Kategoriarkiv: Minnen

Ekon av ett annat nu

29 måndag Dec 2014

Posted by in Fri(sk)het, Livet, Minnen

≈ Lämna en kommentar

Ibland slår det mig, hur annorlunda det är nu. Den jag var finns kvar, som ärr, som frostbett som ibland stinger till. Det var då, det är inte nu, men det kommer alltid att finnas kvar. Och plötsligt träder det fram genom lagren av tid och för en stund känns det som att vara vilse i tiden. Som om det någonstans fortfarande är nu.

Jag kan plötsligt se mig omkring och glädjas över tecknen på att den gamla perfektions- och prestationstvångesten är så gott som borta. Stöket runt mig, duk och gardiner som hänger snett eftersom Xerxes gjort sig en koja bland dem, disken som samlats – och inget tvång att diska, hänga rätt, plocka och torka allt skinande rent. Jag trivs inte med stöket, men jag kan strunta i det. Det har inte alltid varit så. Att påminnas om det gör mig alltid förundrad. Ekot av ett annat nu finns kvar, men som ett eko.

Andra ekon finns i kroppen, i händerna, i minnet av de tomma utrymmena, i känslan av kylan som inte kunde värmas bort. Varje vinter minns jag, varje gång jag fryser som om skelettet blivit till is minns jag. Inga lager av filtar värmer upp ett fruset skelett.

Jag tänker att skillnaden mot nu inte kan ha varit så stor ändå, att jag inte kan ha varit så mycket mindre än nu. Men när jag ligger där i sängen, försöker få huvudet att inte explodera av migrän och illamåendet att försvinna eftersom jag dör om jag måste röra på mig igen, när jag ligger där med händerna över hjärtat och mellangärdet, för att hålla mig kvar, för att ge mig lugn, så minns jag. Jag minns hur mellanrummen mellan revbenen gav utrymme åt fingrarna, som om bröstkorgen var gjord för att händerna skulle vila runt den. Jag minns groparna i bäckenet, ovanför korsbenet. Jag minns utrymmet runt kroppen, hålrummen. Jag har fortfarande knöligt bröstben och vassa höftben, jag ser ut så, men hålrummen är borta.
Mina händer minns, kroppen minns, även om jag inte längre tänker och känner som då.

Det är ekon. Frostbetten som stinger till när kylan drar in. Jag lever med dem, fast de inte är nu.
De är inte nu. Jag är så tacksam för det. För det var inte självklart.

”Det visste jag väl att han skulle göra”

25 lördag Maj 2013

Posted by in Kärlek och relationer, Minnen

≈ Lämna en kommentar

När ditt barn kommer hem och berättar att hen har blivit lämnad av sin kärlek – flickvän, pojkvän, sambo, maka, make – kommer du nog inte att veta vad du ska säga till tröst. Det finns så mycket du skulle kunna säga, men vad är rätt och fel?

”Det visste jag väl att hen skulle göra” kommer aldrig att vara rätt. För de orden har hullingar och fastnar.

Det är ord jag vaknar med ur en mardröm klockan tre en fredagnatt, fjorton år senare. Som jag inte lyckas blästra bort. Som gnager inom mig.
Orden min mamma sa när min sambo hade lämnat mig.

Efter att i en hel uppväxt lärt mig att ingen tycker om den som inte glad, eller den som är besvärlig, att ingen tycker om mig om jag inte ler och är snäll, och några år av gliringar om att mannen jag älskade och levde med skulle lämna mig om jag inte var gladare och slutade vara deprimerad, var detta slutklämmen. Hon hade rätt.

Men hon hade inte rätt.
Varje dag hoppas jag att hon inte har rätt.
Varje dag är jag rädd för att hon har det.
Varje dag balanserar jag mellan att bara visa det fina, glada och behagliga och att gå emot rädslan och visa mer. Att visa mer och vara grinig och besvärlig är en tillit så stor att jag inte kan beskriva den. Med hjärtat i halsgropen.

Jag vill få vara arg och ledsen, förtvivlad och dum och jobbig utan att höra den där förmaningen i huvudet och utan att behöva känna att jag ska isolera mig tills jag är gladare. För det är i allt det lilla, hudlösa och ilsket sorgsna som jag hade behövt mest vänlighet och kärlek. Jag vet bara inte hur jag ska göra för att få det.
Jag vill få vara allt det jag är utan att vara rädd för att bli ratad och lämnad.

Och jag vill inte vakna med orden ”Det visste jag väl att han skulle göra.”

Barnet

11 torsdag Okt 2012

Posted by in Livet, Minnen

≈ Lämna en kommentar

Barnet som slutar gråta när det inser att ingen lyssnar och hör. Som lär sig att ingen finns där.

Barnet som slutar be om hjälp när det inser att ”jag kommer strax” innebär ”aldrig”. Som lär sig att klara sig själv när ingen hjälp kommer.

Barnet som inte förstår de vuxnas nycker och utbrott, som aldrig får en ursäkt eller förklaring. Som accepterar och blir osäkert på var gränserna går, när hon gör rätt eller fel.

Barnet som tar på sig de vuxnas problem och ser det som sitt ansvar att göra allt bra. Som lär sig att vara till lags, inte till besvär.

Barnet som söker värme och närhet men alltid finner en famn som är upptagen av någon annan. Som lär sig att andra går före.

Barnet som slutar söka tröst i natten. Som lär sig att vaka ut onda drömmar och tyst sjunger sig till sömns i mörkret.

Barnet som vill bli sett, men som finner att beröm endast ges för resultat. Som lär sig att bara prestationer räknas och att ingen ser mer.

Barnet som vill bli älskat men som inte förstår hur. För de som skulle älska har ingen kärlek att ge. Barnet som lär sig att älska ändå.

Barnet som ser till att alla andra ska få, men som finner att det sällan finns något kvar när det är hennes tur.

Barnet som lär sig att acceptera utan frågor, att tyst klara sig själv, hjälpa andra och skydda de vuxna från besvär.

Hon blir vuxen.

Barnets vilsenhet, osäkerhet och önskan att bli sett och älskat blir också den vuxnas.
Så också den skygga sårbarheten bakom en leende mask.

Barnet hade det inte dåligt. Hon hade tak över huvudet, mat på bordet och två föräldrar som inte slog.

Den vuxna vet att barnet blev orättvist behandlat. Att det som hände var fel.
Men hon vet inte något annat. Nu söker hon en annan sanning.

Från texter skrivna på Twitter den 20 september 2012

Roten till (o)sanningen

25 onsdag Apr 2012

Posted by in De stora frågorna, Empowerment, Ideal och identitet, Livet, Minnen, Om mig

≈ 7 kommentarer

Var inte så besvärlig. Le mer. Ingen tycker om någon som inte ler. Stör inte. Ställ inga krav. Var inte jobbig. Gå in på ditt rum och stäng dörren när du är ledsen, så att ingen ser. Du får inte bli arg. Du får inte ta plats eller tid från någon annan. Klara dig själv. Glöm inte att tacka. Var tacksam. Vänta lite, jag kommer sedan. (Men ingen kom.)

I alltför många år har de där påståendena ekat i tankarna och begränsat mig, påverkat synen på mig själv och min relation till andra. Jag har låtit dem göra det, inte för att jag tycker att de är rätt, utan för att de alltid har varit där; så länge att de har blivit sanningar. De var länge något som var så sant för mig att jag inte ifrågasatte det, och som har visat sig svårare än anat att förändra. Djupt rotat, i något ännu djupare.

Under det senaste halvåret har jag kunnat följa den ena efter den andra av dessa ”sanningar” till något slags början. Kanske föga förvånande kommer de från samma källa. Det är nog mindre viktigt.

Men nu då?
Jag har hittat ursprung, förklaringar, men det räcker inte. Det tar mig inte närmare någon lösning, för jag vet inte hur jag ska förhålla mig till dem och än mindre hur jag ska göra det jag vill: förändra självupplevelsen. Att jag vet varför jag har svårt för att be om hjälp eller hävda mina behov; varför jag känner att jag måste gör det värt något för andra att göra något för mig, eller varför jag ständigt tvivlar på att andra minns mig eller på min älskvärdhet – det gör inte att allt på något magiskt sätt har ändrats.

Jag ser mig inte som något offer. Om något blir jag arg på mig själv för att jag inte bara kan ändra på mig eller för att jag önskar bekräftelse som motsäger de här gamla ”sanningarna” (framför allt när självkänslan störtdyker). Jag tycker inte synd om mig. Jag vill vidare, men jag vet verkligen inte hur.

Det är inte så lätt som att släppa. Det finns inget ”bara” i något som är så väl inarbetat. Men det finns en vilja att en dag kunna skratta bort tanken på att jag måste ge tillbaka mer än jag får, eller alltid göra något för andra, så som andra har gjort när jag nämnt dessa tankar. Det låter kanske urfånigt, men det är de sanningar jag levt med. Och den påverkar de haft och ännu har på mitt liv är allt annat än skojiga och fåniga.

Söndagspromenad

09 söndag Okt 2011

Posted by in De stora frågorna, Kärlek och relationer, Livet, Minnen

≈ Lämna en kommentar

Går en promenad en kylslagen söndagförmiddag i oktober. Längtar efter skogsdoft och hav, men har inte tid att ta mig till någon havsskog, så det blir en sväng längs med hamnutloppet. Det är hav, i alla fall.

Det är så många familjer ute! Par efter par i min ålder med vagnar och barn. Något par hejar, vi har nog stött på varandra någon gång i livet. Kanske är det dop på gång i kyrkan nere i Klippan, kanske är de bara söndagsflanörer. Men de är många. Eller så är det bara jag som lägger märke till dem. Idag gör det ont att se dem, det skär av saknad i hjärtat. En saknad och längtan som jag under lång tid förnekat och inte velat kännas vid, men som just nu är lika klar och stark som mina andra känslor. Saknad och längtan ligger hela tiden parallellt med övriga känslor, parallellt med rädsla, parallellt med lycka – jag tänker kanske inte så mycket aktivt på dem, men minnena har vaknat och påmint mig om rädslor som jag tror har hållit mig tillbaka. Om jag inte vågar erkänna vad jag saknar och längtar efter kan jag ju aldrig önska mig det och manifestera det.

Förstå mig rätt: det är inte barn jag önskar mig. När jag ser en bebis, när något av barnen i min närhet kommer till mig och slår armarna om min hals eller skrattar när jag leker med dem, så känner jag inget sug av längtan i livmodern. Det har jag aldrig gjort. Jag är bra med barn, några tycker jag rent av om, men jag har aldrig känt någon längtan efter graviditet, förlossning, ett eget barn. Visst gråter jag glädjetårar när vänner berättar att de ska ha barn, och floder av glädjetårar när jag ser barn födas, men för egen del har längtan aldrig funnits. När jag ser par med barn tittar jag först på de vuxna (ibland är ”spanar in” mer sant, fast det är oftare när en mamma eller pappa går själv med vagn plus barn) och först därefter på barnet. Nej, det är inte barn jag längtar efter.

Det jag saknar och längtar efter är tillhörigheten, ett sammanhang. Visst, jag har nära vänrelationer som går ända in i hjärtat, jag har blodsband och vänkretsar. Men det är inte samma sak. Jag har inte en fast punkt i en annan människa, eller i andra människor. (Tror jag. Det kan också vara så att jag inte vågat se och tro på det.) Och det saknar jag. Att vara en del av en naturlig enhet som består av individer som väljer att vara ett vi. Det längtar jag efter. Och det gör att värken i hjärtat när jag ser dessa små familjer blir så tydlig. En klump av saknad i magen; saknaden efter något jag aldrig har haft, något jag vet inte kommer att göra mig hel men som jag icke desto mindre känner att jag vill ha, och ska ha, i mitt liv.

Jag låter tårarna rinna bakom solglasögonen och önskar: Låt det bli jag. Låt mig hitta den jag ska dela livet med.

Jag går genom villaområden som jag har vandrat i förr, men ser dem på ett helt nytt sätt. Den här våren och sommaren har öppnat mina ögon, mina känslor, mina minnen och inte minst alla mina sinnen. När jag går bland husen, ser människor höstfeja i trädgårdarna, känner den sötaktiga lukten av ruttnande fallfrukt så känns den längtan efter hus, min längtan bort från stan som har vuxit allt starkare sedan i våras, oerhört tydlig. Mindre smärtsam än längtan efter familj, antagligen för att min längtan efter hus och natur inte har varit behäftade med så mycket personlig smärta, rädsla, sorg.

Det slår mig: det jag längtar efter nu är det som många i min ålder längtade efter och skaffade för sådär 5, 7, 10 år sedan. Kan det vara så att jag nu, efter 7 år som frisk, har kommit till den punkt i livet när jag saknar det de saknade för 7 år sedan?