Jag går balansgång vid kanten av det ordlösa.

Alla ord, alla röster, blir ibland som ett enda brus, en dånande fors som överröstar mina tankar och får mig att tappa mina ord. Det är lättare att prata med andra, använda orden i samtal och diskussioner, låta tankarna fara in på spår som inte är mina egna, än att söka ron för mina ord.
Jag älskar att samtala med människor och att få det där ord- och tankeutbytet som får mig att tänka efter och växa, och är en ganska pratig person. Men jag är också en lyssnare, som ofta hellre lyssnar på andra eller pratar om annat än att prata om mig själv. Jag har lätt för att följa med in i andras tankar och diskussioner, höra även det som finns bakom och mellan orden, och jag tycker om göra det. Ett bra samtal är som dans, där en för och en följer, men där båda gemensamt skapar dansen.
Nu är det dock sällan tillfälle för de stora samtalen och hur roligt jag än tycker det är att prata med andra, så blir det ibland ett sådant sorl att jag får svårt att urskilja mina tankar.

Jag tystnar, tar ett steg bakåt och lyssnar.
Ibland räcker det. Men bruset är alltjämt där. Och det är då jag märker att jag har tappat bort min röst. Jag har svårt att finna min egen ton bland alla andra röster; jag har svårt att hitta orden. Mina ord.

Jag backar lite till och stänger av. Men jag har svårt för att stilla mig och njuta av tystnaden, jag saknar det brusande sällskapet och distraktionen från andras ord. Jag har svårt för att släppa alla andra. Jag som har ett sådant behov av ensamhet och njuter av mitt eget sällskap, stillheten i tystnaden, närvaron i mig, har oerhört svårt för att kliva åt sidan och bara lyssna på mig själv. För min röst har inte försvunnit; den finns där om jag lyssnar.

När tystnaden efter bruset slutar eka så finns en vila, en ro, en frid där jag hittar mig igen. Jag vet det. Ändå är det så svårt.

Jag behöver stänga av. Vända fokus mot mig.
Lyssna till min egen röst.