Etikettarkiv: Tro

Sanndröm?

07 onsdag Aug 2013

Posted by in Känslor, Livet, Ord

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Sanndrömmar kan vara de drömmar vi gör verkliga.

Jag vaknade härom morgonen med resten av en dröm. En enkel dröm i två meningar. Två meningar som båda började med orden ”En dag ska jag…” Två små händelser. Inget storslaget.
Just där och då, i det nyvakna och ännu med drömmen lätt vilande över axlarna, kändes orden så självklara, som att det är klart att det ska bli så, jag ska göra så att det blir så. Som en dröm som kan bli verklighet.
Som jag vill besanna.
Som jag önskar ska bli sann.

Men…

Och här kommer tvivlen in. När depressionsdimman sänker sig känns det plötsligt som en önskedröm, troligen inget som kan bli sant. För i depressionen kan jag inte se framåt, det finns bara inget där,  och att en del av mig då vill förverkliga något i framtiden blir kluvet. Just nu känns det som om alla drömmar hänger där och dinglar, utom räckhåll. I ett dimhöljt limbo, ett ”kanske sedan”, något som finns där när dimman skingras, men som jag sedan tappar bort igen. När jag tappar hoppet. Hopplösheten är ibland så stor att jag tappar mina drömmar. Det gör mig ledsen.

Därför var dessa två meningar som följde med mig utanför drömmen värdefulla. Jag vill tro på dem. Jag vill att det ska finnas mer att se fram emot än ingenting.

Beltanemorgon

01 onsdag Maj 2013

Posted by in Om mig

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Igår sjöng och dansade vi, en sång och dans till livet, vi fylldes av kärlek och lät passionens eldar brinna lika hett som elden vi hoppade över. Vi tog någon vid handen – en främling, en vän, en partner – och tog tillsammans ett språng över lågorna. Vi dansade runt majstången, vävde i dansen band runt stången; vävde kärlek, drömmar och förhoppningar. Vi log, mötte blickar fyllda av skratt, lust, åtrå och kärlek, slängde oss runt i dans och lek.
Vi firade Beltane i templet, på gården nedanför. Rummet var fullt av människor, luften full av sommar och passion. Vi kallade in Gudinnan, i Hennes olika former. Vi sjöng Hennes namn. Vi sjöng många namn. Vi delade en kväll i gemenskap, i gemensamt firande av sommaren, livet, kärleken, passionen; lust och sex och fruktbarhet. Ljusen brann och kinderna glödde.

Kanske gick vi hem ensamma, kanske med någon. Kanske lät vi elden som tändes i våra kroppar spridas och brinna med någon annan. Kanske lät vi oss bara uppfyllas av den.
Kanske väckte elden gamla sår. Kanske var elden läkande. Det är så: det som slumrat väcks till liv för att få läka. Hjärtats sår kan läka.
Kanske väcktes minnet av vem du en gång var, kanske väcktes den du är. Den du är född att vara.

Natten föll, men eldarna brann ännu. Några vakade genom natten.

Morgonen gryr. Jag går upp tidigt, innan solen har gått upp, klär mig varmt under den röda kjolen och topen och sätter blommor i håret. Det här är fest. Det är Beltane.

I gryningen går jag längs gatorna bort till the Tor. Förbi Glastonbury Abbey, längs husraderna jag lärt känna så väl. Luften är fylld av koltrastsång; inga andra fåglar är ännu vakna. Koltrasten sjunger oss genom den grå dagern, så som den sjöng oss hem i natt. Den som rör sig mellan världarna, genom de slöjor som denna natt är extra tunna.

Jag går längs åsen upp på kullen, upp till tornet. Jag är inte ensam. Runt mig rör sig andra firare, några klädda som vanligt, andra i ceremoniella kläder. Några spelar trummor och sjunger taktfast, Morris-dansarna samlas, druiderna i sina vita klädnader är redan där. Vi möts för att se solen gå upp. Vi möter solen. När den stiger blåser en av druiderna i ett horn och sången stiger.

En stund senare dansar jag stigen nerför kullen och över gatan till trädgården. Till firandet i Chalice Well, på ängen bakom källan. Här brinner elden redan, barden stämmer upp i sång och majdrottningen ska strax krönas innan hon hoppar över elden med den grönklädde ekkungen. Än en gång låter vi oss renas i eld, fyllas av elden, symboliskt passera genom elden när vi hoppar över den. Nere i trädgården är majstången redan rest och förberedd för ännu en dans. Äppelträden är redan fulla av blommor, i gräset ligger vita och rosa små blomblad. Det är en tid av liv, lust och passion. En tid för sång och dans, för skönhet och längtans läkning. En tid att älska.

Det här är min tid.

Det här är traditioner långt äldre än kristendomens riter. De lever än. Kanske inte alltid lika vilt som en del skrifter gör gällande, men traditionen och berättelserna är i högsta grad levande. Vi som firar tillhör olika riktningar inom naturbaserad folktro, några lika dogmatiskt reglerade som religion, andra mycket friare. Några är druider, några wiccaner (det som i folkmun kallas för häxor), några följer Avalons mysterier eller rör sig fritt utan att bekänna sig till någon grupp; några tror på en manlig gud, andra på en kvinnlig eller på manliga och kvinnliga gudar. Vissa är rentav kristna och deltar för att fira livet. Och det är faktiskt allt som krävs.

Vad det betyder? Det är mycket vad du gör det till. Det här är sommarens början, när naturen sjuder av liv och blomningen pågår. Det är ett firande av liv och fruktbarhet, nu när det som ska bli sommarens frukter och skörd bildas. Solen stiger och dagarna blir längre. Vad är mer naturligt än att låta sig fyllas av liv? Vad är mer naturligt än att dansa och sjunga och älska? Det behöver inte vara mer komplicerat än så. Din tro är din. Det här tillhör min. 

Det är flera år sedan jag senast fick fira Beltane på den plats jag alltid längtar hem till. Den här tiden på året längtar jag extra mycket. Men jag behöver bara sluta ögonen för att känna dofterna, se solen stiga över horisonten, känna glädjen. Allt finns inom mig. Livet rör sig inom mig, passionen är en del av mig.

Koltrastens sång leder mig väg.

Den Enda Sanningen?

28 fredag Dec 2012

Posted by in De stora frågorna

≈ 1 kommentar

Etiketter

Det finns i de flesta trossystem och religioner vissa grundtankar som genom att vara så vitt spridda både geografiskt och tidsmässigt ter sig i det närmaste universella. Tankar om kärlek, medmänsklighet, tid, liv, närvaro, medvetande m.m. Tankar och föreställningar som fanns i tron före de monoteistiska religionerna, hos olika kulturer på olika platser i världen.
De finns i religiösa skrifter, med olika stor betydelse hos olika religioner. Men de finns där. Och de dyker upp i lite djupare samtal med människor, oberoende av deras kulturella eller andliga bakgrund. Gör inte det dessa tankar mänskliga, snarare än andliga/religiösa?

Ändå påstår sig religiösa gång på gång sitta på Den Enda Sanningen. Att just deras tankar är de rätta och rentav ursprungliga trots att deras religion är ung jämfört med dessa stora tankar om livet, tiden och kärleken. Och de tror på det, att de besitter Sanningen; en sanning som skulle vara mer värd än andra sanningar. Att de har rätt och alla andra därför fel. Så naivt.

Jag är inte religiös. Men jag är troende. Jag skyr religionens dogmer, regler och svartvita ”vi har rätt och alla andra fel”, jag köper inte ett paket med ord nedskrivna av människor, ord som sedan inte får ifrågasättas eller utvecklas. Om det fanns profeter förr, finns det profeter nu. Mänskligheten går vidare, tänker och utvecklas. Hur kan man tro på en religion som blir fryst i en flera tusen år gammal form?
Jag tänker själv, jag ifrågasätter, jag känner efter. Jag omvärderar. Jag respekterar andras tro, men har svårt att respektera den blinda tro och trångsynthet som många religiösa visar upp (framför allt de som är religiösa snarare än troende). Jag respekterar inte fundamentalism och människor som inte tänker själva utan agerar som på order av en gud, gudinna eller kraft. Människor som inte tar ansvar.

Det finns absoluta sanningar, fakta. För dem krävs ingen tro. Men för de stora frågorna i livet är de religiösas ”enda sanning” en chimär som begränsar snarare än utvecklar.

Allt har inte ett facit. Alla svar är inte givna. Svaren var och en av oss måste finna själva är inte frusna i en form. Lika lite som vi är.

30 dagar: Day 09 – Your beliefs

11 söndag Sep 2011

Posted by in 30 dagar, Om mig

≈ 2 kommentarer

Etiketter

Min tro. På ett sätt ett enkelt ämne, men samtidigt svårt att förklara.

Jag är prästinna av Avalon. Det innebär, för mig, en tradition inom Gudinnetro, med fokus kring brittiska/keltiska Gudinnor, med Avalon som centrum. När det gäller trosinriktning brukar Gudinnetro stoppas in under paraplybegreppet paganism, hedendom. Fast säger du hedendom i Sverige tänker de flesta på asatro, och skillnaden är enorm!

För mig är allt en del av skapelsen, och den kraft som ligger bakom skapelsen finns därför i allt. En del kallar det för panteism, tron att naturen är besjälad. För mig är det självklart. Det gudomliga är på en gång varken kvinnligt eller manligt och både kvinnligt och manligt, och min fokus ligger på det gudomliga feminina, på Gudinnan snarare än Guden. Men det finns alltid, och måste alltid finnas en balans. Med tanke på hur många som uteslutande tycks tro på Guden, känns det inte konstigt att jag tror på och följer Gudinnan. Hon är ursprunget, källan.

Gudinnan är liv och död, ljus och mörker. Det är ingen fluffig new age-tro där allt är kärlek och ljus. Allt är kärlek, men inte enbart. Fluffet är för mig något världsfrånvänt som förnekar utmaningar och mörker. Den lyxen har jag inte. För att utvecklas och komma framåt måste jag möta både mörker och ljus, svårigheter såväl som lättare partier; jag gör en ständigt djupare resa in i mig själv för att läka och lära; jag har tvingats konfrontera mitt mörker – och mitt ljus, något som är minst lika skrämmande. Jag har skådat in i den mörka spegeln och sett även det jag inte tidigare har velat möta. Jag tror på själavandring, på att det finns själar av olika ålder i världen, på att vi ibland kan komma ihåg saker från tidigare existenser. Jag tror att det finns parallella dimensioner i världen, mer än vad de flesta av oss kan och vågar se – jag har själv sett det; jag har vandrat mellan världarna, följt själar till andra sidan när deras tid har varit ute och kommit tillbaka. Det låter flummigt, men för mig är det bara så. Inget hokus pokus. Det bara är, och jag försöker inte övertala någon annan om att tro eller känna likadant.

Jag tror inte på religion, på den institutionaliserade och formaliserade form av tro som kännetecknas av heliga skrifter, dogmer, fastlagda Sanningar och ritualer, där människor bestämmer hur man ska utöva ritualer och tro, vad som är rätt och fel. Det är främmande för mig. Inom min tradition finns det ingen skrift som talar om vad som är rätt och fel, för hur skulle någon annan kunna avgöra det? Min tro är mellan mig och Gudinnan, vilken av Hennes aspekter det än gäller; vilket namn jag än ger Henne. Det är ingen missionerande tro, strävar inte efter att omvända. Den bara är. Det finns på ett sätt ett rättesnöre, som är i stort sett detsamma inom vilken tro du än möter: gör som du vill så länge du inte skadar någon. Harm ye none, do what ye will. Inte så olikt de kristnas gyllene regel. Och det innebär att jag inte har rätt att skada någon, ej heller mig själv, och absolut inte för egen vinnings skull. Men ”skada” är ett relativt och inte enkelt begrepp. För mig handlar det om att inte göra något av illvilja. Att vilja göra gott, vilja väl. Ibland tough love, ifrågasättanden som kan göra ont. Men aldrig med illvilja.

För min personliga tro är frihet, öppenhet och kärlek viktiga begrepp. Jag lever och andas kärlek och det är så jag vill leva mitt liv: i kärlek, med kärlek.

För mig handlar min tro, och mitt kall som prästinna till Gudinnan, inte om vad jag gör, utan om vad jag är. Det är inte något jag ägnar mig åt, något jag gör, utan något jag lever. Jag behöver inga ritualer, inga namn att åkalla, inga magiska föremål. Jag behöver inga altaren, men finner dem vackra, trygga och rogivande fokuspunkter.

Jag lever min tro. Jag är.

Galenskaper och intolerans

08 lördag Maj 2010

Posted by in Aktuellt

≈ 3 kommentarer

Etiketter

,

Uppladdningen pågår inför nästa veckas HBT-festival i Göteborg. Staden är redan vackert pyntad mer regnbågsflaggor och jag blir verkligen så lycklig av att se dem. Idag smygstartade festivalen med evenemang i Alingsås, men nästa vecka smäller det på allvar! Inser att jag inte kommer att hinna med att jobba så värst mycket, för det är så många spännande seminarier. Inte minst de två jag håller tillsammans med Callisto från Framgångstankar: Stå på dig! på torsdag (13 maj) kl 13-14:30 och på lördag (15 maj) kl 14-15:30. Som det mesta på festivalen är seminarierna gratis – läs mer i programbladet och kom dit om ni kan!


Men allt är inte frid och fröjd i HBT-samhället. Intoleransen frodas och de senaste exemplen är Pride-festivalerna i Moldavien och Litauen. Festivalen i Moldaviens huvudstad Chisinau, ”Rainbow over the Dniester”, flyttades hastigt och lustigt från stadens huvudtorg till en park utanför staden, av ”orsaker som rör säkerheten och den allmänna moralen” (från rfsu.se). Fast polisen tillät att en motdemonstration hölls på huvudtorget. Dubbelmoral? Tydligt exempel på en diskriminerande inställning hos polis och beslutsfattare?

Sedan gällde det Baltic Pride-paraden i Vilnius, som stoppades i torsdags. Motiveringen till beslutet var att ”deltagarnas säkerhet inte kan garanteras då myndigheterna fått information om planer på attacker mot paranden” (rfsu.se). Igår, en dag före paraden, fick den till sist tillstånd att genomföras av Litauens högsta administrativa domstol (rfsu.se). Det jag hörde under gårdagen var att endast 300 personer skulle tillåtas gå i paraden, som skulle bevakas av 800 poliser. Man undrar just vad de är mest rädda för: att paraden ska attackeras eller att paradörerna ska synas för mycket.

Hursomhelst gick Baltic Pride-paraden av stapeln idag, och det lär ha gått ganska lugnt till, trots att det var enligt uppgift mellan 600 och 800 som gick med i den. Victory! Foton och filmer från paraden finns på RFSU-bloggen.

Förhoppningsvis lär det vara mindre problem kring Regnbågspromenaden här i Göteborg nästa söndag. Jag kommer såklart att gå under Fi:s rosa flagg. Eller rättare sagt rosa ballonger och fina banderoller. Och jag hoppas på strålande sol, massor av glada deltagare och en helt fantastisk promenad upp till Götaplatsen och firande där. Kom och var med!

Det sista som kändes lite sisådär har kanske inte rakt av med Pride eller HBT-samhället att göra, men handlar onekligen om intolerans. Det handlar om den predikant och den pastor i Vetlanda som i ett lokalradioprogram uppmanade till bokbål med Jonas Gardells böcker Om Gud och Om Jesus. Predikanten Holger Nilsson anser att Gardell gjort ett ”totalangrepp på kristen tro” och uttrycker hädiska åsiker. Den pastor som i radioprogrammet ställde sig bakom Nilssons uttalande backade senare från uttalandet om just bokbål:

–Jag tar avstånd från ett bokbål i ordets egentliga mening. Däremot måste hela kristenheten protestera mot Gardells nya ”dogmer”. (GP)

Se mer från Jönköpingsnytt här.

Jag förstår inte varför den som ifrågasätter kyrkan alltid ska betraktas som hädisk och varför motståndet från en del av kyrkans män blir så aggressivt. Nog ska väl deras tro vara stark nog att klara lite ifrågasättande? De fakta som finns angående såväl Bibeln som den historiske personen Jesus måste tåla granskning, och de visar också på saker som man lätt kan ifrågasätta. Men rubbar det någons tro? Står inte tro över fakta och vetenskap?

I min värld är tro något som måste tåla att bli ifrågasatt, diskuterat, granskat. Tro är däremot inte vetenskap, så de där klara, entydiga svaren kommer alltid att lysa med sin frånvaro. Och den som anser sig ha Det Enda Rätta Svaret kommer jag aldrig att tro på. Den personen ljuger. Hon/han kanske har det svar som känns rätt för henne/honom, men det innebär inte att det per automatik är rätt för någon annan. Tron är en personlig sak mellan den troende och det betrodda. Åtminstone inom min tro. Men den är också något som just den kristna kyrkan under de nästan tvåtusen senaste åren gjort sitt bästa för att med våld och maktmedel utrota. Den kristna kyrkan är en av de mest intoleranta religionerna, som medvetet och med våld har inte bara ifrågasatt utan försökt utrota andra religioner: den gamla tron, judendomen, islam, för att nämna några. Då känns det lite galet att två av kyrkans män uttrycker sig som verkliga mörkermän och inte tål att deras egen religion granskas. Att författaren som granskar dessutom är hedersdoktor i teologi svider nog lite extra.

Nej, fram för ett tolerant och accepterande samhälle! Mina kristna vänner är inte den här sortens intoleranta och inskränkta människor, och min väninna som är blivande präst ger mig hopp om framtiden. Jag är prästinna inom Gudinnetro, inom den gamla tron, men min tro och min andlighet förnekar inte någon annans tro. Det enda jag begär är samma respekt.

Italiensk biskop beskyller judarna för pedofilskandalen inom den katolska kyrkan

24 lördag Apr 2010

Posted by in Aktuellt

≈ 1 kommentar

Etiketter

Ibland säger människor så dumma saker att man häpnar. Nu senast är det den pensionerade italienske biskopen Giacomo Babini som till den katolska webbplatsen Pontifex i början av april hävdade att pedofilskandalen inom den katolska kyrkan är iscensatt av katolicismens traditionellt sett svurna fiender: frimurarna och judarna. Biskop Babinis uttalande togs upp i bloggen Judy’s World och sprider sig nu över världen.

Babini fortsätter med svammel om att det handlar om en sionistisk attack av ”kyrkans naturliga fiender” och att ”innerst inne, sett ur ett historiskt perspektiv, är judarna Guds-mördare.”

Rätta mig om jag har fel, men handlar inte pedofilskandalen inom den katolska kyrkan om att katolska präster har begått övergrepp mot barn? Katolska präster, inte judar. Inte ens frimurare. Och mig veterligen är även offren katoliker. Försöken att hitta en syndabock känns tämligen lama när det är klart vilka som är förövarna. Fråga mig inte hur biskop Babini tänker; om det handlar om judar eller frimurare som klätt ut sig till präster, om offren i själva verket inte är katoliker, eller om alltihop är en medial konspiration från Ondskans Makter. Eller kanske rentav ondskefull magi som kastar lustar över stackars präster.

Letandet efter syndabockar är Babini dock inte ensam om. Företrädare för den katolska kyrkan har hittills försökt att skylla övergreppen på djävulen, de homosexuella, den sexuella revolutionen, media och allmän förföljelse av katoliker.

Hur vore det att ta lite ansvar i stället? Man kan diskutera varför det här sker, om det finns systematiska problem inom den katolska kyrkan, om personer med pedofila tendenser söker sig till just prästämbetet, om det ges för lite information under deras utbildning, om det finns för lite stöd osv osv osv, men det kan inte på något sätt ta ansvaret från förövaren. Det är inte den katolska kyrkan som begår övergrepp, utan personer. Som måste hållas personligt ansvariga för det. Finns det sedan ett större fel som skulle kunna rättas till så bör de diskuteras och rättas till, men individen måste få ta ansvar för sina handlingar. I katolska kyrkan såväl som överallt annars. Vi lever i ett samhälle där människor i allmänhet verkar vara så vana vid att kunna skylla ifrån sig att de knappt tänker på att de inte tar ansvar för sina handlingar, sina ord och till syvende och sist sina liv. Oavsett vilka förklaringar som kan finnas till varför vi gör som vi gör, så är det vi som gör det. Den här skylla-ifrån-sig-mentaliteten måste få ett slut, en gång för alla!

(En parentes: Mig veterligen var Jesus, biskop Baninis och alla kristnas frälsare, judisk. Kristendomen föddes efter hans uppståndelse bland dem som trodde på profetian om att han var Guds son som dog på korset för människornas synder, Joh 3:16 och det där. Men Jesus själv var judisk. Och hans död var ju grunden för hela kristendomen, så att beskylla någon för det blir lite som att Judas har målats upp som den värsta syndaren och förrädaren av alla, när han i själva verket var helt instrumentell i Guds plan, om man tror på den. Vilket man väl gör om man är kristen. Varför är det så svårt för vissa att komma ihåg varifrån Jesus kom?

Och när det gäller Guds-mördare torde själva Gudamordet vara lite svårt att åstadkomma. De kristna lyckades förvånansvärt bra att döda många andra Gudar, Gudinnor och trosinriktningar: Isis- och Mithraskulterna och den gamla tron (paganismen) för att nämna några. Begreppsförvirringen känns ibland närmast total, och den historiska förankringen mycket svag. Men vad vet jag? Jag är inte religionsforskare. Bara intresserad. Och inte kristen.)

En dag i taget och alldeles för lite tid

09 torsdag Jul 2009

Posted by in Dans, Livet

≈ 1 kommentar

Etiketter

Dagarna rusar iväg alldeles för fort, och jag hinner inte med allt som måste göras. Eftersom jag är mer eller mindre pank och har en massa kostnader på gång känner jag mig tvungen att tacka ja till nästan alla jobb som kommer in, samtidigt som jag har nästa manus (det sista?) att göra klart. Jag skulle helt klart behöva flera extra timmar varje dygn, men kan inte mer än arbeta på så snabbt och mycket det bara går. Tyvärr är det inte så mycket som jag skulle behöva.

Värmen har lagt sig något, även om den sitter kvar i huset längre än vad man skulle kunna tro, och långsamt, långsamt återvänder hjärnan och kroppen till en mer normal temperatur. Men sömnen är inte bättre. Somnar sent, sent, eftersom jag inte är trött, och vaknar tidigt. Är så trött att jag ibland blir sittande halvt apatisk. Och jag vet inte hur jag ska kunna ta igen sömnbristen, inte förrän efter augusti ungefär. Hjulen snurrar på och jag måste verkligen hänga med i svängarna. Åh, Gudinna, ge mig kraft att göra det jag vill och måste.
Underbara vänner och roliga saker (dans, Shedoträff) ger ork, det är i ensamheten och arbetet som tröttheten förlamar mig. Skulle jag bli piggare med lite mer träning? Om jag bara hade lyckats få vanlig träning att bli lika rolig som dansen, så…
Är full av kärlek och förundran; befinner mig mitt i en malström av Stora Förändringar och Transformation, och kan inget annat göra än att flyta med, acceptera, bejaka. Jag har sagt det förut och jag säger det igen: Det är som att befinna mig i en puppa som jag börjar bryta mig ur. Gudinnan kallar mig starkare, kraftfullare än på länge och jag försöker lyssna och följa, utan att analysera eller tveka alltför mycket. Jag försöker släppa behovet av kontroll, underkasta mig Vägen och kallelsen.
Jag vill så mycket, men måste ha tålamod. Faktum är att tröttheten ger tålamod, för den påminner mig om gränserna jag faktiskt har. Men jag vill ändå…
Nu är det dags för några timmar i tatuerarstolen 🙂