En sådan dag. Hjärnan vill inte vakna, kroppen vill inte vara med. Synen bråkar, illamåendet gungar med varje steg, fötterna känns iskalla fast de är varma; det vill sig inte.

Men: Det syns glimtar av blå himmel mellan molnen. En flock med stjärtmesar drar förbi i träden utanför – kan en fågel bli sötare? Ännu 45 minuter efter solnedgången är himlen ljus med en aning av gult och rosa i väster.

Jag går ut. Kommer inte så långt. Det går inte så snabbt idag, jag kommer inte så långt. Ibland tar det stopp. Jag pushar, blir mer illamående och får huvudvärk. Jag vet ju att det blir så, men ändå. Att ge efter för faktum känns som att ge upp. Och idag, just idag, måste jag visa för mig att jag inte ger upp. Ändå måste jag vända hem innan jag kunnat gå av mig dagen.

Men: Jag väljer en väg hem förbi en blommande olvonbuske, för att jag behöver dra in en doft av liv, för att jag behöver se blommorna på vinterkala kvistar. För att jag vet att där finns en glimt av det som är jag. Medan jag står där vid blombusken hör jag fladdermössens pip eka mellan husen, ser en hastig skymt av något i ögonvrån förbi månen.

Stunder av liv. Glimtar.