Kategoriarkiv: Fri(sk)het

Ekon av ett annat nu

29 måndag Dec 2014

Posted by in Fri(sk)het, Livet, Minnen

≈ Lämna en kommentar

Ibland slår det mig, hur annorlunda det är nu. Den jag var finns kvar, som ärr, som frostbett som ibland stinger till. Det var då, det är inte nu, men det kommer alltid att finnas kvar. Och plötsligt träder det fram genom lagren av tid och för en stund känns det som att vara vilse i tiden. Som om det någonstans fortfarande är nu.

Jag kan plötsligt se mig omkring och glädjas över tecknen på att den gamla perfektions- och prestationstvångesten är så gott som borta. Stöket runt mig, duk och gardiner som hänger snett eftersom Xerxes gjort sig en koja bland dem, disken som samlats – och inget tvång att diska, hänga rätt, plocka och torka allt skinande rent. Jag trivs inte med stöket, men jag kan strunta i det. Det har inte alltid varit så. Att påminnas om det gör mig alltid förundrad. Ekot av ett annat nu finns kvar, men som ett eko.

Andra ekon finns i kroppen, i händerna, i minnet av de tomma utrymmena, i känslan av kylan som inte kunde värmas bort. Varje vinter minns jag, varje gång jag fryser som om skelettet blivit till is minns jag. Inga lager av filtar värmer upp ett fruset skelett.

Jag tänker att skillnaden mot nu inte kan ha varit så stor ändå, att jag inte kan ha varit så mycket mindre än nu. Men när jag ligger där i sängen, försöker få huvudet att inte explodera av migrän och illamåendet att försvinna eftersom jag dör om jag måste röra på mig igen, när jag ligger där med händerna över hjärtat och mellangärdet, för att hålla mig kvar, för att ge mig lugn, så minns jag. Jag minns hur mellanrummen mellan revbenen gav utrymme åt fingrarna, som om bröstkorgen var gjord för att händerna skulle vila runt den. Jag minns groparna i bäckenet, ovanför korsbenet. Jag minns utrymmet runt kroppen, hålrummen. Jag har fortfarande knöligt bröstben och vassa höftben, jag ser ut så, men hålrummen är borta.
Mina händer minns, kroppen minns, även om jag inte längre tänker och känner som då.

Det är ekon. Frostbetten som stinger till när kylan drar in. Jag lever med dem, fast de inte är nu.
De är inte nu. Jag är så tacksam för det. För det var inte självklart.

Behandlas för något som inte är

15 tisdag Apr 2014

Posted by in Fri(sk)het, Hälsa och ohälsa

≈ Lämna en kommentar

Sorg tolkas som depression och ångest, utmattning som depression, stress som ångest. Att du säger emot och förklarar hur det ligger till, att det som är är en reaktion på något – en sund reaktion –spelar ingen roll. Det lyssnar ingen på.

Du möts inte där du är, utan där de tolkar att du borde vara.
Du blir inte hörd i det du säger, i din upplevelse, utan genom ett filter av vad de tror att du menar där de anser att du är. Du blir inte hörd.
Du blir inte bemött i det som är, utan behandlas för något som inte är.

Ingen hör vad du faktiskt säger. Ingen lyssnar. Ingen tar hänsyn till din situation, din upplevelse, dina känslor. Som är fel. Som är onaturliga och sjuka och ska behandlas bort.
Som om du inte fanns. Som om det du upplever inte är verkligt. Som om dina känslor inte betyder något, och det du reagerar på är oviktigt.
Som om du inte betyder något.

Hur ska man återhämta sig, ta sig genom och komma vidare om man inte blir mött där man är, i det som är, och får stöd genom det, utan för något annat?

Strålbehandling botar inte ett brutet ben.

Det är mitt förflutna

24 måndag Mar 2014

Posted by in Fri(sk)het, Hälsa och ohälsa, Livet

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

,

I början av juni  förra året tittade en narkossköterska på min handled när hon satte nål på mig och frågade: ”Vad är det?” om mina ärr. ”Mitt förflutna”, svarade jag. Jag såg att hon log bakom munskyddet. Log och förstod.

Det var sant. Det blev sant. Jag vet inte hur väl jag visste det då, men orden blev i så fall sanna när jag sade dem. Det är mitt förflutna.
Och idag är det ett år sedan jag sista gången medvetet skadade mig själv. Ett år. Det har inte hänt sedan jag var 16–17. Jag säger ”sista”, så definitivt, för det är inte bara något jag slutat med; det är ett avslutat kapitel. Mitt förflutna.

Det var precis så. Jag slutade. Odramatiskt. Jag skulle på läkarbesök med kirurg och narkosläkare och undersökningar inför en operation och ville inte äventyra operationen, och sedan skulle jag på spabesök, och sedan var det väntan på operationstid och än en gång inte äventyra den och… ja, egentligen behövdes inte de där skälen.
Jag slutade. Jag var klar med det kapitlet, klar med den flyktvägen, den ventilen.
End of story.

Det har inte varit en kamp för att hålla mig självskadefri, jag har inte tvekat, har inte övervägt att ”ta ett återfall” ens de gånger då impulsen passerat, jag har inte saknat det eller känt det som om jag gett upp något. Det har varit mer… det var då, det här är nu.
Jag var klar där. Uppenbarligen.

Och det är inte som om jag haft ett år utan prövningar. Det har varit ett för jävligt år: smärta, funktionsbortfall, försämring, oro, ovisshet, en hel djuphavsgrav av sorg som kom ikapp, det djupaste depressionsskovet någonsin, konvalescens, rehab, frustration, mer sorg och krisreaktion. Med mera. Tusen och en möjliga skäl att ge upp och fly.
Men nej. Den dörren är stängd. Jag stängde den.

Det är inte lättare. Jag är inte mindre deprimerad, inte mindre stressad, har inte mindre ångest nu; jag har bara stängt flyktvägarna. Det finns ingenstans att fly. Jag möter allt rakt på. Minnen, känslor, rädslor, sorg, tvivel, besvikelser. Mig. Allt. Det är inte lättare, men det är enklare. Det är öppnare. Ärligare. Jag behöver inte fly. Jag kan vara kvar. Mitt i allt.

Jag vet inte varför rösten bryts och tårarna rinner, om det är för att jag är stolt eller överväldigad, eller både och plus känslor som kommer ikapp. För det kommer ikapp mycket när man slutar fly. Väldigt mycket. I vågor.

Ett år. Det är både inget att säga något om och ofattbart stort. Ordlöst stort.
Det är mitt förflutna.

”And every season since is winter, and I do still ache”

19 måndag Aug 2013

Posted by in Boktips, Citat, Fri(sk)het

≈ 2 kommentarer

Etiketter

, , ,

It’s never over. Not really. Not when you stay down there as long as I did, not when you’ve lived in the netherworld longer than you’ve lived in this material one, where things are very bright and large and make such strange noises. You never come back, not all the way. Always, there is an odd distance between you and the people you love and the people you meet, a barrier, thin as the glass of a mirror. You never come all the way out of the mirror; you stand, for the rest of your life, with one foot in this world and one in another, where everything is upside down and backward and sad.*

Det är en av de där Böckerna – de med stort B – som för alltid har förändrat något för mig. En bok som fick mig att hitta dörren till mitt språk för att förklara det jag inte hade kunnat prata om för att jag inte hade orden för det. Boken är Marya Hornbachers Wasted: A Memoir of Anorexia and Bulimia, och det jag dittills hade saknat ord för var anorexin. Jag tror att jag läste boken kort efter att den kom ut, troligen 1999, när jag började vägen ut genom att gå långt djupare in i ätstörningen än vad jag

På ett sätt är citatet plågsamt sant: Man kommer nog aldrig helt tillbaka. Inte till ett liv som om det aldrig hade funnits en ätstörning, inte till ett liv där du inte minns hur det är på andra sidan spegeln. Inte till ett liv utan beroendet, lockelsen.
Jag kom ut ur spegeln. Jag gjorde det. Jag steg ut ur den och klippte kedjorna. Och jag är så onojig kring min kropp idag att jag är friskare än de flesta som inte haft drygt 25 år av ätstörningar. Men ändå… jag kan inte glömma det. Jag kan inte glömma att jag levt i en helt annan värld, som ofta verkar lägga ett avstånd mellan mig och andra.

Som ett osynligt skal. En skugga som kan svepa fram hur ljus dagen än är och få ett stråk av kyla att dra genom mig. Det försvinner inte.

Det är svårt att förklara. Kanske är det lika mycket en effekt av att jag aldrig fick någon anknytning, ingen trygghet, ingen känsla av att ha ett värde utöver vad jag gör för andra. Kanske är det år efter år av depressioner, de där som jag börjar förstå att jag aldrig kommer att slippa.

Men det är ekona av alla dessa år på andra sidan spegeln som skapar den största overklighetskänslan. Det var så jag ”hanterade” allt. Det var så jag levde. Jag vet inte hur det är att vara 10, 15, 20, 25 utan att tänka på mat och vikt och prestation.  Jag missade så många år, så många erfarenheter. Så många drömmar. Allt det där med relationer och resor och utveckling och tankar på familj och hus och… liv kom i andra hand. Det fanns inte plats för det. Först var det anorexin som tog plats (och depressionerna), sedan arbetet för att ta mig ur det. Och alla plikter, allt för att skapa ett värde för mig och en mening med det jag varit med om. Först när jag var 30 blev jag fri(sk). Det var då jag egentligen fick, eller gav mig, en chans att börja leva. Jag började då, när många slår sig till ro, bildar fasta par och familj, har ett stabilt jobb och köper hus. Jag kom efter. Jag kommer inte ikapp.

Det innebär inte att jag inte kan få det bra. Det innebär inte att mina erfarenheter inte var värdefulla. Det innebär inte att jag har nått en lägre nivå av personlig utveckling än andra – tvärtom, faktiskt. Jag känner mig själv bättre än många andra och har mött mig själv på ett djupare sätt än vad många någonsin gör. Det är jättevärdefullt. Men det innebär att jag inte kan få det där normala livet, de där naturliga livsstegen. Jag kan se det på avstånd, med en tyst önskan om att få ta del, men jag var borta från det så länge att jag inte vet hur jag ska komma dit. Jag förstår inte hur det skulle gå till. Jag förstår inte hur man gör för att komma dit. Jag vet inte hur man lever så.

Och ibland önskar jag att det inte var så.
Ibland gör avståndet så förbannat ont att inga av mina erfarenheter är värda det.
(Framför allt inte mitt i ett depressionsåterfall.)

Det är det jag inte var medveten om då, för några år sedan. Jag förstod inte då hur efter jag hade kommit. För jag trodde då att det jag hade gått igenom var nog. Att det var en slutpunkt och att resten av livet skulle komma ikapp när jag valde och bejakade det. Det var ju så alla sa att det var. De hade fel. Men vissa saker förstår man först i efterhand.
De där konsekvenserna.

It does not hit you until later. The fact that you were essentially dead does not register until you begin to come alive. Frostbite does not hurt until it starts to thaw. First it is numb. Then a shock of pain rips through the body. And then, every winter after, it aches.
And every season since is winter, and I do still ache.*

 

*Båda citaten från Marya Hornbacher, Wasted: A Memoir of Anorexia and Bulimia, som finns i flera utgåvor.

Räkna dagar

04 måndag Mar 2013

Posted by in Fri(sk)het, Livet

≈ Lämna en kommentar

Jag gör inte det. Räknar dagar.

Det fanns en tid då jag gjorde det. Dagar med bra ätande, dagar utan svält, dagar sedan jag senast kräktes, skadefria dagar. Tre dagar, en vecka, fem veckor, ett halvår, åtta och en halv månad…
Man skulle kunna tro att antalet ”friska” dagar skulle stärka mig, få mig att känna stolthet eller åtminstone en känsla av att ha uppnått något. Det gjorde det aldrig. Tvärtom höll det mig kvar i ett tänkande där jag såg mig i relation till något destruktivt; höll mig fången i samma liv som jag ville slippa från. Ju fler dagar det gick, desto större blev också rädslan för att falla igen. Nederlaget var större ju längre tid jag hade klarat och tyngden från antalet dagar kunde få mig att ge efter. Att falla. Att vara tillbaka vid början igen.

Det märkliga, som jag ser det nu, var att det aldrig kändes som ett nederlag att börja om från 0. Allt var inte förlorat bara för att jag började en ny vandring mot något friskare. Rädslan låg i att kunna falla, i att vilja falla – inte i det som kom därefter. Kanske tänkte jag redan då att jag faktiskt inte börjar om från 0, utan att jag fortsätter.

Någonstans efter vägen slutade jag räkna. Det var inte längre viktigt. Siffrorna sa mig inget, lika lite som siffrorna på vågen eller i mitt BMI sa mig något. Så har det alltid varit för mig: jag har försökt hitta svar i siffror som andra gärna stirrar sig blinda på, men utan att få minsta lilla ledtråd från dem. Siffrorna har alltid bara varit fel.
Jag hade aldrig en målvikt, då jag trodde att allt skulle bli bra. Till och från inbillade jag mig det, att de gränser som nämndes inom vården skulle kunna betyda något för mig också, men när allt kom omkring visste jag hela tiden att målet är när allt känns bra. Vilket jag också egentligen visste aldrig kommer att hända. Det ligger i anorexins natur att man aldrig blir smal nog.

Kanske är det därför det inte har fungerat för mig att räkna dagar: Jag har inget mål.
Jag vill inte definiera mitt nu utifrån hur stort avståndet är till ett då, i något slags räknande utan mål. Ska jag räkna vill jag räkna ner, eller upp, till något. Jag rör mig inte bort från något, utan framåt mot något.

Men jag kan avundas AA-strukturens räknande, belöningar och medvetenhet vid antal nyktra dagar. För det känns som om det hade kunnat vara en klapp på axeln, en uppmuntran, ett sätt att se hur långt jag kommit och belöna mig för det.
Om jag hade kunnat tänka så utan att känna att jag fastnar. Men jag har svårt för det.

Så jag räknar inte. För mig fungerar det bäst.
Snubblar jag så är jag inte tillbaka på 0, utan kan resa på mig och fortsätta. Där jag är, då jag är. För mig är det nog en trygghet.

Frågan utan enkelt svar: ”Hur mår du?”

24 söndag Feb 2013

Posted by in De stora frågorna, Fri(sk)het

≈ Lämna en kommentar

”Hur mår du?”

Jag har så svårt för den frågan. Den låter så enkel. Svaret är aldrig enkelt.
Jag vet sällan vad den som frågar egentligen vill veta, men har alltför väl insett hur många som inte förstår vad jag lever i nu. Hur det kan vara bra men ändå inte bra, hur jag kan må bra men ändå vara så funktionshindrad och ofungerande som jag faktiskt är. Hur det som är min vardag är för mångfasetterat och komplicerat för att många runt mig ska förstå.

De flesta som frågar brukar egentligen undra hur jag mår psykiskt, ungefär ”hur deprimerad är du”. Och psykiskt mår jag bra. Jag är inte deprimerad och inte suicidal. Jag går inte omkring och mår aktivt dåligt, jag behöver inte rycka upp mig. Jag lider inte av en utmattningsdepression, utan (bland annat) av en utmattningsreaktion. Eller bara av utmattning. Det finns andra komponenter, som ångest, traumareaktioner och så men ingen depression, inte för mig. Jag vet vad det står i mitt sjukintyg, och det är det bästa de kan sammanfatta det som och kortfattat fånga upp huvudproblematiken, men jag är inte deprimerad. Jag har inte minskat intresse för det som är viktigt för mig, jag har inte minskad vilja. Tvärtom. Livet är i fullfärg och med alla känslor intakta. Jag blir uppgiven, lipfärdig och vill ge upp när jag blir för övertrött, men det är för att jag tar helt slut, inte för att jag är deprimerad. Och jag borde kunna avgöra det; jag har varit djupt deprimerad. Det är jag inte nu. Jag är nog rentav längre från det än på många år.

Men att svara ”bra” vore samtidigt inte helt sant. För allt är inte bra. Faktum är att flera saker är rätt så dåliga. Jag klarar knappt av vardagen, jag är långt från att börja någon rehabilitering med tanke på att ta mig tillbaka till arbetslivet och har väldigt påtagliga effekter av både mental och fysisk utmattning och av diskbråck. Men jag mår ändå rätt så bra. Tycker jag. Jag mår inte dåligt, jag har för det mesta tillförsikt och jag har hopp om att det ska bli bättre. Men i den tid det tar.

Det är där det blir en definitionsfråga, där ”bra” för mig betyder något annat än för många runt mig. Svarar jag ”bra” vet jag flera som undrar varför jag då är sjukskriven, för när man mår bra så fungerar man och kan arbeta. Annars mår man inte bra. De ser det svartvitt, som ett binärt system där 1 = mår bra = är frisk och 0 = mår dåligt = är sjuk. Antingen eller. Onyanserat.
För mig är väldigt få saker i livet onyanserade.

Vissa som ställer frågan vet, förstår och ser tillräckligt för att förstå mina svar. De frågar inte av slentrian.
För de andra har jag helt enkelt fått hitta ett svar som blir bra nog: att det under omständigheterna är bra. Eller ok, lite beroende på dagsformen.

 

”I don’t want a drink, I want ten drinks”

26 söndag Aug 2012

Posted by in Citat, Fri(sk)het

≈ 2 kommentarer

Etiketter

Karen Larson: ”So after six and a half years you’re still not allowed to have a drink?”
Leo McGarry: ”The problem is, I don’t want a drink, I want ten drinks.”
Karen Larson: ”Are things that bad?”
Leo McGarry: ”No.”
Karen Larson: ”Then why?”
Leo McGarry: ”‘Cause I’m an alcoholic.”

West Wing, säsong 1, avsnitt, 13

Detta är en av de bättre förklaringarna jag hört av hur alkoholism fungerar. Att suget inte är efter en drink, utan att det är gränslöst. Allt eller inget. Självklart kan det skilja sig åt från person till person, men missbruk innebär ju att inte kunna bruka, så som icke missbrukare kan. Oavsett vad, även om alkohol nog är den (lagliga) substans där det är tydligast.

Och jag känner så väl igen det. För jag kan tänka tanken att jag vill gå ner ett eller ett par kilo. Men jag vet att den tanken med största sannolikhet skulle följas genast av en fortsättning: 5, 10, 15 kilo, bli smalare än jag någonsin varit. Och så vidare. Jag vet hur det fungerar om jag går den vägen. Kanske skulle jag kunna hålla det till ett eller ett par kilo; kanske är jag frisk och inte bara fri från det. Skillnaden mellan recovered – frisk utan risk för återfall – och recovering – frisk men risken finns där om jag är dum nog att utsätta mig för den.

Valet jag inte kan göra – pest eller kolera

26 söndag Aug 2012

Posted by in De stora frågorna, Fri(sk)het, Hälsa och ohälsa, Livet

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Om jag fick välja så hade jag hellre varit ätstörd än utbränd. Alla gånger. Men det är ett val som inte är mitt.

För många låter det antagligen helt obegripligt. En ätstörning är inget jag önskar min värsta fiende*; det är ett fängelse som du, hur frisk du än blir, aldrig helt kan slippa. Det är ångest som bara mildras lite medan du ger efter för den, det är en önskan om kontroll som tar kontroll över dig, det är en ständig rädsla och känsla av att aldrig någonsin vara nog – bra nog, smal nog, sjuk nog, duktig nog. Jag vet. Jag levde med det i 25 år. Jag lade hela min ungdom på det. Jag ägnade år efter år på att ta mig ur det, på att bryta ett missbruk och ett sug efter svält och mat.

Jag romantiserar det inte. Det var ett helvete. Det var att spy tills jag blödde näsblod och slog huvudet i toalettstolen när det svartnade för ögonen, att spraymåla badrumskaklet med blod så fort jag nös, krampande ben och händer som skakade så att jag inte kunde hålla i en penna. Det var att träna i timmar för att slippa den rastlösa ångesten och känslan av att ta alltför stor plats i världen. Det var lögnerna för dem jag älskade och det konstanta dåliga samvetet. Det var skulden oavsett om jag åt eller inte, den fåfänga jakten på en känsla som jag alltid redan visste inte skulle infinna sig vad vågen än visade. Det var tvånget att fortsätta ändå, eftersom blotta tanken på att sluta svälta och gå upp i vikt, på att sluta tillåta mig att spy när känslorna blev för mycket att bära, länge väckte så stor ångest att jag inte ens såg något alternativ. Det var ett helvete att bryta mot, ett sug lika starkt som i andra missbruk.

Men jag hade ändå valt det om jag hade haft valet. Men det är inte mitt att välja.

För i ätstörningen fanns det en tydlig väg ut. Inte lätt, men tydlig.
Vägen ut var att ändra beteendena: att börja äta normalt, behålla maten och sluta kompensera genom träning. För mig även att gå upp i vikt. Det är inte direkt kvantfysik att se de lösningarna. Det svåra var att stå ut med känslorna och tankarna på vägen, att gång på gång på gång välja det friska och sedan stå fast vid det hur det än kändes. Men det fanns ett friskt att välja, det var förhållandevis svartvitt.

Nu finns ingen tydlig väg, inget rätt och fel, friskt och sjukt. Faktum är att jag inte ser någon väg alls. Det finns inte en ekvation med en lösning. Ingen som jag har hittat än. Det finns kanske femtielva delekvationer i ett stort system av koder och gåtor som jag inte kan se än, men just nu ser jag inget tydligt Problem med steg och lösningar. Jag vet inte vad jag ska göra, för inget av det jag gör verkar hjälpa. Och jag är dålig på osäkerhet och kaos. Jag är riktigt jävla usel på att hantera osäkerheten i att i stort sett bara kunna vänta och hoppas att något, på något mystiskt sätt som jag ännu inte vet, ska göra allt bra. Att inte veta, att inte kunna göra något, gör mig uppgiven.

Men det är inte ett val. Skulle jag gå tillbaka in i en ätstörning nu så skulle utbrändheten inte försvinna. Alternativet att gå tillbaka finns, så som det alltid kommer att finnas, med samma fullkomligt reella livshot som det alltid har inneburit. Men det skulle inte lösa något. Jag vet bara vad jag skulle välja om jag hade haft ett val. Om jag hade kunnat byta skulle jag ha gjort det direkt. Pest eller kolera.

Allra helst hade jag varit frisk. Hela tiden. Jag är frisk nu också, men inte helt. Men jag älskar det friska i mitt liv och i mig, och värnar varmt om det. Det är det jag försöker få mer av. Jag väljer det flera gånger om dagen.
Men det tycks inte helt vara mitt att välja.

*Mina värsta fiender önskar jag impotens, kronisk diarré eller maskar som äter sig in i hjärnan.

Syns inte, finns inte.

22 söndag Apr 2012

Posted by in De stora frågorna, Fri(sk)het, Livet

≈ 4 kommentarer

En gång är ingen gång. Men när blir det då ”en gång”? Och när blir det en gång för mycket?
När blir några idiotgrejer ett återfall?

Ja, mat är skitjobbigt. Nej, jag kan inte äta godis, sötsaker och en del annat ensam just nu. Ja, jag har tagit tag i det. Nej, jag vill inte prata om det. Ja, jag äter. Nej, jag försöker inte gå ner i vikt. Om jag gör det? Ingen aning. Skulle jag sörja om jag gjorde det? Nej. Jag kommer aldrig sörja över det. Ja, jag tycker om hur jag ser ut. Jag tror att jag generellt är bra mycket mer nöjd med hur jag ser ut än vad de flesta andra är med sina utseenden. Bortsett från dåliga dagar, men vem har inte dem? Ja, jag önskar att jag slapp äta. Flera gånger varje dag, varje jävla dag. Det är ett sådant slöseri med tid, med energi, med tankemöda på att bestämma vad jag vill äta och göra det. För att inte tala om disken som samlas på hög när jag inte orkar ta tag i den… (Och med ”inte orkar” menar jag inte att jag inte ids.)

Ja, OK. Jag har väl tagit små steg bakåt. Fler än vad jag vill erkänna men inte så många att det kan räknas som återfall. Tror jag. I så fall borde jag väl ha fallit och tappat kontrollen? Det har jag inte. Riktigt. Jag har ett val, jag har hela tiden ett val. Och jag försöker inte ursäkta mig. Det finns inga ursäkter. Jag vet bättre. Jag är inte förvånad eftersom jag aldrig har varit så här stressad och pressad, det är en ganska naturlig reaktion, men det är inte en ursäkt. Inte för mig.

Jag har alla svaren. Jag kan både de bra och de dåliga argumenten, kan ställa rätt frågor till mig, svara på dem eller låta bli. En sak jag inte kan är att ljuga för mig. Jag kanske mörkar och undanhåller sanningen för mig, men jag ljuger inte. Jag vet vad jag hade sagt till någon annan. Jag vet vad jag ska göra. Jag gör det. Jag tror att jag gör rätt, men vet inte.

Skulle jag behöva stöd? Kanske. Vet inte. Till vilken nytta? Vad kan någon annan säga som jag inte redan vet?

Vill jag prata om det? Nej, egentligen inte. För då blir det verkligt. Är det inte illa nog att jag skäms som det är? Medge det för någon annan, se dem (be)döma mig…? Nej, tack.
Eller jo, kanske. Jag kanske vill. Jag kanske behöver. Men hur? Och vem? Jag vill inte höra de självklara, väntade svaren. Jag vill inte ha frågorna som jag redan ställt mig. Jag kan det här. Jag har varit med längre än någon annan jag träffat, och kommit längre. Jag har hittills aldrig träffat någon som kunnat ge mig råd och stöd på ett sätt som jag har kunnat ta till mig. Jag vet redan vad jag borde, måste, bla  bla bla.

Så varför i helvete går det snett? Var? Vad är vilja och vad är reaktion?

Det är no big deal. Jag trampade snett, men kom tillbaka. Inget att prata om. Och ändå gör jag det.

Kanske bagatelliserar jag. Men när det inte är något mer än ”jobbigt”, för det mesta i varje fall, då är det väl inget att hänga upp mig på? Då är det väl bara ett symtom på att livet just nu är mer stressande än vad jag kan hantera. Eller? (Vad vet jag?)
Men det känns som en bagatell. Som en liten del av en större bild; en liten del som jag vet att andra skulle kunna hänga upp sig på och missa det som egentligen är problemet. För att det vore enklast så, för dem. En enkel förklaringsmodell.

Hur stor är en bagatell och hur stor kan den växa sig innan den slutar att vara en bagatell?

Det är ett problem när jag inte orkar laga mat och därför tar en bit kladdkaka till, eller två, och sedan känner att det var fel – inte nödvändigtvis för mycket, utan just fel för att jag egentligen inte vill ha det – och den första impulsen är att göra det ogjort.

Det är ett problem när jag känner ett sådant sug efter just de sakerna jag inte riktigt kan hantera nu att jag känner mig som en knarkare på jakt efter en fix.

Det är kanske ett problem så fort det känns så. Så fort det tar upp tid och tankar.

Men vad kan jag göra? Stå ut. Försöka lösa. Låta bli att vilja. För vad hjälper det att prata? Vad kan någon annan göra? Ingen kan ju ändå göra det lättare. Förväntade svar ger mig inget – säg något jag inte redan vet i stället. Tala inte om för mig de uppenbara sakerna jag ska göra, förutsätt inte att du vet vad jag tänker och känner, ge inga självklara råd, peppa mig inte. Jag hatar att bli peppad.

Kanske är det jag som är fördömande och fördomsfull, cynisk rentav. Men ingen som tror att de vet kan ge mig råd. Nej, förresten, ingen som försöker ge råd kan göra det. Bara de som inte vet och därför inget förutsätter, utan lyssnar med ett rent sinne och pratar med mig. Eller de som verkligen vet och har något vettigt att säga, inte samma saker som alla andra. Inte samma som jag redan hört och sagt hundratals gånger, eller som jag säger till mig själv. Det hjälper inte. Jag har varit med för länge för det.

Men som sagt, det är nog inget. Nu fortsätter jag som om inget hänt. Syns inte, finns inte.

Skuggorna i mörkret bakom spegeln väser triumferande att de kommer. Jag kan fly men inte gömma mig. De hittar alltid.
Och de har rätt. Det är en sak att stå emot när jag är stark. Något helt annat när allt rasar och jag inte får utlopp för frustrationen och känslorna.
Ränderna går visst aldrig ur. Den mörka spegeln släpper inte helt greppet. Så många gånger jag kapat de banden och ändå växer de tillbaka.
Det förflutnas sorger och bojor släpper jag, en efter en. Men det här… Det är bara skuggor. Tystnad.

Skuggorna i spegeln är jag. Min mörka passagerare, delen av mig jag lade bort. Det här är det närmaste jag kommer att prata om det nu.

Skrivet på Twitter, 9 april 2012

Fri(sk)het

16 måndag Maj 2011

Posted by in Fri(sk)het

≈ Lämna en kommentar

Ibland känner jag mig fortfarande liksom nyfrälst av fri(sk)het, och trots att det gått flera år nu sedan jag var aktivt anorektisk, eller till viss del styrd av de tankarna, så lägger jag märke till friskhetstecken. Och det gör mig alltid sådär pirrande glad och stolt – som ”jag har faktiskt kommit så här långt”.

Det kan handla om allt från att jag utan problem kan äta efterrätt närhelst jag vill, bli proppmätt för att jag tog den där andra biten urgod men mäktig banoffeepaj bara för att det var gott utan att sedan tänka att jag måste kompensera för det, att jag litar på vikten utan minsta känsla av att jag skulle behöva kontrollera den, eller att jag kan ha en dålig dag när jag tycker att jag ser tjock ut och veta att den tanken är falsk och därför kunna slå bort den. Jag tränar bara när jag vill och för att jag vill, och när nu min högt älskade och eftertraktade (och behövda!) endorfinkick tycks utebli vad jag än tränar, så tränar jag mindre. Den enda anledningen att träna utan kicken, att träna trots att jag inte känner för det, skulle vara viktnedgång – och gissa hur stolt jag är över att inte känna det. Jag behöver inte gå ner i vikt. Det här är kanske helt normala tankar för andra, men när man levt i ett kvarts sekel med jagande ätstörningstankar som ständig följeslagare är det helt obeskrivligt skönt att inse att ett friskt tänkande har blivit så naturligt för mig.

Men visst har jag en del små egenheter. Jag tycker ofta att det är urtrist att behöva äta flera gånger om dagen, varje dag, jag har nästan kroniskt dålig aptit (som inte direkt blivit bättre av depression och antidepp) och är ibland för trött för att äta. Ända sedan jag var bebis har mat inte varit särskilt viktigt för mig, men jag äter ändå för att jag behöver det. Även om jag ibland verkligen måste tvinga mig att komma ihåg det. Jag älskar sötsaker och tycker att de borde kunna utgöra en mycket större, självklar del av kostcirkeln, och tycker jättemycket om att laga och äta mat med andra även om det är urtrist ensam.

En del av mig kommer nog alltid att vilja gå ner ”bara lite”, men den delen är lättignorerad. Och jag har nog aldrig varit så nöjd med både mig och min kropp som nu, även om jag ibland kan tycka att jag nog tappat liiiite för mycket i vikt. Men jag är till och med nöjd med områden som jag alltid har avskytt förr! Det är ett så stort framsteg att jag saknar ord. Jag är förbluffad, helt enkelt. Och de där små egenheterna jag har är jag numera såpass van vid att jag känner att de inte handlar om ätstört tänkande, utan bara om ett normalt Lisa-stört tänkande.

Jag hoppas att jag får behålla den här underbara glädjen över mina fri(sk)hetstecken resten av livet!