Så många lager av sorg och förluster. Så många nivåer av acceptans.

”Så är det nu.” Som tröst. Som påminnelse om det enda jag säkert kan veta något om. Nu. Ibland fastnar ”nu” i halsen. Där jag vet att det är mer än ett nu och innebär ett ”alltid” eller ”aldrig”. Det finns ett element av hoppfullhet i ”så är det nu” som jag upplever kan ställa sig i vägen för en djupare acceptans. För hur ska jag kunna acceptera något som jag inte till fullo tar in, annat än som ett flyktigt nuläge, en önskan och ett motstånd mot att det är så här det kommer att vara?

Kanske är det min önskan att det inte ska vara som det är (nu).
Kanske är det mitt motstånd mot att acceptera på den nivå som sinnesrobönen berör: acceptera det jag inte kan förändra för att kunna nå sinnesro. För att kunna släppa det.
Jag är inte där. Inte när det gäller de djupare sorgerna, de tyngre förlusterna. Och jag vet inte riktigt hur jag ska komma dit heller.
Men det är ok. Det är som det är. Just nu.