Författararkiv: Lisa

Ekon av ett annat nu

29 måndag Dec 2014

Posted by in Fri(sk)het, Livet, Minnen

≈ Lämna en kommentar

Ibland slår det mig, hur annorlunda det är nu. Den jag var finns kvar, som ärr, som frostbett som ibland stinger till. Det var då, det är inte nu, men det kommer alltid att finnas kvar. Och plötsligt träder det fram genom lagren av tid och för en stund känns det som att vara vilse i tiden. Som om det någonstans fortfarande är nu.

Jag kan plötsligt se mig omkring och glädjas över tecknen på att den gamla perfektions- och prestationstvångesten är så gott som borta. Stöket runt mig, duk och gardiner som hänger snett eftersom Xerxes gjort sig en koja bland dem, disken som samlats – och inget tvång att diska, hänga rätt, plocka och torka allt skinande rent. Jag trivs inte med stöket, men jag kan strunta i det. Det har inte alltid varit så. Att påminnas om det gör mig alltid förundrad. Ekot av ett annat nu finns kvar, men som ett eko.

Andra ekon finns i kroppen, i händerna, i minnet av de tomma utrymmena, i känslan av kylan som inte kunde värmas bort. Varje vinter minns jag, varje gång jag fryser som om skelettet blivit till is minns jag. Inga lager av filtar värmer upp ett fruset skelett.

Jag tänker att skillnaden mot nu inte kan ha varit så stor ändå, att jag inte kan ha varit så mycket mindre än nu. Men när jag ligger där i sängen, försöker få huvudet att inte explodera av migrän och illamåendet att försvinna eftersom jag dör om jag måste röra på mig igen, när jag ligger där med händerna över hjärtat och mellangärdet, för att hålla mig kvar, för att ge mig lugn, så minns jag. Jag minns hur mellanrummen mellan revbenen gav utrymme åt fingrarna, som om bröstkorgen var gjord för att händerna skulle vila runt den. Jag minns groparna i bäckenet, ovanför korsbenet. Jag minns utrymmet runt kroppen, hålrummen. Jag har fortfarande knöligt bröstben och vassa höftben, jag ser ut så, men hålrummen är borta.
Mina händer minns, kroppen minns, även om jag inte längre tänker och känner som då.

Det är ekon. Frostbetten som stinger till när kylan drar in. Jag lever med dem, fast de inte är nu.
De är inte nu. Jag är så tacksam för det. För det var inte självklart.

17 onsdag Dec 2014

Posted by in Kattliv, Livet

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, ,

Jag lägger huvudet i armarna på bordet. Trött. Två samtal är avklarade och nu är energin slut. Värken överröstar sinnen och tankar som en orkan i kroppen och jag kommer inte genom bruset för att höra tankarna eller koncentrera fram fokus just nu. Snart måste jag tvinga mig upp på benen igen, för dagen är inte slut bara för att jag är det. Bara lite vila…

En katt hoppar upp på min rygg och lägger sig tillrätta med huvudet på axeln, alldeles intill mitt. Han spinner i mitt öra och vibrationerna känns, varmt i ryggen. En stund sitter vi bra så.

04 torsdag Dec 2014

Posted by in Kattliv, Känslor, Livet

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

När allt talar till mig om otillräcklighet, om att inte vara bra nog, inte duga.
När jag gör allt rätt men det inte räcker. (Jag undrar vad som krävs för att det ska räcka.)
När vikten tycks läggas på det jag inte gör – inte det jag gör, på det jag inte är – inte det jag är, på det som är fel – inte det som är rätt, och motvikt saknas.
Jag väger för lätt för att vara motvikt.

Då stänger jag av ett tag.
Borrar ner näsan i en kattpäls, lyssnar till hans andetag och spinnande, känner vibrationerna i knät. Håller en tass i min hand.
För honom är jag någon. Jag är hans.
Jag låter saknaden finnas där, intill allt annat.

När man har hållit en kattass i handen sitter lukten kvar i handflatan efteråt. Torr och varm, med en aning av knäckebröd.

04 torsdag Dec 2014

Posted by in Livet

≈ Lämna en kommentar

En sådan dag. Hjärnan vill inte vakna, kroppen vill inte vara med. Synen bråkar, illamåendet gungar med varje steg, fötterna känns iskalla fast de är varma; det vill sig inte.

Men: Det syns glimtar av blå himmel mellan molnen. En flock med stjärtmesar drar förbi i träden utanför – kan en fågel bli sötare? Ännu 45 minuter efter solnedgången är himlen ljus med en aning av gult och rosa i väster.

Jag går ut. Kommer inte så långt. Det går inte så snabbt idag, jag kommer inte så långt. Ibland tar det stopp. Jag pushar, blir mer illamående och får huvudvärk. Jag vet ju att det blir så, men ändå. Att ge efter för faktum känns som att ge upp. Och idag, just idag, måste jag visa för mig att jag inte ger upp. Ändå måste jag vända hem innan jag kunnat gå av mig dagen.

Men: Jag väljer en väg hem förbi en blommande olvonbuske, för att jag behöver dra in en doft av liv, för att jag behöver se blommorna på vinterkala kvistar. För att jag vet att där finns en glimt av det som är jag. Medan jag står där vid blombusken hör jag fladdermössens pip eka mellan husen, ser en hastig skymt av något i ögonvrån förbi månen.

Stunder av liv. Glimtar.

”Så är det nu”

02 tisdag Dec 2014

Posted by in De stora frågorna, Livet

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

Så många lager av sorg och förluster. Så många nivåer av acceptans.

”Så är det nu.” Som tröst. Som påminnelse om det enda jag säkert kan veta något om. Nu. Ibland fastnar ”nu” i halsen. Där jag vet att det är mer än ett nu och innebär ett ”alltid” eller ”aldrig”. Det finns ett element av hoppfullhet i ”så är det nu” som jag upplever kan ställa sig i vägen för en djupare acceptans. För hur ska jag kunna acceptera något som jag inte till fullo tar in, annat än som ett flyktigt nuläge, en önskan och ett motstånd mot att det är så här det kommer att vara?

Kanske är det min önskan att det inte ska vara som det är (nu).
Kanske är det mitt motstånd mot att acceptera på den nivå som sinnesrobönen berör: acceptera det jag inte kan förändra för att kunna nå sinnesro. För att kunna släppa det.
Jag är inte där. Inte när det gäller de djupare sorgerna, de tyngre förlusterna. Och jag vet inte riktigt hur jag ska komma dit heller.
Men det är ok. Det är som det är. Just nu.

Den mentala trötthetens urlakning av koncentrationen

01 måndag Dec 2014

Posted by in Gnäll, Mental trötthet

≈ Lämna en kommentar

Etiketter

, , ,

Så. I 40 minuter har jag varit på väg att plocka fram ett recept ur en app. På den tiden har jag klappat och matat katter, kollat vulkannyheter, fyllt i tre olika buntar med uppgifter (varav två skulle ha fyllts i dagligen i nästan två veckor), tränat på nederländska, gratulerat min svägerska på födelsedagen, läst bakåt på ett konto med dikter på Instagram och kollat Twitterflödet. Och nu skriver jag. (Ingredienserna står dock på bordet. Det har de gjort sedan jag bara skulle kolla receptet. Nu för 45 minuter sedan.)

Allt detta är gjort med närvaro och fokus. Men kortvarigt fokus på det jag gör, eftersom det jag skulle göra fallit bort. Gång på gång. I nuet.

Så här blir jag när jag är trött i hjärnan. Arbetsminnet påverkas och det gör mig lättdistraherad. Rejält. Det ser kanske mest ut som om jag är ofokuserad, impulsiv och inte får saker gjorda, men fokus finns. Bara inte energin att behålla den när något annat pockar på uppmärksamheten. Faktiskt knappt energin att hålla kvar en tanke, och definitivt inte för att lyssna på något. Det är faktiskt helt otänkbart. Varje ljud raspar mot medvetandet som naglar mot en griffeltavla.

Så varför sitter jag och skriver i stället för att ta fram det där förbannade receptet (som jag upprepat några gånger för att det ska fastna högst upp i tankelistan)? För att koncentrera mig på något i hopp om att försöka väcka hjärnan igen, vilja den att hitta tillbaka till något mer fungerande läge.
Det fungerar ibland. Som nu.
En timme senare.

Uppdatering medan maten kokar: det handlar inte om bristande fokus. Den har jag. Men koncentrationsförmågan är urlakad. Den kräver energi som inte finns. Nu.

Jag vet att du har rätt…

25 lördag Okt 2014

Posted by in Känslor, Ord, Tankar

≈ Lämna en kommentar

Jag vet att du har rätt.

Jag har för mycket panik för att ta in det, jag vill protestera, tala om hur jag känner och tänker, varför jag inte upplever att du har rätt, fast jag vet att det är så. Det är kanske rätt för dig, men för mig? Jag är inte så säker. För varför känns det då så fel?
Om det är rätt, varför är det så långt från vad jag vill, från vad jag behöver?

Men jag säger inte emot dig. Jag låter dig vinna. Jag lyssnar och önskar att jag kunde förklara lika rationellt.
Det kan jag inte. Så jag säger inte emot.

Jag låter mig tystas bara för att jag vet att jag borde hålla med. För att jag vet att du har rätt, att det är bäst så här. Jag satsar min intuition på att du har rätt.

Jag vill att du ska ha rätt, fast det känns fel för mig.

En natt ska klockorna spela min sång

08 onsdag Okt 2014

Posted by in Ord, Tro

≈ 4 kommentarer

I natten hör jag kyrkklockor ringa i fjärran. Jag gör det om nätterna. Ett avlägset klämtande. I natt ringer de för någon, i natt kallar de någon hem.
Inte mig. Det är inte mig de klämtar för i natt.

Men en natt kommer de att göra det. En natt kommer de att spela min sång, den som kallar mig hem. Ledd av sången kommer jag att finna vägen till vattnet där min båt väntar. Färjkarlen – eller färjkvinnan – begär ingen obol för överfarten; allt jag behöver ge är mitt namn. Det namn jag ännu inte känner.

Buren av min sång kommer jag att färdas bortom havet, bortom dimman. Till det som finns bortom, det som en del av mig ständigt längtat hem till.
The source and the return.

Men inte i natt. Min tid är inte ute än.

Junikväll

10 tisdag Jun 2014

Posted by in Ord

≈ Lämna en kommentar

Vi söker oss till vattnet, till lugnet, till ljuset. En stund till, bara en stund till. Jag kryper närmare dig, längre in i din famn och lutar kinden mot din tröja. Du lutar din kind mot min. Dina andetag nära mitt öra, ditt hjärta nära mitt. Saltstänkt hår och soldoftande hud. Nära.

Himlen glöder. Havet samlar upp ljuset som en spegel och lyser. ”Så skimrande var aldrig havet…”
Men i kväll har vi inga sorger. Vi har detta. Och det är allt. Nu.

Du räcker mig handen och vi reser oss upp. Jag dansar framför dig på stigen tillbaka. Doft av ljungris och tallar.

Bakom oss lyser månen upp vikens vatten och fladdermössen jagar över vattenytan.

13 tisdag Maj 2014

Posted by in Livet

≈ Lämna en kommentar

Du kommer inte att dö av det (så ingen kommer att bry sig ett skit om att hjälpa dig), men du kan inte leva med det. Och det finns inget att göra. Grattis, gör nu ett bra liv.

Livets käftsmällar när verkligheten gör sig påmind. Det där jag inte kan göra något åt, som inte ligger inom det jag kan bearbeta. Det kommer inte att gå över, det kommer inte att bli bättre, som mest kan jag hoppas på att det inte blir sämre – ett hopp som redan är kört, och det verkar inte finnas något att göra. Inget som någon bryr sig om att göra, i alla fall. Det är ju inget man dör av, så vem bryr sig? ”Du måste trotsa det.” Ledsen, men jag orkar inte. Jag är jävligt trött på att varje dag tvingas att lyfta mig över saker för att ha ens i närheten av ett liv. För att skapa möjligheter till liv, till något värdigt och bra där jag kan få utrymme att vara jag. Man får ingen som helst cred för att lyckas göra mer än överleva.
Jag är less. Det är tröstlöst. Det slutar inte. Det har inget slut. Det är nog det värsta: Det kommer inte att ta slut.

Nya symtom. Förvärrade symtom. Obesvarade remisser. En vård som gör allt fel. Så mycket för vårdgaranti. Jag har inget förtroende kvar.