Jag har inga barn. Jag har valt bort egna barn. Orsakerna till det är flera och inte helt okomplicerade, men bland dem finns inte den orsak som jag upplever att flest (kvinnor) har trott att det handlar om. Jag vet inte hur många som förutsatt att det handlat om rädsla och förvissat mig om att jag skulle bli en bra mamma, men de är åtskilliga. Det har varit den vanligaste reaktionen.

Jag vet att jag skulle ha blivit en bra mamma. Det har inte varit ett tvivel om det. En gång i tiden var jag osäker på det, men det var många år sedan. Jag är inte en barnälskande person i allmänhet, men alla som träffat mig tillsammans med barn vet att jag går bra ihop med dem och de gillar mig. Jag hade inte varit perfekt, men jag hade blivit en bra mamma, och träffar jag en partner som har barn kanske jag också blir det. Men det var aldrig en del av mina orsaker.

Det är intressant att rädsla förutsätts vara en faktor, och en så stor faktor. Det känns som ett rejält mått av projicering. Är människor så styrda av rädslor?