När ditt barn kommer hem och berättar att hen har blivit lämnad av sin kärlek – flickvän, pojkvän, sambo, maka, make – kommer du nog inte att veta vad du ska säga till tröst. Det finns så mycket du skulle kunna säga, men vad är rätt och fel?

”Det visste jag väl att hen skulle göra” kommer aldrig att vara rätt. För de orden har hullingar och fastnar.

Det är ord jag vaknar med ur en mardröm klockan tre en fredagnatt, fjorton år senare. Som jag inte lyckas blästra bort. Som gnager inom mig.
Orden min mamma sa när min sambo hade lämnat mig.

Efter att i en hel uppväxt lärt mig att ingen tycker om den som inte glad, eller den som är besvärlig, att ingen tycker om mig om jag inte ler och är snäll, och några år av gliringar om att mannen jag älskade och levde med skulle lämna mig om jag inte var gladare och slutade vara deprimerad, var detta slutklämmen. Hon hade rätt.

Men hon hade inte rätt.
Varje dag hoppas jag att hon inte har rätt.
Varje dag är jag rädd för att hon har det.
Varje dag balanserar jag mellan att bara visa det fina, glada och behagliga och att gå emot rädslan och visa mer. Att visa mer och vara grinig och besvärlig är en tillit så stor att jag inte kan beskriva den. Med hjärtat i halsgropen.

Jag vill få vara arg och ledsen, förtvivlad och dum och jobbig utan att höra den där förmaningen i huvudet och utan att behöva känna att jag ska isolera mig tills jag är gladare. För det är i allt det lilla, hudlösa och ilsket sorgsna som jag hade behövt mest vänlighet och kärlek. Jag vet bara inte hur jag ska göra för att få det.
Jag vill få vara allt det jag är utan att vara rädd för att bli ratad och lämnad.

Och jag vill inte vakna med orden ”Det visste jag väl att han skulle göra.”