Människor ser vad de vill se. Visar jag något ljust och glatt ser de det, skriver jag ord som sprider hopp ser de det. Bara det. En sida. Som om det andra då är utsuddat. Som om det innebär att allt är bra. De tycks inte förstå att orden är mitt ankare. Min besvärjelse av hopp. Ofta mitt enda vapen.

Jag skriver. Det är en del av vem jag är. Jag skriver ljusglimtarna och solstrålarna, jag skriver hoppet jag önskar att jag hade. Jag skriver för att frammana det, för att fånga och hålla kvar de där små skymtarna och möjligheterna till hopp jag gör mitt bästa för att skapa, men som jag inte vet om jag kan tro på. Som jag inte tror på. Men som jag vill tro på. Jag skriver dem när de finns, för då finns de, och då är jag i dem. Som i stjärnljuset. Glimtarna är sanna, men de är bara en del. Det hade varit fint att människor såg båda delarna, att få vara hel och komplett. För det är ibland bara ljusglimtar i mörkret även om ljuset bländar dig.