara.

Natten föll, men eldarna brann ännu. Några vakade genom natten.

Morgonen gryr. Jag går upp tidigt, innan solen har gått upp, klär mig varmt under den röda kjolen och topen och sätter blommor i håret. Det här är fest. Det är Beltane.

I gryningen går jag längs gatorna bort till the Tor. Förbi Glastonbury Abbey, längs husraderna jag lärt känna så väl. Luften är fylld av koltrastsång; inga andra fåglar är ännu vakna. Koltrasten sjunger oss genom den grå dagern, så som den sjöng oss hem i natt. Den som rör sig mellan världarna, genom de slöjor som denna natt är extra tunna.

Jag går längs åsen upp på kullen, upp till tornet. Jag är inte ensam. Runt mig rör sig andra firare, några klädda som vanligt, andra i ceremoniella kläder. Några spelar trummor och sjunger taktfast, Morris-dansarna samlas, druiderna i sina vita klädnader är redan där. Vi möts för att se solen gå upp. Vi möter solen. När den stiger blåser en av druiderna i ett horn och sången stiger.

En stund senare dansar jag stigen nerför kullen och över gatan till trädgården. Till firandet i Chalice Well, på ängen bakom källan. Här brinner elden redan, barden stämmer upp i sång och majdrottningen ska strax krönas innan hon hoppar över elden med den grönklädde ekkungen. Än en gång låter vi oss renas i eld, fyllas av elden, symboliskt passera genom elden när vi hoppar över den. Nere i trädgården är majstången redan rest och förberedd för ännu en dans. Äppelträden är redan fulla av blommor, i gräset ligger vita och rosa små blomblad. Det är en tid av liv, lust och passion. En tid för sång och dans, för skönhet och längtans läkning. En tid att älska.

Det här är min tid.

Det här är traditioner långt äldre än kristendomens riter. De lever än. Kanske inte alltid lika vilt som en del skrifter gör gällande, men traditionen och berättelserna är i högsta grad levande. Vi som firar tillhör olika riktningar inom naturbaserad folktro, några lika dogmatiskt reglerade som religion, andra mycket friare. Några är druider, några wiccaner (det som i folkmun kallas för häxor), några följer Avalons mysterier eller rör sig fritt utan att bekänna sig till någon grupp; några tror på en manlig gud, andra på en kvinnlig eller på manliga och kvinnliga gudar. Vissa är rentav kristna och deltar för att fira livet. Och det är faktiskt allt som krävs.

Vad det betyder? Det är mycket vad du gör det till. Det här är sommarens början, när naturen sjuder av liv och blomningen pågår. Det är ett firande av liv och fruktbarhet, nu när det som ska bli sommarens frukter och skörd bildas. Solen stiger och dagarna blir längre. Vad är mer naturligt än att låta sig fyllas av liv? Vad är mer naturligt än att dansa och sjunga och älska? Det behöver inte vara mer komplicerat än så. Din tro är din. Det här tillhör min. 

Det är flera år sedan jag senast fick fira Beltane på den plats jag alltid längtar hem till. Den här tiden på året längtar jag extra mycket. Men jag behöver bara sluta ögonen för att känna dofterna, se solen stiga över horisonten, känna glädjen. Allt finns inom mig. Livet rör sig inom mig, passionen är en del av mig.

Koltrastens sång leder mig väg.