Så sitter jag där igen, i en hög på golvet, med ryggen mot ett skåp och kippar efter andan. Jag försöker komma ihåg hur man andas. Jag har en tornado i huvudet och vill fly, men benen bär inte. Det svartnar för ögonen och tårarna tränger fram. Kroppen skriker om fara och oro, men jag känner ingen fara eller oro. De finns inte. Inte i verkligheten.
Jag är så trött. Jag vill bara att det ska sluta.

Människor pratar om ångest. Hur förklarar jag att jag lever med det, så gott som konstant? Det är min vardag sedan så länge jag kan minnas.

Panikångest på nivå 10, som ovan, när allt bara skriker STOPP! och hela kroppen sviker, har jag en eller några gånger i veckan. Det var värre i våras och somras. Men jag går sällan under nivå 3, och vissa veckor (de senaste) ligger jag snarare på 5–7. Vissa stunder inget alls. Med vissa människor inget alls. Ibland är jag bara. Lycklig, närvarande. Trygg, rentav.

För det mesta tänker jag inte ens på det. Jag stannar till, drar några djupa andetag för att grunda mig och fortsätter sedan. Det får inte hindra mitt liv. Jag är van, det är det här jag lever i, jag har lärt mig hantera det och det är numera fysiskt. Ett generellt obehag, stress och panikkänning i kroppen, snarare än något som finns i tankarna. Den biten av ångesten känns bearbetad. Tankarna, alltså. Det finns inget katastroftänkande, jag flyr inte, är inte rädd för ångesten och det finns inget jag undviker. Det är obehagligt, men inga tankar och känslor som i sig skrämmer mig (litet hurra för att ha kommit dit). Det är så här det är.

Men ibland påminns jag om att alla inte har det så och att det inte alltid är på samma sätt för mig. En kommentar, en fråga, någon annans ord, en bra dag eller kväll, något som ger en kontrast eller igenkänning. (Notering: numera är det igenkänning eller kontrast, inte jämförelse.)

Och jag undrar: Hur skulle det kunna vara?

Är det tiden som kommer att ge mig mer av det helt ångestfria? För jag tror att jag gör allt rätt nu och att den stabilare grunden jag kommer att bygga (bygger) kommer att göra det bättre. Kanske när jag inte är så trött. Kanske när jag har mindre stress kvar i mig. Jag vet inte. Men jag hoppas. För det drar ganska mycket energi.

Men det går att leva med ångest. Det går att göra saker trots ångest. Det går till och med att vara lycklig.