Du kommer inte att dö av det (så ingen kommer att bry sig ett skit om att hjälpa dig), men du kan inte leva med det. Och det finns inget att göra. Grattis, gör nu ett bra liv.

Livets käftsmällar när verkligheten gör sig påmind. Det där jag inte kan göra något åt, som inte ligger inom det jag kan bearbeta. Det kommer inte att gå över, det kommer inte att bli bättre, som mest kan jag hoppas på att det inte blir sämre – ett hopp som redan är kört, och det verkar inte finnas något att göra. Inget som någon bryr sig om att göra, i alla fall. Det är ju inget man dör av, så vem bryr sig? ”Du måste trotsa det.” Ledsen, men jag orkar inte. Jag är jävligt trött på att varje dag tvingas att lyfta mig över saker för att ha ens i närheten av ett liv. För att skapa möjligheter till liv, till något värdigt och bra där jag kan få utrymme att vara jag. Man får ingen som helst cred för att lyckas göra mer än överleva.
Jag är less. Det är tröstlöst. Det slutar inte. Det har inget slut. Det är nog det värsta: Det kommer inte att ta slut.

Nya symtom. Förvärrade symtom. Obesvarade remisser. En vård som gör allt fel. Så mycket för vårdgaranti. Jag har inget förtroende kvar.